Mina tårar

Förlösande. Det är mina tårar ibland. Ibland bara som ett regn som faller i vissa yogapositioner.  Ibland ofta, ibland med långa mellanrum. Jag och tårarna har en deal. De kommer när de vill och jag tar emot dem. Helt enkelt. Men jag är också en lättrörd person, har lätt för både tårar och skratt i alla situationer. Ibland kan jag känna mig obekväm med det men detta känner jag också mer sällan.
   Såg på Jills Veranda, programmet som går på SVT och där hon tar emot olika gäster i Nashville. Det är en fin programserie och Jill själv är bra på att lyfta varje person. Bävade lite för att se programmet som sändes i onsdags, när Kristian Gidlund var hennes gäst. Vi är ju så otroligt många som följde honom på hans blogg I kroppen min och jag har naturligtvis också hans bok som är baserad på bloggen. Kristian klev över till andra sidan i höstas. Vi, alla som inte kände honom men som ändå var så berörda av honom, sörjde. När jag såg programmet och hans nakna lugna ansikte, som kommunicerade rakt ut att han hade ont, men inte fäste vikt vid det, och att han visste att han skulle dö snart, då visste jag att tårarna skulle falla.  Som han sa - Jag vet inte om jag lever för att se det här programmet när det sänds.
   Hemma ensam i min soffa och med närheten från honom i rutan så kommer hela den där gråten jag känt i min kropp och mitt motstånd. Som jag elegant har undvikit och inte mått bra på alls. Jag gråter så hela ansiktet svider. Jag tar emot hans blick och vidarebefordrar den till mitt inre. Till mitt hjärta. Nej jag kände ju inte honom på något sätt. Men han berörde. Och när jag gör min yoga dagen efter programmet är all min mjukhet där igen. Kommer längre, orkar mer och är fridfull. Den här gången fick jag hjälp av en medmänniska. Mitt mantra - vi är ensamma men vi är ändå här tillsammans. Vi delar mer än vi tror. Jag bugar mig inför kraften i mina tårar och jag säger som min doktor i Indien sa, det är hjärtat som gråter, den som inte gråter har inget hjärta. Min TCM-läkare säger även att tårar är god energi. Inte bara saltvatten. De hänger ihop med hela ens väsen. Så gråt på. Det renar. Det helar. Mina tårar.

Får man skryta?

Får man skryta? Eller det kanske inte ens är skryt när man berättar hur glad man över något som man gjort, som någon annan gillar? Lite osvenskt är det allt. Lite o-skandinaviskt kanske?
   Vi håller på och inreder vårt hus lite mer. Det är mycket vinklar och vrår hos oss, även om huset är nybyggt så har det samma planlösning som för 100 år sedan när det byggdes första gången. Vi har anlitat en snickare som skall bygga bokhyllor på några ställen och som måste byggas på plats. I söndags när han var där och mätte upp allt så såg han min bok. Han blev intresserad och köpte en. Åkte hem och läste den, sida upp och sida ner, som han sa. Han har aldrig sysslat med yoga. Men för honom spelade min bok ändå en roll och det är ju precis det jag vill! Så idag klappar jag mig själv lite på axeln och struntar i alla destruktiva tankar kring vad jag och inte kan. Att våga vara glad när tillfälle ges, kan du det?

Här kan du köpa min bok:
http://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?ac_used=yes&search_word=en+aning+om+yoga

och här
http://www.adlibris.com/se/sok?q=en+aning+om+yoga
 

Stängd grind

Gråväder. Trött. Motstånd. Jag har under en period känt motståndet växa i mig. I att göra min egen yoga. Jag vet att jag är på väg att möta något och motståndet kommer som en objuden gäst. Jag vill inte. Men vet att det bara är en fas. Efter alla år av yoga vet jag att det alltid vänder. Alltid. Vänder. Men just nu är jag seg som sirap. Vaknar tidigt men får inte till min morgonstund för att moståndet är kompakt. Som en stängd grind i mig just nu. Jag ska öppna den. Även om den gnisslar och går trögt. Jag vet vad som kommer sen. Men just därför är det kanske svårare ibland. Att jag varit här så många gånger och varje gång vet jag att jag har förundrats över moståndsväggen när jag väl är över på andra sidan. När grinden öppnas lätt och ledigt. Ville skriva något vackert om våren som kommit 2 månader för tidigt och att gräsmattorna är gröna redan. Ville skriva något snällt om rara människor runt mig. Ville skriva något snällt om yogan men idag är det omöjligt. Jag får tugga i mig det hela. Ikväll står jag där och det som kommer det kommer. Grät en skväll igår kväll efter lektionen, grät bara jag tänkte på vad som ska ut. Hur crazy som helst. Ingen idé att oroa sig. Bara göra. Hoppas du mår bättre än vad jag gör just nu. Faser i min practice helt enkelt.

