fredag 28 februari 2014

Mina tårar

Förlösande. Det är mina tårar ibland. Ibland bara som ett regn som faller i vissa yogapositioner.  Ibland ofta, ibland med långa mellanrum. Jag och tårarna har en deal. De kommer när de vill och jag tar emot dem. Helt enkelt. Men jag är också en lättrörd person, har lätt för både tårar och skratt i alla situationer. Ibland kan jag känna mig obekväm med det men detta känner jag också mer sällan.
   Såg på Jills Veranda, programmet som går på SVT och där hon tar emot olika gäster i Nashville. Det är en fin programserie och Jill själv är bra på att lyfta varje person. Bävade lite för att se programmet som sändes i onsdags, när Kristian Gidlund var hennes gäst. Vi är ju så otroligt många som följde honom på hans blogg I kroppen min och jag har naturligtvis också hans bok som är baserad på bloggen. Kristian klev över till andra sidan i höstas. Vi, alla som inte kände honom men som ändå var så berörda av honom, sörjde. När jag såg programmet och hans nakna lugna ansikte, som kommunicerade rakt ut att han hade ont, men inte fäste vikt vid det, och att han visste att han skulle dö snart, då visste jag att tårarna skulle falla.  Som han sa - Jag vet inte om jag lever för att se det här programmet när det sänds.
   Hemma ensam i min soffa och med närheten från honom i rutan så kommer hela den där gråten jag känt i min kropp och mitt motstånd. Som jag elegant har undvikit och inte mått bra på alls. Jag gråter så hela ansiktet svider. Jag tar emot hans blick och vidarebefordrar den till mitt inre. Till mitt hjärta. Nej jag kände ju inte honom på något sätt. Men han berörde. Och när jag gör min yoga dagen efter programmet är all min mjukhet där igen. Kommer längre, orkar mer och är fridfull. Den här gången fick jag hjälp av en medmänniska. Mitt mantra - vi är ensamma men vi är ändå här tillsammans. Vi delar mer än vi tror. Jag bugar mig inför kraften i mina tårar och jag säger som min doktor i Indien sa, det är hjärtat som gråter, den som inte gråter har inget hjärta. Min TCM-läkare säger även att tårar är god energi. Inte bara saltvatten. De hänger ihop med hela ens väsen. Så gråt på. Det renar. Det helar. Mina tårar.

16 kommentarer:

  1. Annika, jag har någon i min närhet som aldrig gråter. Känslorna exploderar och knytnävarna dunkar. Men tårarna kommer aldrig. Personen i fråga vill inte det och blir även störd när vi lipsillar runt omkring torkar näsan stup i kvarten...Men "inget hjärta" det tror inte jag. Såg samma person gråta när någon älskad dog så jag vet ju att det finns där. Man ska tillåta sig själv. Sen blir det bättre. Så sant som du sa.
    Kramar och ursäkta om jag flummar runt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Missförstå mig rätt. Man måste våga släppa ut tårarna och det gör man via sitt hjärta tror jag. Jag menar inte att man inte känner sorg eller annat svidande inombords. Men jag tror faktiskt att man måste våga skratta OCH gråta i livet. Även om man har svårt för det ena eller båda. Det är ett sätt att dels uttrycka känslor, men det är också något mer i det tror jag.
      Gillar när du flummar runt! kram!

      Radera
  2. Håller med föregående. Hjärtat finns nog, men är instängt bakom murar och gallergrindar. Men åh, vilket fint program och så ont det gjorde att se denna människa och att veta att han inte längre finns hos oss. Så många talanger och så mycket han hade kvar att göra. Men kanske gjorde han alldeles precis det han skulle, han väckte så många hjärtan. Rev ner murar och gallergrindar...
    Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Som sagt, klart att hjärtat finns! Men att gråta är faktiskt en högst mänsklig företeelse, vet inte om någon annan varelse på jorden gör det. Skratta däremot gör fler än vi människor :)
      Ja han hade mycket kvar att ge både sig själv och andra men kanske gjorde han det mest av allt när det gäller sin sjukdom och sin öppenhet men även sin klokskap.

      Radera
  3. Åh så härligt Annika! För ja tårar är förlösande. Och jag är en sån där som inte kan gråta. Eller jo, det kan jag förstås. Men det kommer inte alltid ut när det behöver komma ut. Jag har svalt tårarna så ofta att det nästan sker automatiskt numera. Åtminstone i "olämpliga" situationer (fast finns sådana egentligen?).
    Jag gråter när jag ser sorgliga filmer och läser och ser program om människoöden. Men jag saknar gråten t ex när jag gör min yoga. Som jag väntat på att den där riktiga "fulgråten" ska komma över mig. Det gör den inte och kanske är det helt ok. Kanske kommer det ju mer mitt hjärta öppnas och det gör det. Det känner jag.
    Trevlig helg Annika!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alla har inte lika lätt till tårarna och det är inte sämre på något vis, men jag tror som du att man lärt sig svälja ned den av sociala omständigheter eller för att man inte vill "störa" eller så. Och kommer inte tårarna i yogan så gör de inte det, men kommer man tillräckligt djupt tror jag att de allra flesta är där och snyftar någon gång. Inget självändamål men det berör så mycket.
      Jag hade en elev som grät efter yogan varje gång hon satte sig i bilen, men det tog henne en termin att inse att det var via yogan som tårarna kom. Hon fattade inte varför hon "plötsligt" blev ledsen när hon skulle åka hem. Varje gång!
      Kram och ha en fin helg du också!

      Radera
  4. Jag gillar när du skriver så här inträngande. Att du vågar ta ställning och säga att man ska gråta!
    Heja dej!
    M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske inte att man SKA gråta men att det är renande och välgörande. Och jag tror att alla människor har förmågan att gråta. Och skratta. Tack för dina ord!

      Radera
  5. Jag har gråtit i perioder och när jag ser tillbaka skönjer jag mönster. Hur mitt liv vikt sig och hur tårarna följt med. Förut ville jag verkligen inte gråta, idag låter jag liksom du det komma. Välsigna. Och jag har aldrigt haft kortare väg in till mitt hjärta. Sat Nam.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så vackert du skriver, tack!

      Radera
  6. Jag har svårt för att gråta men har blivit tillsagd att jag måste. I går på min yoga under meditationen bara kom det, tårarna rann och jag vet inte varför men jag lät dem komma. Sedan kändes hela dagen jätteskön....
    Ha en skön helg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Svårt att gråta på beställniing. Men skönt att du lät dem rinna när de kom. Kram!

      Radera
  7. jag såg också programmet. via svtplay häromdagen i ett ensamt rum i frankrike. jag grät också.
    han berörde verkligen så oerhört mycket, och gör det fortfarande.
    läste också nyligen ut boken.

    det där med döden...

    kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är sorgligt men ändå en del av våra liv. Stor kram!

      Radera
  8. Jag har alltid varit känslig, lätt för att gråta i både glädje och sorg.Om jag blir arg eller känslomässigt utmattad så uttrycker det sig oftast i tårar och det har jag tyckt varit jobbig. (Ville vara stark,inte bryta ihop...) men samtidigt har gråten har varit en ventil för mig genom åren när livet har varit tufft...Nu kan jag känna tacksamhet och uppskatta min känsliga sida och tacka min gråt och mina känslor som strömmat ut på min yogamatta, så läkande och skönt.

    Kram Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi är lika du och jag! Kram

      Radera