Mellanrum

Kanske är det i mellanrummet som allting sker? Av utveckling. Som när vi stannar upp mellan utandning och inandning. När vi bara finns. När allt som smärta, prestation, rädsla och annat inte finns. De delarna lever inte alls i den lilla stunden. Stora stunden. Mellanrummet stund. Jag tror på pauser. Jag tror på vila. Precis lika mycket som jag tror på att göra. När jag hoppade fallskärm för en evighet sedan på 70-talet, hittade jag det en gång. När jag efter den enorma rädslan som fyllde mig efter första hoppet ändå hoppade igen. Och igen. Där. En gång. I stunden när jag låg stabil i luften och föll rakt nedåt. Utan rädsla. Bara existerade. Där och då var det ett sådant mellanrum som jag menar. När jag svankade och bara fanns i luften, innan skärmen löstes ut.
   Nu när jag vilat i en evighet som sedan visar sig vara tre dagar och inte mer än så har jag ändå hämtat in något. Nej jag tror inte att man kan vila sig i form. Jag tror på rörelse+vila. En evig rörelse framåt och där mellanrummet består av just vila. men inte bara. Det finns något mer i det där mellanrummet som snarare blir som ett tomrum. Ett eget litet universum skulle jag vilja skriva men det känns för stort. men känslan jag vill åt, den kanske du förstår? Jag har inte gjort något alls på några dagar. Med det menar jag någon typ av hushållssysslor eller annat. Helt enkelt inte orkat alls. Med örtmedicinerna och min totala vila har jag hittat något annat. I min yoga igår steg glädjen som en simdyna som det inte går att trycka ned. Som en ballong fylld med helium. I mig. Och jag stannar i den glädjen. I den stunden finns inget annat. Idag vill jag sjunga mellanrummets lov för att jag tror på kombinationer. För att jag tror på både ock. För att jag tror att alt finns att hämta i ett mellanrum. Efter rörelsen kommer vilan. Och sedan rörelse igen. Eller practice som är ett bättre ord för mig egentligen. Min alldeles egna glädjepractice av yoga efter ett mellanrum.