Skrev här för ett tag sedan om en lite bråkig axel och höft. Fick många råd. Bland annat att gå till en osteopat. Det har jag inte gjort men har det som ett ess i rockärmen om jag behöver längre fram. Däremot gick jag till min naprapat, som jag går till ungefär en gång om året. Han är mjuk och varsam. Sa att det kommer från min nacke men axeln behöver helt klart mer blodgenomströmning. Som med armhävningar. Som han sa skulle läka min axel. Samma som i squat som läker svanskotan om man har problem där.
Sagt och gjort. Jag tränar armhävningar mest varje dag. Enligt ett lite modifierat schema, som jag hittat via Nina. Jag gör 10+1+9+1+8+1+7+1+6+1+5+1+4+1+3+1+2+1+1. Varje plus är en paus. Det blir sammanlagt 64 armhävningar. De första kvällarna kände jag inget speciellt mer än att jag blev lite trött. Men fick ingen träningsvärk. Testade på knä. Testade med raka ben. Tror jag gjort armhävningar i hela mitt liv. Som barn tävlade jag med mina bröder hemma på ryamattan. Men ändå alltid känt mig lite svag när jag ska komma djupare. Samma i chatturanga dandasana. Förstår att det handlar om någon slags teknik som jag ändå inte får till trots 14 års yogautövande.
Nu har vi tittat på varandra här hemma och min man kom på den briljanta idén att jag ska träna mot en dörrpost, alltså stå upp på benen, för att få in tekniken. Sagt och gjort. Igår kväll kom jag plötsligt längre ned! Helt otroligt faktiskt. För att vara jag. Och jag är inte svag i min core. Jag är inte svag i mina armar. Varken på fram eller baksidan. Nej, Min svaghet sitter i mina handleder. De har knakat och knäppt och i morse kände jag mig nästan lite öm i dem. Men jag förstår nu hur jag ska göra. Det är overkligt. Jag är så glad. Och jag gör mina läkande armhävningar.
Sagt och gjort. Jag tränar armhävningar mest varje dag. Enligt ett lite modifierat schema, som jag hittat via Nina. Jag gör 10+1+9+1+8+1+7+1+6+1+5+1+4+1+3+1+2+1+1. Varje plus är en paus. Det blir sammanlagt 64 armhävningar. De första kvällarna kände jag inget speciellt mer än att jag blev lite trött. Men fick ingen träningsvärk. Testade på knä. Testade med raka ben. Tror jag gjort armhävningar i hela mitt liv. Som barn tävlade jag med mina bröder hemma på ryamattan. Men ändå alltid känt mig lite svag när jag ska komma djupare. Samma i chatturanga dandasana. Förstår att det handlar om någon slags teknik som jag ändå inte får till trots 14 års yogautövande.
Nu har vi tittat på varandra här hemma och min man kom på den briljanta idén att jag ska träna mot en dörrpost, alltså stå upp på benen, för att få in tekniken. Sagt och gjort. Igår kväll kom jag plötsligt längre ned! Helt otroligt faktiskt. För att vara jag. Och jag är inte svag i min core. Jag är inte svag i mina armar. Varken på fram eller baksidan. Nej, Min svaghet sitter i mina handleder. De har knakat och knäppt och i morse kände jag mig nästan lite öm i dem. Men jag förstår nu hur jag ska göra. Det är overkligt. Jag är så glad. Och jag gör mina läkande armhävningar.