Allt har sin tid

När barnen var små och jag rullade en baby på mattan i köket med min ena fot samtidigt som jag med telefonluren mot axeln pratade och rörde i en gryta på spisen och mimade uppmuntrande till min dotter som lekte att hon duschade i en av katstrullerna - då - DÅ kände jag mig nöjd. Att jag hade flytet. Alla bollar i luften. Fixade allt samtidigt. Och lite är det väl så? Att man måste trolla när barnen är små. Ibland. Men nu. Nu är jag exakt tvärtom. Jag gör en sak i taget. Verkligen en sak i taget. När jag promenerar då promenerar jag. Jag lyssnar på fåglarna, njuter av ljuset, av gruset under mina fötterna, försöker känna om våren doftar något. Jag tar mig fram i min takt som är lite lufsande ibland, ibland lite snabbare. När jag lyssnar på musik så lyssnar jag. Jag sjunger med, funderar på texter och njuter extra mycket av de låtar där allt är synkroniserat så där nästintill perfekt. När jag läser då läser jag. Jag gör inte det vid min tv. Jag sysslar inte med min dator när jag ser på film. Och främst av allt; När jag yogar då yogar jag. Jag har ingen deadline att passa i mitt liv. Bara på jobbet :) Men i  tillvaron så måste jag inte skynda mig att fylla den med en viss mängd. Jag måste inte vara effektiv och lyssna på en bok samtidigt som jag går. Jag måste inte träna armhävningar och stretcha framför min tv. Jag har vigt min tid till olika saker. Och det får ta tid. Jag sa igår på yogaundervisningen att yogan tar tid, låt den göra det. Och den går inte att kombinera med annat, i stunden. Då är det helt enkelt inte yoga. Så enkelt. Idag kanske också så svårt. Vi vill ju hinna allt. ALLT. Samtidigt helst. Det här prestationskravet håller på att kväva oss tror jag. Våga sitta och fika med en vän utan att ta upp sin telefon. Att bara göra ingenting. Då alla kreativa idéer föds för mig. I tomheten eller vad jag ska kalla det. Att jag får lust till en mängd olika saker som också kräver sitt. Att skriva. Det är så lustfyllt för mig. Men jag kan absolut inte göra det och något annat samtidigt. Det är omöjligt. Som yogan. När jag andas i takt, fokuserar och gör mina rörelser då har jag helt enkelt fullt upp med att hitta kärnan och centrum. Flytet. För att sammanfatta mig. Förr kom flytet när jag gjorde allt samtidigt. Nu är det precis tvärtom. Flytet kommer när jag låter allt ha sin egen tid. Hur gör du?

Läkande armhävningar

Skrev här för ett tag sedan om en lite bråkig axel och höft. Fick många råd. Bland annat att gå till en osteopat. Det har jag inte gjort men har det som ett ess i rockärmen om jag behöver längre fram. Däremot gick jag till min naprapat, som jag går till ungefär en gång om året. Han är mjuk och varsam. Sa att det kommer från min nacke men axeln behöver helt klart mer blodgenomströmning. Som med armhävningar. Som han sa skulle läka min axel. Samma som i squat som läker svanskotan om man har problem där.
   Sagt och gjort. Jag tränar armhävningar mest varje dag. Enligt ett lite modifierat schema, som jag hittat via Nina. Jag gör 10+1+9+1+8+1+7+1+6+1+5+1+4+1+3+1+2+1+1. Varje plus är en paus. Det blir sammanlagt 64 armhävningar. De första kvällarna kände jag inget speciellt mer än att jag blev lite trött. Men fick ingen träningsvärk. Testade på knä. Testade med raka ben. Tror jag gjort armhävningar i hela mitt liv. Som barn tävlade jag med mina bröder hemma på ryamattan. Men ändå alltid känt mig lite svag när jag ska komma djupare. Samma i chatturanga dandasana. Förstår att det handlar om någon slags teknik som jag ändå inte får till trots 14 års yogautövande.

  Nu har vi tittat på varandra här hemma och min man kom på den briljanta idén att jag ska träna mot en dörrpost, alltså stå upp på benen, för att få in tekniken. Sagt och gjort. Igår kväll kom jag plötsligt längre ned! Helt otroligt faktiskt. För att vara jag. Och jag är inte svag i min core. Jag är inte svag i mina armar. Varken på fram eller baksidan. Nej, Min svaghet sitter i mina handleder. De har knakat och knäppt och i morse kände jag mig nästan lite öm i dem. Men jag förstår nu hur jag ska göra. Det är overkligt. Jag är så glad. Och jag gör mina läkande armhävningar.

Allt gånger tre

Gånger tre. Världens enklaste recept för gott fröknäcke. Har testat många. Men alla håller inte vad de lovar, blir mer smulor och inget som binder. Här får du ett rykande färsk recept. Min man bakar varje vecka och det är gudomligt gott eftersom det är riven ost i behöver man bara smör! Ta alla ingredienser x 3

Frön av alla de slag: Pumpakärnor, solrosfrön, linfröns osv  3 dl
Riven ost 3 dl
Äggvita 3 dl  (Det blir kvar fina gulor som man kan göra en gudomlig omelett på :))

Bred ut smeten på en plåt, tunt. Grädda runt 20-30 minuter i 170 grader. 

Alla recept med bara vatten, jag fattar inte hur det binder, vem som får ihop det. Hur bakar du? Här binder äggvitan så fint och osten kan man använda en starkare sort av och då smakar det mycket. Jag lovar. Ha en god helg!

