På plats i mig själv

Jag arbetar 80 % på mitt arbete. Att jag har fått ta tjänstledigt 20 %, eller en dag i veckan, är jag oerhört tacksam för.  För arbetsgivaren måste inte gå med på något sådant. Nu har jag en chef som uppmuntrar entreprenörskap och eget företagande så jag skattar mig lycklig. För den här dagen. Som är i dag, fredagar när jag själv fritt disponerar min tid, är verkligen min dag. Jag har ofta klienter, sköter bokföring och brukar unna mig själv både meditation och yoga. Och promenad. Idag har jag inget inbokat. På hela dagen! Att gå ned i tid kan vara det bästa jag har gjort för mig själv. Att vara på jobbet fyra dagar och så tre dagar då jag inte är där. Det gör att både jobbet och jag mår bättre. Jag är övertygad om det. Jag är piggare när jag är där och jag är inte så sliten. Men det handlar faktiskt också om att släppa kontrollen. Att våga att inte vara där. Jag har alltid velat vara där det händer. När det händer. Rädd att missa något. Och jag missar saker som händer de dagar jag inte är där. För första gången är jag nöjd med det. Faktiskt. Att jag inte har koll på allt. Den här känslan av kontroll är en illusion, jag vet, men jag har hållit mig i det där tjocka repet av tillförsikt av att alltid vara där. På plats. Nu är jag på plats i mig själv eller hur jag ska säga. Släpper garden eller vad man ska kalla det.
   Och så diskussionen om pengar igen. Vad det är jag förlorar? Ingenting faktiskt. Jag jobbar ju oftast med annat när jag inte är på mitt ordinarie jobb. Då jag tjänar pengar. Från början räckte det till mina egna yogakurser varje år. Gott så. Nu är det mer. Gott så. Men jag vinner så mycket som inte går att värdera i pengar. Jag vinner min tid. Jag vinner mitt lugn och ro. Går det att värdera? Att vara rädd om sig kan se ut på så många sätt, eller hur? Idag då det är kärleken och kanske en mängd tillbehör som står i fokus på Valentines Day så kan jag känna att omsorgen om andra ändå måste rymma omsorgen om oss själva. Att jag tillåter mig en tom dag i kalendern. Att jag tillåter mig att såsa runt i pyjamas och titta ut på det fläckvisa snölandskapet och bara känner att jag måste ingenting. Ingenting. Det är befriande och i samma ögonblick föds också massor av idéer. Att låta det vara tyst och ensamt ibland för att sedan låta tanken och drömmen blomma ut. Kära vänner, jag önskar er en varm dag där hjärtat står i fokus och där ni känner att ni hinner med er själva också. Varm kram till er som läser här, jag hjärtar er!