Tillbaka och nöjd

Så gick en månad. Jag har kikat in lite här på bloggen och är förvånad hur många som ändå tittar in. Och glad för det. Och när jag läser lite bakåt ser jag hur trött och trängd jag kände mig. Och vilket bra beslut det var att släppa allt en stund.
   Samtidigt. Samtidigt så formulerar jag meningar och tankar hela tiden för mig själv. Det är inget som kom med bloggen, det är något som alltid funnits i mig. Jag har faktiskt gjort så hela mitt liv. Och andra tankar om skrivande kommer för mig. Men för nu så tror jag att jag faktiskt skriver lite då och då. När andan faller på. Och jag känner mig fri som faktiskt får dra upp mina egna riktlinjer.

Vad har hänt i mitt liv?

• Så stora mirakel att jag är omtumlad. Men eftersom de inblandade ligger lågt i sociala kanaler så gör jag också det. Men bilden på mig är när jag sitter där och bara är lycklig. 

• Vi har träffat vänner under sommaren, både inplanerade och spontana. Tacksam helt enkelt.

• Vi har umgåtts väldigt mycket med våra vuxna barn och det är nästintill oslagbart. 

• På onsdag börjar jag i ett volontärarbete för ett socialt integrationsprojekt. Jag ska vara del av en rådgivande styrelse, en så kallad advisory board. Så glad över att ha blivit tillfrågad.

• Mina kropp är brunbränd, vet inte riktigt hur det gått till med alla dessa sommarens regnskurar. Kanske för att jag helt slutat anstränga mig eller sola?! 

• Shortsen har varit mitt sommarplagg och jag känner mig fri.

• Yogan har varit min stora utmaning. Det är som att när bergväggen kommer i min väg, som den gör då och då, så har jag bara velat sluta. Inser att detta också är en illusion, men när jag efter 17 år inte tycker att jag kan något om yoga, inte kan utföra något så vet jag ju innerst inne att det inte alls är sant. Och ändå. Tvivlen radar upp sig och jag blir överdrivet trött på mig själv. Men som min lärare säger; persistance and perseverance is the name of the game, så har jag stannat. Och igår var första gången på riktigt länge som jag mer än stod ut. Tack och namasté för det.

• Min höft. Jag har varit smärtfri i två veckor. Min kinesiska läkare hittade en nerv som varit i kläm i höger sida och som dragit ihop mig. Denna nerv finns "fästad" bak i en kota i midjehöjd. Den har gjort ont när jag rehabtränat och därför har jag legat lite lägre med gymträningen. Ska till doktorn på torsdag igen och då får vi se. Har knappt vågat andas att jag inte haft ont. När man haft ont i flera år och ibland värre, så vänjer man sig. Det är som en slags tomhet när höften och högersidan är tyst. Men så otroligt välkommet!

Hoppas så att din sommar varit lika välgörande för dig som min har varit. Och min paus. Så rätt.