Min förebild i livet, i döden

Berta satt i trädet och skrek för full hals. Hennes mammas väninna  sa - Stackars dig, med en sådan dotter, det vore lika bra att hon trillade ner och bröt nacken.  Berta föddes 1902. Hennes mamma  Hilma hade varit piga och när hon i sin tur träffade sin kärlek så hade hon redan en son i släptåg, ett barn som hon hade fått med bonden hon arbetade hos, han krävde vissa saker. När Hilma träffade sin kärlek David så gjorde han ingen skillnad på de barn som var hans och det barn som följde med. Det är stort. Speciellt när det hände för nästan 100 år sedan. Berta växte upp i en kärleksfull men arbetsam miljö. David var trädgårdsmästare och sålde skördarna av grönsaker på torget. Barndomen gav henne all styrka. Plus att hon i sin personlighet var modig helt enkelt. Hon gifte sig och fick två små döttrar. När den äldsta dottern var 4 år dog hon i hjärnhinneinflammation. En månad senare dog hennes man Anton i Spanska sjukan, pesten som drog fram över hela Europa. Där stod hon vid graven och svajade, ville bara dö men hade en dotter kvar som höll henne ovanför vattenytan. Den dottern, Evy, var min mamma.
   Min mormor. Hon slutade aldrig yrkesarbeta. Hon slutade aldrig skratta. Hon slutade aldrig att älska vackra hattar och sidenunderkläder.  Hennes andra stora kärlek Olle dog i lungcancer när jag var två år. Men hon slutade aldrig att umgås med män. Men på sina villkor. Hon ville helt enkelt få bestämma själv som hon sa, inte tvätta någon annans smutstvätt längre. Hon höll aldrig käften, hon var upprorisk. Hon hade en öm sida som jag som barnbarn såg direkt. När vi bäddade med prassliga nymanglade lakan och hon serverade min Havremust i en guldkopp så gav hon mig något värdefullt. Något prislöst. Det där med att se en annan människa fullt ut och pyssla om. Skämma bort. Om man nu kan skämma bort någon med kärlek. Hon tog mig till frisören, hon tog mig till ansiktsbehandling när jag var i tonåren. Hon gav mig råd, många gånger ville jag inte ha dem, det fick henne absolut inte att sluta säga vad hon tyckte. Så här så många år efteråt inser jag att hon var viktigare än jag någonsin i mitt barnahjärta förstod. Hon fick mig att vara ärlig, hon fick mig att se rakt igenom vissa "vänner". Hon tog emot mig en natt när jag lätt berusad hade grälat med en pojkvän. Utan frågor bäddade hon som när jag var liten. Hon var den första och enda vuxna som pratade med mig om sex. Åh min mormor. Min stora förebild. Hon dog dagen innan hon skulle fylla 80 år. Veckan innan bestämde hon sig för att dö. Hon sa helt enkelt - nu är jag klar med livet. Fick en förkylning och dog. Hennes begravning var med ett lätt snöfall och jag önskade mig bara en sekunds närvaro av henne. Och som jag blivit bönhörd. Hon finns runt mig. Kan höra hennes steg och hennes hand på mitt huvud. En lätt strykning över håret. Ett lätt rufs. Inbillning? Kanske. Spelar ingen roll, för mig är närvaron i allra högsta grad verklig.
   Vad vill jag berätta? Att det här med förebilder är så oerhört viktigt. Att våra allra första förebilder är våra föräldrar. Men om vi inte blir sedda fullt ut där, finns det andra som kan fylla den luckan. Och de kan skifta i livet vem det är. Vi lever våra liv tillsammans med människor och vi behöver varandra. Och vi behöver förebilder. När jag yogade härom dagen steg hennes bild upp i mitt inre. Hennes lukt. Jag blir lite rörd när jag skriver det här, men mest över allt som hon gav mig och att jag fick ha henne så länge, vilken gåva.  Vem är din förebild?

På bilden är min mormor Berta överst, min mormorsmor Hilma i mitten och min mamma Evy längst ned. Jag saknar er men har er i mig.

Både snabb och långsam

Insikter som stiger inombords när man ber om dem. Förklaringar för mig själv över hur jag fungerar och vad jag vet om det. Jag är både snabb och långsam. I min meditation igår steg en glasklar insikt upp. När det är tyst och blankt i mitt sinne, då landar det jag behöver. Som en delfin som klyver vattenytan och gör en volt. Jag är både snabb och långsam. Helt enkelt. Inte bara en sak. Jag är snabb i tanken, förstår sammanhang och komplexa grundproblem direkt. Det är helt enkelt så jag är. Älskar kluriga utmaningar. Gillar att skriva prov, har alltid gjort det. Kastat mig över olika tester. Inte bättre än någon, det är bara så jag är. Det som också blivit sporrat och triggat under hela min skoltid. Bäst i klassen...
   Men jag är långsam i kroppen. Ofta behöver jag tid till att landa i vad det är jag ska göra. Jag gillar att dansa och åka skidor. Men avskyr att springa. Har gjort det i hela mitt liv. Och för första gången så omfamnar jag den delen av mig själv också. Jag behöver inte tvinga mig till något. Alla har sin väg att gå. Älskar skogen och allt som den ger. Men jag vill gå, inte rusa fram. Gillar att promenera i stan, strosa flera mil i en ny storstad till exempel. Då behöver jag långsamheten för att tillgodogöra mig precis det som jag söker. Eller hur jag ska säga. Gillar att simma, men med långsamma simtag, klyva vattenytan och inte hetsa. När jag simtränade under 6 långa år som barn så simmade jag tills jag blev svettig. Det skulle jag aldrig förmå mig att göra idag. Men då simmade vi för att bli snabbare och uthålligare. Hela tiden. Och ja, ibland simmade jag tills jag kräktes. Bra sa min tränare då. Hmm, det är länge sen och det är jag glad för. Men den erfarenheten visar mig faktiskt också att jag kört över mig redan som barn. Med en påhejande vuxenvärld.
   Vi är alla båda delarna, jag är övertygad om det. Egentligen blir det enklare att förstå om vi talar utifrån ayurvedan, när man ser vad som är dominant var i vår varelse. För ingen är helgjuten, alla är sammansatta av de olika doshorna, temperamenten eller hur vi ska kalla beståndsdelarna. Och i vårt prestationsinriktade samhälle så är det lätt att det snabba, det tävlingsinriktade kliver fram först. Ibland kliver man till och med över sig för att vara snabb. Duktig. Eller vad vi vill kalla det. Jag har ingen synpunkt på någon annan än mig själv. Alla får göra det som gagnar dem. Men i yogan möter jag ofta den här inställningen av att man snabbt vill vidare. Quick fix. Hur lång tid ska det här egentligen ta? Jag har själv varit där inombords och vet att man behöver hitta vad som är viktigt för en själv och faktiskt också hur man fungerar. När man titta in i sig och vågar omfamna de olika delarna. När inte intellektet är det som är viktigast. När inte den snabba kroppen är det som är viktigast. Nej båda delarna. Snabbt och långsamt. Jag hoppas du förstår vad jag försöker säga? Att du kan känna samma saker inom dig, fast det handlar om annat. Att du kan omfamna det som inte handlar om prestation eller tävling, bara det som handlar om hur just du fungerar. I sinnet. I kroppen. Hur är du?
  

Hade varit så bra om det bara hade fungerat!

