Transformerar rörelsen till känslan

Känsla. Feeling. Den vi vill känna när vi yogar. Inte bara så att vi andas. Inte bara så att vi rör oss. Vi vill ju också känna. Jag brukar i min undervisning använda mig av att vi fokuserar på en viss del av kroppen. Kanske känner vi våra fotsulor under ett helt pass? Verkligen känner dem. De som tar emot tyngden men som ändå är mjuka och ickespända. När vi står stadigt. Eller om vi lägger vårt fokus någon annanstans. Jag har mer och mer i min egen träning börjat känna det här med att känna. Att låta händerna flyta i luften. Att låta händerna flytta luften. Att helt enkelt känna. Att kanske slappna av lite i tekniken till förmån för känslan. För har vi inte känslan, då kommer inte yogan självklart till oss. Att våga låta det vara lite kantigt. För att hitta det mjuka. I känslan av att svepa med sina händer i luften och liksom känna hur luften följer runt mina fingrar, runt min handled. Att luften och händerna skapar en dans. Det är inte enkelt. Men det är vackert. Det blir vackert i hela mig av en sådan känsla. En lugn glädje som gör rörelsen till en känsla. Som transformerar rörelsen till känslan. Åh. Återigen är jag kär i min yoga.


Bilden är från en kär yogaväns hemsida Natasha är inte bara Shadowyogalärare, hon undervisar även i sound sadhana, som jag har haft förmånen att delta i. När hon spelar sin tabla med en hand så tecknar också hennes andra hand de mest fantastiska formationer i luften. Som skapar en stor känsla inombords av sammanhang. Så vill jag ha min yoga också.

Bilden är tagen av Dan Lindberg