På plats i mig själv

Jag arbetar 80 % på mitt arbete. Att jag har fått ta tjänstledigt 20 %, eller en dag i veckan, är jag oerhört tacksam för.  För arbetsgivaren måste inte gå med på något sådant. Nu har jag en chef som uppmuntrar entreprenörskap och eget företagande så jag skattar mig lycklig. För den här dagen. Som är i dag, fredagar när jag själv fritt disponerar min tid, är verkligen min dag. Jag har ofta klienter, sköter bokföring och brukar unna mig själv både meditation och yoga. Och promenad. Idag har jag inget inbokat. På hela dagen! Att gå ned i tid kan vara det bästa jag har gjort för mig själv. Att vara på jobbet fyra dagar och så tre dagar då jag inte är där. Det gör att både jobbet och jag mår bättre. Jag är övertygad om det. Jag är piggare när jag är där och jag är inte så sliten. Men det handlar faktiskt också om att släppa kontrollen. Att våga att inte vara där. Jag har alltid velat vara där det händer. När det händer. Rädd att missa något. Och jag missar saker som händer de dagar jag inte är där. För första gången är jag nöjd med det. Faktiskt. Att jag inte har koll på allt. Den här känslan av kontroll är en illusion, jag vet, men jag har hållit mig i det där tjocka repet av tillförsikt av att alltid vara där. På plats. Nu är jag på plats i mig själv eller hur jag ska säga. Släpper garden eller vad man ska kalla det.
   Och så diskussionen om pengar igen. Vad det är jag förlorar? Ingenting faktiskt. Jag jobbar ju oftast med annat när jag inte är på mitt ordinarie jobb. Då jag tjänar pengar. Från början räckte det till mina egna yogakurser varje år. Gott så. Nu är det mer. Gott så. Men jag vinner så mycket som inte går att värdera i pengar. Jag vinner min tid. Jag vinner mitt lugn och ro. Går det att värdera? Att vara rädd om sig kan se ut på så många sätt, eller hur? Idag då det är kärleken och kanske en mängd tillbehör som står i fokus på Valentines Day så kan jag känna att omsorgen om andra ändå måste rymma omsorgen om oss själva. Att jag tillåter mig en tom dag i kalendern. Att jag tillåter mig att såsa runt i pyjamas och titta ut på det fläckvisa snölandskapet och bara känner att jag måste ingenting. Ingenting. Det är befriande och i samma ögonblick föds också massor av idéer. Att låta det vara tyst och ensamt ibland för att sedan låta tanken och drömmen blomma ut. Kära vänner, jag önskar er en varm dag där hjärtat står i fokus och där ni känner att ni hinner med er själva också. Varm kram till er som läser här, jag hjärtar er!

Vänta

Trots att första jobbveckan har känts lite tung,så är jag ändå igenom den. Svårt att komma upp, svårt att komma igång och jobbet har känts märkligt avlägset trots att jag jobbat. Men imorse, vaknade strax efter klockan fem och såg dimman resa sig ur sin slummer på ängen. Solen kikade försiktigt över skogsbrynet och grannens barn ville ut och leka :) Skratt och stoj. Underbart mitt i det stilla. Tände rökelse och ett litet ljus och så var jag där igen. Bara sådär. Det gick automatiskt, som att andas :) Gjorde min serie försiktigt försiktigt. Vill inte bedöma mina pass utan bara vara. Men. Jag är lite stel och mitt knä gör ont igen. På ett knepigt sätt. Höger sida... Det är där det sitter, min manliga sida. Ont i sidan. Ont i knät och det sitter inte i själva leden utan bredvid. Allt hänger ihop, det är jag övertygad om men vad jag ska göra med det vet jag inte riktigt. Ska få en individuell lektion med min lärare här hemma men inte förrän om några veckor...Tja, bara att vara i det, försöka göra lite och lyssna. Två steg fram, ett tillbaka. Vänta...

Ingen deadline

Igår kväll mötte dagens värme kvällens kallstråk. Dimma i mitten av tillvaron...Underbart! Trolskt och alldeles magiskt. Solen lyste som ett granatäpple ovanför och markens saftiga grönska låg under. Fick rysningar av välbehag, vilken underbar natur vi har. Vilken rikedom, bara titta ut och njuta. Ännu mer förståss när man är på landet. Närmare. Jag ser andra saker. Fler detaljer, som om tillvaron får fler nyanser. Kanske är jag bara naturromantisk men jag njuter av scenerna som aldrig är riktigt lika utan ständigt skiftar. Ibland bara med en liten liten detalj, en trollslända som plötsligt sitter på mitt ben eller flygmyror som gör entré vid stenplattorna. Yogan vilar. Yogan väntar. Inuti finns den för evigt. Utanpå väntar jag. Mitt knä är lugnt men lite stelt. Kanske gör jag lite lättare asanas i kvällningen. Kanske inte. Känner att den där pressen av att göra har lugnat sig betydligt under sommaren. Det finns ingen gräns som ska passeras, ingen deadline för en rörelse - bara utövande.

Kan inte ladda upp mina egna bilder just nu men har lånat en bild från www.fotoakuten.se