Tagit en lite för tunn jacka idag, trodde nästan våren hade kommit. Himlen är rosa och kylig. Jag småspringer till bilen. Punktering. Eller något som nästan är punktering. Ringer min man som hinner och kan ta min yogagrupp för kvällen. Hittar en spray som "ska pumpa upp däcket och laga punkteringen". Så himla smidigt. Om det hade fungerat... Ingen annan på jobbet kan fixa det som jag tror ska gå. Ska gå! Knallar in på jobbet igen, lätt blåfrusen om benen och händerna. Får stanna tills min man undervisat klart :) Lite komiskt är det trots allt. Här sitter jag som borde vara där och han är i min studio men borde vara i sin studio. Nåja. Man hjälps åt. Jag dricker lite hett kaffe och hittar lite mörk choklad i skrivbordslådan. Hittar... Mja, vet ju att jag har lite reservproviant där for a rainy day. Och så tänker jag att det är så världsligt det kan bli. Går inte ens att lägga energi på att det krångar lite ibland i vardagen. Jag väntar snällt och lugnt och mörkret sänker sig. Mindfullness helt enkelt i mitt lilla hörn av vardagen och universum.

Sockerdricka i hela mig

Om några  veckor har jag boksläppsfest! Det är så stort för mig. Det handlar om allt som jag tagit mig igenom i min yoga. Min högst personliga resa. Jag har skrivit den utifrån flera anledningar. 1. Det främsta är att jag via bloggen hittat mitt språk och även mitt sammanhang och har skrivit en bok jag själv har saknat. I bloggen har jag hittat dialogen med andra som utövar yoga, men inte nödvändigtvis min yogastil.  2. Jag tycker oerhört mycket om att skriva, här har jag helt enkelt blommat ut och tagit för mig av språket som aldrig upphör att fascinera mig. 3. Jag vill dela det som vi otroligt sällan ser någon göra i en yogabok. Jag har själv inte sett något av det och har därför skrivit en bok jag hade velat läsa när alla frågor radade upp sig och när tvivel, tårar och smärta gjorde entré. Men även om den ofattbara glädjen i att hitta mitt inre mitt i bråten. Att hitta det och städa. Allt som följt på det och som sakta men säkert förändrat hela mitt liv. Åh jag har sockerdricka i hela mig just nu!

Boken finns att beställa på bokus och snart också på adlibris

För dig som jag inte är vän med på FB - du är också varmt välkommen ska du veta. Om du vill komma på min boksläppsfest, maila mig på annika@verklighet.nu

Idag är jag bäst i världen!

Ser på damstafetten på OS på tv. Som ungefär hela Sverige verkar ha gjort och chockats på ett inspirerande sätt av att se Charlotte Kalla spurta laget till ett guld. Det är stort. Jag skrek och grät till och med när hon gick i mål. Visst är det stort med en medalj? Men det största var hennes kamp. Hennes enorma vilja att köra in som etta över mållinjen. Hon sa i en intervju att hon blev coachad vid halva sträckan där de skrek - Idag är du bäst i världen! Och hon log och svarade att hon kände sig bäst i världen idag.  Och i hennes fall är det ju rent bokstavligt bäst i världen. Vilken känsla!

   Det största är nog att faktiskt våga lyckas. Vad det nu än handlar om. Att ta sig förbi sina hinder, vad de än består av. Att våga bli så bra som man kan. Nej. Yogan är ingen sport. Men att faktiskt tillåta sig att gå vidare. Att jag vågade sluta träna och undervisa i den studio  där jag började min yoga för länge sedan. Att jag vågade stå på egna ben. Att jag vågade öppna en egen studio. Det är i min värld min stora bedrift. Jag är säker på att vi alla har liknande historier när vi tittar ordentligt. Och ja, jag har ju också en coach. Eller vad jag ska kalla honom :) Min lärare. Som stadigt, ihärdigt och utan att backa sett mig. Vad jag förmår. Var jag ska lägga min nivå. Hur jag ska orka och ta mig vidare.
   Jag förstår att den där segerns sötma i solen i Sochi smakar extra gott för guldtjejerna. Men tänker också på alla dessa otaliga kilometrar i snöglopp och motstånd som de tagit sig vidare igenom.  Trötthet och skador. Som vi när vi står där lätt yrvakna på våra golv. När vi inte vill men ändå gör. När vi vågar låta bli de dagar kroppen säger NEJ. Vi behöver alla se att vi har mål för det vi gör. Mål med vad vi vill uppnå. Att vi också vågar lyckas. Med allt vad det innebär.

Bilden har jag lånat från dn.se

På plats i mig själv

Jag arbetar 80 % på mitt arbete. Att jag har fått ta tjänstledigt 20 %, eller en dag i veckan, är jag oerhört tacksam för.  För arbetsgivaren måste inte gå med på något sådant. Nu har jag en chef som uppmuntrar entreprenörskap och eget företagande så jag skattar mig lycklig. För den här dagen. Som är i dag, fredagar när jag själv fritt disponerar min tid, är verkligen min dag. Jag har ofta klienter, sköter bokföring och brukar unna mig själv både meditation och yoga. Och promenad. Idag har jag inget inbokat. På hela dagen! Att gå ned i tid kan vara det bästa jag har gjort för mig själv. Att vara på jobbet fyra dagar och så tre dagar då jag inte är där. Det gör att både jobbet och jag mår bättre. Jag är övertygad om det. Jag är piggare när jag är där och jag är inte så sliten. Men det handlar faktiskt också om att släppa kontrollen. Att våga att inte vara där. Jag har alltid velat vara där det händer. När det händer. Rädd att missa något. Och jag missar saker som händer de dagar jag inte är där. För första gången är jag nöjd med det. Faktiskt. Att jag inte har koll på allt. Den här känslan av kontroll är en illusion, jag vet, men jag har hållit mig i det där tjocka repet av tillförsikt av att alltid vara där. På plats. Nu är jag på plats i mig själv eller hur jag ska säga. Släpper garden eller vad man ska kalla det.
   Och så diskussionen om pengar igen. Vad det är jag förlorar? Ingenting faktiskt. Jag jobbar ju oftast med annat när jag inte är på mitt ordinarie jobb. Då jag tjänar pengar. Från början räckte det till mina egna yogakurser varje år. Gott så. Nu är det mer. Gott så. Men jag vinner så mycket som inte går att värdera i pengar. Jag vinner min tid. Jag vinner mitt lugn och ro. Går det att värdera? Att vara rädd om sig kan se ut på så många sätt, eller hur? Idag då det är kärleken och kanske en mängd tillbehör som står i fokus på Valentines Day så kan jag känna att omsorgen om andra ändå måste rymma omsorgen om oss själva. Att jag tillåter mig en tom dag i kalendern. Att jag tillåter mig att såsa runt i pyjamas och titta ut på det fläckvisa snölandskapet och bara känner att jag måste ingenting. Ingenting. Det är befriande och i samma ögonblick föds också massor av idéer. Att låta det vara tyst och ensamt ibland för att sedan låta tanken och drömmen blomma ut. Kära vänner, jag önskar er en varm dag där hjärtat står i fokus och där ni känner att ni hinner med er själva också. Varm kram till er som läser här, jag hjärtar er!

