Idag är jag bäst i världen!

Ser på damstafetten på OS på tv. Som ungefär hela Sverige verkar ha gjort och chockats på ett inspirerande sätt av att se Charlotte Kalla spurta laget till ett guld. Det är stort. Jag skrek och grät till och med när hon gick i mål. Visst är det stort med en medalj? Men det största var hennes kamp. Hennes enorma vilja att köra in som etta över mållinjen. Hon sa i en intervju att hon blev coachad vid halva sträckan där de skrek - Idag är du bäst i världen! Och hon log och svarade att hon kände sig bäst i världen idag.  Och i hennes fall är det ju rent bokstavligt bäst i världen. Vilken känsla!

   Det största är nog att faktiskt våga lyckas. Vad det nu än handlar om. Att ta sig förbi sina hinder, vad de än består av. Att våga bli så bra som man kan. Nej. Yogan är ingen sport. Men att faktiskt tillåta sig att gå vidare. Att jag vågade sluta träna och undervisa i den studio  där jag började min yoga för länge sedan. Att jag vågade stå på egna ben. Att jag vågade öppna en egen studio. Det är i min värld min stora bedrift. Jag är säker på att vi alla har liknande historier när vi tittar ordentligt. Och ja, jag har ju också en coach. Eller vad jag ska kalla honom :) Min lärare. Som stadigt, ihärdigt och utan att backa sett mig. Vad jag förmår. Var jag ska lägga min nivå. Hur jag ska orka och ta mig vidare.
   Jag förstår att den där segerns sötma i solen i Sochi smakar extra gott för guldtjejerna. Men tänker också på alla dessa otaliga kilometrar i snöglopp och motstånd som de tagit sig vidare igenom.  Trötthet och skador. Som vi när vi står där lätt yrvakna på våra golv. När vi inte vill men ändå gör. När vi vågar låta bli de dagar kroppen säger NEJ. Vi behöver alla se att vi har mål för det vi gör. Mål med vad vi vill uppnå. Att vi också vågar lyckas. Med allt vad det innebär.

Bilden har jag lånat från dn.se