Ingen affärskvinna

Jag är nog ingen affärskvinna. Jag har svårt att ta betalt ibland. Har svårt att få människor att komma till mig och yoga bara för att. Jag lever mer utifrån något slags tanke att de som ska komma till mig, de kommer till mig. Har aldrig annonserat mer än det jag skriver i sociala medier. Och nej, jag lockar absolut inte folk med något erbjudande bara för att de ska klicka in sig och gilla min sida på FB. Jag satsar inte på kvantitet helt enkelt. Kanske är jag naiv. Men det har fungerat hittills och det har gått bra.
   Nu kliver jag vidare, jag peppar människor att våga sluta gå i grupp och träna hemma. Att ta sig in i sin alldeles egna yoga som man själv utvecklar. Med sitt alldeles egna andetag. Självklart är det bra att ha en grupp att hålla sig till, framför allt när man börjar. De första åren helt enkelt. Dels för att få ett yogasammanhang, att se andras kroppar och inse att vi har fler likheter än olikheter men främst för att samandas med andra och lära sig rörelsernas teknik. Veta vart man ska helt enkelt. Att underordna sig någon som styr andetaget och möta sig själv. För att möta sig själv fullt ut behöver man en egen fungerande yoga practice, det är min övertygelse. Att helt enkelt våga ta sig vidare och ta emot det som kommer inifrån. Hur det än ser ut, vad det än är som kommer. Inget farligt. Bara utvecklande. Ingen annan än sig själv att luta sig mot. Inte ens en inspelad röst på en dvd. Sedan kan det vara tufft men det är också härligt befriande. Om jag inte hade börjat träna helt själv för 5 år sedan, hade jag inte varit där jag är idag, det är min fulla övertygelse. Allt som hänt har varit i samklang med att jag vågat undersöka mitt inre. Att göra rörelser som är valda till mig för att sedan upptäcka allt som hänger ihop med det här som är jag. Kroppen jag bor i. Andligheten som en ljus tråd i mitt liv.
   Och ja, det betyder ju att jag egentligen missar inkomster, att peppa folk att sluta :) Men jag ser det inte så. Jag ser mig som en slags guide här och nu. En guide som också har en guide. Som också har en guide. Ni vet, alla har en lärare och vi befinner oss på samma stig, bara på olika ställen. Och nej, jag är nog ingen affärskvinna helt enkelt. Hur tänker du?

För att

Den här bilden har jag lånat från min dotter. Jag älskar den. Den säger allt för mig. Just idag vill jag dela den extra mycket, för min egen del, för att jag hela tiden kliver över den där guldfärgade ramen som har hållit mig på plats tidigare - men också för att jag ser det i mina yogaelever. För att jag ser det i de som går sorgbearbetning hos mig och läker sina sår. För att jag jag ser det i de som strävar och följer. För alla oss - som vågar i vardagen, som vågar i yogan, som vågar i alla möjliga situationer. Hurra!

Mellanrum

Kanske är det i mellanrummet som allting sker? Av utveckling. Som när vi stannar upp mellan utandning och inandning. När vi bara finns. När allt som smärta, prestation, rädsla och annat inte finns. De delarna lever inte alls i den lilla stunden. Stora stunden. Mellanrummet stund. Jag tror på pauser. Jag tror på vila. Precis lika mycket som jag tror på att göra. När jag hoppade fallskärm för en evighet sedan på 70-talet, hittade jag det en gång. När jag efter den enorma rädslan som fyllde mig efter första hoppet ändå hoppade igen. Och igen. Där. En gång. I stunden när jag låg stabil i luften och föll rakt nedåt. Utan rädsla. Bara existerade. Där och då var det ett sådant mellanrum som jag menar. När jag svankade och bara fanns i luften, innan skärmen löstes ut.
   Nu när jag vilat i en evighet som sedan visar sig vara tre dagar och inte mer än så har jag ändå hämtat in något. Nej jag tror inte att man kan vila sig i form. Jag tror på rörelse+vila. En evig rörelse framåt och där mellanrummet består av just vila. men inte bara. Det finns något mer i det där mellanrummet som snarare blir som ett tomrum. Ett eget litet universum skulle jag vilja skriva men det känns för stort. men känslan jag vill åt, den kanske du förstår? Jag har inte gjort något alls på några dagar. Med det menar jag någon typ av hushållssysslor eller annat. Helt enkelt inte orkat alls. Med örtmedicinerna och min totala vila har jag hittat något annat. I min yoga igår steg glädjen som en simdyna som det inte går att trycka ned. Som en ballong fylld med helium. I mig. Och jag stannar i den glädjen. I den stunden finns inget annat. Idag vill jag sjunga mellanrummets lov för att jag tror på kombinationer. För att jag tror på både ock. För att jag tror att alt finns att hämta i ett mellanrum. Efter rörelsen kommer vilan. Och sedan rörelse igen. Eller practice som är ett bättre ord för mig egentligen. Min alldeles egna glädjepractice av yoga efter ett mellanrum.

Lite flärd och örtkur

Jag får lite örtmediciner av vår TCM-läkare, traditional chinese medicine-doktor, han är som vår husläkare sedan 25 år. Och vips är febern och allt annat borta.  Ganska häftigt eller hur?! Men inte tröttheten. Jag har vilat i tre hela dagar men idag har jag äntligen orkat lite yoga. Jag sköter om mig. Jag smörjer min torra hud med olja, finns inget bättre för mig och vilar aktivt.
  
Bjuder på några favoriter från mitt badrum. Edge är ett märke som är så ekologiskt det är möjligt idag om man vill ha någon form på håret, enligt min frisör och henne litar jag på. Hon är noggrann. Jag vill forma håret lite. Kanske fåfäng, men jag gillar hår och frisyrer. Har nog haft alla färger och längder, från knallrött till långt ner på ryggen. Och sedan kortkort och mörkt eller blont. Det har varit ett sätt att vara lite spontan och vild, det växer ju alltid ut igen och om det inte blivit helt lyckat så har jag ändå känt mig lugn. Idag är jag inte lika sugen på håräventyr men vill ändå ha något med stadga i, så Edge har gjort en slags droppar, en droppe räcker, för att få lite fason på luggen och så lite spray på det.
   Oljan i flaskan har jag blandat själv. Det är två delar mandelolja, perfekt för din hud och en del ricinolja som tar bort alla slags produkter i ansiktet. Dessa två oljor gifter sig fint med varandra och så tar jag olja i handen på kvällen och smörjer in hela ansiktet, rikligt, har jag mascara och puder så glider det bort när jag med en varm tvättlapp tar bort allt i ansiktet. Sköljer några gånger med varmt vatten. Den olja som är kvar är perfekt för natten för huden. Och på morgonen fyller jag på med lite jojobaolja i ansiktet om det inte är så att huden fortfarande är mjuk och fin. Så här på vintern eller när jag varit lite sjuk har jag en tendens till att bli lite torrare så då behöver jag fylla på. Jag vet att många har känslig hy i ansiktet, jag är en sådan, men sedan jag började med det här för ett halvår sedan har ansiktsskinnet inte varit bättre. Min rekommendation helt enkelt. Man får vara lite varsam med ricinoljan för den får inte dominera då kan man få utslag. Ha en fin helg!

Att undvika gröna smoothies enligt Ayurveda

Nu ska jag skriva något som jag tror många har svårt att hålla med om. Fine. Jag skriver det ändå. Har länge tänkt på ayurveda kontra raw food och kalla drycker. Eftersom det i ayurvedan är big no no. Men samtidigt så oerhört populärt här hemma. Det är gott med gröna smoothies. Men frågan är om det är bra. Och bra för just mig? Ayurvedan liksom yogan är högst individuell. Mina lärare säger att raw food minskar din agni (livseld) och din feminina energi. Punkt. Det har jag hållit mig till. Behöll inte ens boken om raw food som jag hade köpt :) Men de gröna drinkarna har smugit sig emellan. Kanske mycket för att jag känt mig nyttig när jag druckit dem. Tyckt att det är bra saker det här. Gott helt enkelt. För att det är trendigt i yogavärlden. För att det är trendigt i hälsolivstilsvärlden. Ja. Det kan jag utan omsvep erkänna. Men till slut hamnar jag ändå vid - vad gagnar mig? Vad är bra för mig? Jag dricker aldrig kalla drycker. Det här med is i allt, som vi importerat från något stort land i väst, det är helt ointressant för mig. De flesta yogisar jag träffar de dricker kokt vatten, gärna lite varmt. Och jag äter sällan frukt. Ayurvedan blandar inte den lätta kvaliteten i frukt med andra kvaliteter som i grönsaker. Här blandar vi hejvilt och känner oss kreativa tror jag. Även jag. Även jag. Tro inte annat. Men när jag läser det här så tar jag till mig det. På något sätt kommer svaren till en när man börjar fundera på djupet. Jag som är dominant i vata inser att min kropp förmodligen försökt säga mig något som jag nu hittat kunskapen till. Ta dig tid att läsa texten även om den är lång. För din hälsas skull.

Varsågoda, jag har lånat text och bild härifrån http://everydayayurveda.org/diet-for-your-dosha/3-reasons-avoid-green-smoothies

3 REASONS TO AVOID GREEN SMOOTHIES

Green smoothies are all the rage, particularly here in Byron Bay, and are promoted as one of the best things you can do for your health. In case you’re one of the rare few who has never had one, green smoothies are usually made up of about 40% leafy greens, 60% fruit and often contain a bunch of other goodies to make them tastier or more nutritious such as chia or flax seeds, maca or camu powder, cacao nibs, hemp protein, spirulina or coconut oil…
At first glance, the power-packed hit of vitamins, minerals, anti-oxidants and fibre you get from a green smoothie seems indisputably healthy… so why on earth would you avoid them? Well the Ayurvedic view is never just about NUTRIENTS… it is always about QUALITIES and these seemingly super-smoothies have some qualities that can have a negative effect if consumed regularly over a long period of time.
So here we go, three reasons to avoid smoothies, from an Ayurvedic perspective:
1)THEY AGGRAVATE VATA
Green smoothie recipes usually call for chilled water or the addition of ice cubes. On top of this, the majority of the fruits and veggies added to them are cold in quality. Even if you’re adding some warming ginger to your smoothie the overall quality of smoothies is still usually COLD. Leafy greens like kale, chard, spinach and cabbage; veggies like broccoli and celery; as well as a number of fruits are also DRY and ROUGH in quality.
The Vata (Air/Ether) dosha in our bodies has the qualities of dry, rough, cold, mobile and changeable. Foods that are COLD, DRY and ROUGH, therefore, directly aggravate Vata. Like increases like. When our Vata is aggravated it causes increased dryness, roughness, coldness, mobility and variability in the body/mind. This can be experienced as variable appetite; gas or pain after eating; dry constipation or loose motions (incrased mobility); dry/rough skin and hair; variable energy; poor circulation and pain or cracking in the joints.
From a mental perspective, aggravated Vata is associated with increased mental agitation, restlessness, flightiness, grasping, anxiety, poor concentration, poor memory, changeable moods and insomnia. Vata has a strong association with the nervous, endocrine and excretory systems so excess Vata is most inclined to affect these systems and…. according to Ayurveda, the majority of all diseases are related to aggravated Vata dosha.
2)THEY DEPLETE OJAS
Aggravated Vata is also associated with catabolism or the breaking down of tissues. This is one of the reasons why people often feel very energetic when initially getting into green smoothies (and raw food generally) – because when a cell breaks down a huge amount of energy is released, like an exploding star!
The good news is your fat tissue gets broken down…. but the bad news is all of your other tissues do too including the deeper tissues of bone, marrow, nerve and sexual reproductive tissue. Depletion of these important deep tissues is never a good thing – we’re talking weaker teeth, weaker bones, compromised nerve conduction and communication, hormone issues and infertility.
Also, these deeper tissues are responsible for directly nourishing the foundation of our immune system, known as ‘Ojas’ in Ayurveda. If they become depleted, Ojas also becomes depleted and as a result, we can become susceptible to auto-immune problems, chronic fatigue and other diseases of depletion.
3)THEY ARE DIFFICULT TO DIGEST
Although many of the ingredients in a green smoothie are actually light, the sheer quantity of ingredients (e.g. 10 or more cups of fruit and veggies in one smoothie) makes them very dense and therefore heavy. If you’re adding a bunch of superfoods to the mix, your smoothie is going to be even heavier. And heavy food, although satisfying to one’s hunger, is difficult to digest.
Green smoothies are also very complex. Our digestive fire (‘Agni’ in Sanskrit) likes simplicity. For example, our Agni has no problem digesting a few veggies that have been cooked with mung daal, rice and spices to aid digestion. Foods cooked together in a single pot have time to get to know each other, to combine their qualities and be transformed from several individual ingredients to a single meal with a particular character. In contrast, smoothies contain a multitude of ingredients with very different qualities combined raw in a blender. Raw food prepared in this way may be delicious, but it doesn’t allow for this subtle marrying of qualities. As a result, the meal remains very complex which is difficult for the body to digest.
From an Ayurvedic perspective, green smoothies also contain the number one food combination no-no. Ayurveda teaches that fresh fruit should never be combined with any other foods. As we know, green smoothies combine fresh fruit with leafy greens, veggies and superfoods. Although somewhat pre-digested thanks to the blending process, the smoothies still stay in our stomachs for as long as the most difficult food contained within them takes to digest. As a result the fresh fruit (which is light and easy to digest in comparison to all other foods) generally stays in the stomach for too long and ferments – causing over-digested food wastes (or ‘Ama’ in Sanskrit).
In the short term, green smoothies may be cleansing, due to their high fibre content but they tend to put a strain on the digestive fire – which most people experience as a sensation of lasting ‘fullness’ (and think this is a good thing!). In the long run, the aggravation of Vata leads to an imbalanced digestive fire of the ‘Variable’ kind (like a candle blowing in the wind). Variable digestion is associated with pain, bloating, flatulence, burping and also leads to the under-cooking of foods or undigested food wastes (‘Ama’). This is where the ‘cleansing’ benefit is reversed. These undigested wastes accumulate in the digestive tract and eventually overflow and relocate into the deeper channels and tissues of the body where they wreck havoc with cellular nutrition and waste disposal and can become the root cause of all disease… according to Ayurveda.
MAKING GREEN SMOOTHIES ‘HEALTHIER’
So there you have it! Some pretty good reasons to reconsider the green smoothie trend…. aggravated Vata, depleted tissues, depleted Ojas, imbalanced Agni and accumulating Ama!
Having said all that, it should be noted that if you have a robust Pitta or Pitta/Kapha constitution with a super strong digestive fire and a body in need of a little cooling, you’ll be able to handle green smoothies better than most (particularly during the summer months). On the other hand, if you have any Vata in your constitution, you should avoid them altogether.
If you’re already addicted to green smoothies and are determined to keep having them for whatever reason, try the following adjustments to make them slightly more Ayurvedically-friendly:

1. ✦add a pinch of turmeric and ginger and a squeeze of lemon to the mix to aid digestion
2. ✦have them at room temperature, not cold… or even add a little hot water
3. ✦keep the ingredients to a minimum, keep it simple and less dense – less is more!
4. ✦add a little coconut oil to offset the dry/rough qualities of the veggies
5. ✦try them without fruit or use fruit that takes a little longer to digest, like avocado or ripe bananas
6. ✦avoid the addition of superfoods – they make them even heavier
7. ✦only have them a couple of times a week, not daily.

Vill inte vila

Hasar runt hemma. Pyjamas, filt och tofflor. Jag är lite sjuk. Lite. Men det däckar mig ändå fullständigt. Nästan så jag blir irriterad. Men jag är ju lika mänsklig och skröplig som alla andra ibland. Trots allt :) Dricker en halv grön smoothie. Får inte i mig mer. Kokar te, häller ut halva kannan. Dricker lite kaffe men inget smakar något egentligen. Flera på jobbet har haft influensa. Det här jag har, det är något liknande, men en mildare variant. Men vad spelar det för roll? Jag är ändå totalt däckad så fort min kroppstemperatur höjs något. Min normala kroppstemperatur är låg, lite över 36 grader och när jag har 37,5 så känner jag mig döende nästintill. Och det är så sällan jag har feber att jag inte kommer ihåg när jag hade det senast. Men nu har jag det. Vet inte hur mycket men hela jag är kokhet och fryser om vartannat. Matt och huvudvärk. Vill ingenting. Ser klart säsong 1 på Orange is The New Black och det känns nästan som jag också sitter i fängelse. Det är grått och fuktigt ute. Jag läser lite. Förströdd och samtidigt urusel på att vila. När det är det enda jag orkar. Öppnar kylskåpet och hittar en öppnad burk med kokosgrädde. Häller i lite bär och så vips var mellanmålet klart. Mer än så orkar jag inte lägga ner. Inte synd om mig alls. Eller jo, lite lite! Hoppas du mår fint!

Rörelse och ålder

Rörelse och ålder. Kan man göra allt under hela livet? Ja det kan man nog. Frågan är om det främjar? Vad främjar? Egentligen. Eller spelar det ingen roll alls? När jag var 35-45 så levde jag snabbt. Jobbade och pluggade. Hade ungarna hemma och allt som hängde ihop med aktiviteter och skola. Egna aktiviteter. Jag tränade också på gym under de här åren. Tio år. Det är länge och fick min motvilja till maskiner att fullkomligt blomma ut. Till slut.
   Men det som jag egentligen funderar på utifrån det är vad som passar för vad och i vilken ålder. Enligt ayurvedan är vi indelade i olika åldrar som har olika prägel på livet. Som barn är vi i kapha (jord) och som unga vuxna är vi i pitta (eld) och vid 60 års ålder ungefär går vi vidare in i fasen av vatta (luft). Just pitta med all sin eld gör att jag förstår varför jag höll på som jag gjorde. Jag har också det elementet starkt i mig själv vilket gör att det blir mer helt enkelt. Av det förbrännande. Jag gjorde liksom allt. Och tyckte det var kul. Hann allt jag ville. Men tog också till slut skada. Förstås.
   Idag kan jag inte förmå mig till vissa saker trots att jag tidigare verkligen gillat det. Ja självklart hänger det ihop med annat också, hela livet med allt som händer påverkar förstås, men ändå. Om grundtonen är något i de åren så kan det vara svårt att på något sätt motstå doshan, om ni förstår hur jag menar? Jag tror att just yogan kan vara livslång för att den kan se så olika ut. Börjar man med yoga som ung och stark så tror jag att Ashtangan kan vara riktigt bra. Sedan tror jag att andra former kan ta över och föra det hela vidare. Naturligtvis kan man modifiera allt, men när jag generaliserar lite här, drar med den grova penseln så hoppas jag ni förstår vad jag försöker säga.
   Jag tänker också på de löpare jag haft i min närhet. De som inte kunnat tänka sig tillvaron utan löpning några gånger i veckan. De har alla när de närmat sig 50 år faktiskt slutat springa. De kan helt enkelt inte tänka sig det längre. Det är intressant för det är människor jag totalt har förknippat med löpningen. Men de yogar idag. Och säger att den träningen räcker för deras del.
   Tänker också på min lärare Z som även han har modifierat sin yoga. Gått från stort till smått skulle man kunna säga sammanfattande. Och som han uttryckte det - förhoppningsvis skadar man sig inte för mycket innan klokheten hinner ikapp kroppen. När erfarenheten och visheten gör entré. (Om den nu gör det!) Och ja, jag vet, man kan se 70-åringar springa marathon och göra tuffa saker. Men det är inte det vanligaste. Jag pratar om det generella. Tänker också på att de träningsbloggar jag läser, där är det aldrig någon som faktiskt är i min ålder. De som rör på sig mycket har sällan nått 50. Jag tror att det hänger mycket ihop faktiskt. OBS. Jag säger inte att det är omöjligt att göra saker vid en viss ålder. Jag diskuterar för jag tycker det är intressant. Kanske också något man ska komma ihåg för egen del. Kanske inte jämföra för mycket. Välmående är så mycket. Men det är också ganska mycket som inte sorteras under det. Hur tänker du?

Bilden är på Vanda Scaravelli när hon yogar. Hon som började med yoga vid 45 års ålder (precis som mig!).

Andningens dag idag!

Idag är det ju andningens dag. Det blir konferens och evenemang på flera ställen i Sverige. Läs mer här. Om du inte är där det händer kan du ändå fokusera på ditt alldeles egna välbefinnande som kommer via ditt andetag. Glöm aldrig det. Medveten Andning handlar om ett djupt, tyst och långsamt andetag. I det finns allt att vinna. Och du, styr du andningen som i yogan så ska det helst styras från navelns rot, Kanda. Good luck!

Transformerar rörelsen till känslan

Känsla. Feeling. Den vi vill känna när vi yogar. Inte bara så att vi andas. Inte bara så att vi rör oss. Vi vill ju också känna. Jag brukar i min undervisning använda mig av att vi fokuserar på en viss del av kroppen. Kanske känner vi våra fotsulor under ett helt pass? Verkligen känner dem. De som tar emot tyngden men som ändå är mjuka och ickespända. När vi står stadigt. Eller om vi lägger vårt fokus någon annanstans. Jag har mer och mer i min egen träning börjat känna det här med att känna. Att låta händerna flyta i luften. Att låta händerna flytta luften. Att helt enkelt känna. Att kanske slappna av lite i tekniken till förmån för känslan. För har vi inte känslan, då kommer inte yogan självklart till oss. Att våga låta det vara lite kantigt. För att hitta det mjuka. I känslan av att svepa med sina händer i luften och liksom känna hur luften följer runt mina fingrar, runt min handled. Att luften och händerna skapar en dans. Det är inte enkelt. Men det är vackert. Det blir vackert i hela mig av en sådan känsla. En lugn glädje som gör rörelsen till en känsla. Som transformerar rörelsen till känslan. Åh. Återigen är jag kär i min yoga.


Bilden är från en kär yogaväns hemsida Natasha är inte bara Shadowyogalärare, hon undervisar även i sound sadhana, som jag har haft förmånen att delta i. När hon spelar sin tabla med en hand så tecknar också hennes andra hand de mest fantastiska formationer i luften. Som skapar en stor känsla inombords av sammanhang. Så vill jag ha min yoga också.

Bilden är tagen av Dan Lindberg