Yang Wood Horse

Gott Nytt År! Man säger att 31/1 - 4/2 träder vi in i nästa år som är Yang Wood Horse enligt kinesisk astrologi. Vi kommer från två år med vattenelement och det här året vi träder in i morgon sägs bringa extra mycket energi. Förmodligen är det den största  förskjutning av energierna på hela 60 år  som nu visas under det kommande året. Övergången från två  vattenår av djup introspektion till den snabba spurten av utåtriktat driv som trähästen ger, lovar att det kommer att hända saker. Och det kommer att gå snabbt. Fulla av optimism och övertygande inspiration kommer vi att vägledas in i kraftfulla och givande omständigheter. Låter som vårt alldeles egna år eller hur kära vänner? Jag tyckte att jag hoppade långt och utan skyddsnät förra året. Bara att fortsätta alltså. Hur tänker du?

 

Jag hann!

 Jag planerar att åka hem tidigt från jobbet. Vill så gärna hinna med lite skidåkning den kväll jag inte undervisar i yoga. Vill så gärna vara med mig själv och inget annat ibland. Längtar efter syre. Längtar efter mjuka synkroniserade glidningar på skidorna i det tysta. Kommer iväg som jag ska trots allt. Men måste stanna på vägen vid min yogastudio. Värmen i rummen är lite dålig och jag får hjälp av servicepersonalen. Jag tittar på klockan och inser att jag inte vet om jag hinner fånga dagsljuset i skidspåret. Jag tittar helt enkelt inte mer på klockan. Har några andra ärenden, måste hitta min älskade rökelse som jag brukar köpa i Indien, Nag Champa. Hittar den på en ny affär. Bilköer. Jag visslar i bilen och tänker att det blir som det blir. Men om... Gör ett annat ärende som gör mig pigg och alert och susar hemåt. Hemma kastar jag av mig kläderna längs trappen, spåret är som ett zickzackmönster längs halva huset. På med understället i silke. På med skidkläderna. Ut och på med skidorna. Rådjuren har trampat i spåret och det är nästan helt översnöat. Vad gör det? Jag hann! Jag glider runt runt på fältet och a n d a s. Det finns inget som slår känslan av att röra på sig utomhus när det gäller träning. Inget. Och så kommer kvällens blåa ljus och jag drar in det i ögonen och vidare in i kroppen. Jag är lite såld på blått just nu. Och jag hann hem!

Bättre liv med ljuset

I mitt förra  inlägg  skrev jag pyttelite om morgonljuset och dess påverkan på oss som fysiska  varelser. Lotta undrade lite mer så här kommer lite mer:
Jag har läst några artiklar om ljusets betydelse för vårt välbefinnande. Det är några läkare som forskar på det förstås. En man som heter Klas Sjöberg, överläkare och ljusforskare på Lunds universitet forskar om ljusets betydelse för välmående och prestation. Han tror att nästa tekniska innovationsförbättring kommer att handla om hur vi använder ljuset för ett bättre liv. Att känna sig seg på morgonen och svårt att somna på kvällen hänger ihop med att de flesta har en dygsnrytm på 25 timmar och för att komma igång med sin dag har morgonljuset en väldigt stor betydelse. Kroppens grundläggande funktioner styrs av detta och rytmer synkroniseras. Årstider har också rytmer och även sjukdomar! Sedan är det klart att det finns mer än ljuset som påverkar, det finns ju en mängd orsaker. Men jag tycker ändå att det är så fascinerande.
   För 10 år sedan visade ny forskning att vi har en tredje sorts receptorer i ögat som reagerar på just det blå gryningsluset. Det påverkar klockan inom oss som stänger av melatoninet och får igång kortisonet. Melatonin är ett viktigt hormon för att hålla sin dygsnrytm.  En del människor tar det när det är jetlaggade, vet jag. Klas Sjöberg tor att blått syntetiskt ljus skulle kunna påverka morgontrötthet. Även jetlag. Han forskar också på prestation och ljusets betydelse, både dagsljus och kontorsljus. Åh det är spännande! Jag har bara läst lite men det lockar till att få veta mer. Någon som känner igen det?

Blåljus

Det blå morgonljuset. Det signalerar till vår kropp och vårt hormonella system att det är dags att vakna. Dags att bli pigg. Dags att köra igång. Kanske är det därför det kan vara så tungt att kliva upp när det är kolsvart utanför? För att vi helt enkelt inte är rent fysiologiskt redo? Läser så mycket spännande just nu över hur ljus och hormoner samspelar i vår kropp. Att vi behöver ljus för att bli pigga vet vi nog alla, men att vi även behöver det här magiska blå ljuset som förebådar en gryning. Nog är det vackert? Poetiskt. Vi hade en lampa som väckte oss med vågskvalpsljud och ljus tidigare. Det var ett vanligt ljust ljus, kanske skulle det ha varit ljusblått? För att få oss att riktigt vakna som det är meningen. Jag rullar nästan ur sängen idag, vi hjälps åt hemma, men vi är tröttast när det är mörkast. Som små djur som egentligen vill ligga i ide. Jag är så kär i det blå ljuset, vill yoga till det varje morgon. Och i skymningen kommer ett annat blått ljus mer mot det röda, som också signalerar något till oss. Vardagens poesi.

Lite gör mycket

Så vaknar vi trötta och halvsnoriga. Det blir en snäll morgon. Tända ljus. Lite rökelse. Meditation en stund. Sedan ruskar vi på oss och börjar dagen. Ikväll väntar två grupper med yoga och jag ser fram emt det. Det brukar räta upp mig. Såg ett program på tv igår kväll. En journalist med sömnproblem som skrivit spaltmeter om just sömn testade meditation i 8 veckor. Man mätte hans hjärnaktivitet i olika områden före och efter. Och efter bara 8 veckor var områdena i hjärnan som handlar om empati och om vi uppmärksammar glädje före ilska, märkbart förändrade. Forskaren sa att man lite slarvigt skulle kunna säga att journalisten hade gått från att ha varit pessimist till optimist. Och på en så kort tid. Att meditera är inte krångligt. Bara sätt dig själv med ditt andetag. Fokusera där. Sedan finns allt att lära och att förkovra sig. Men tänk ändå att så lite gör så mycket. Och hur mycket alla skulle vinna på den där lilla lilla stunden varje dag. Men som all annan practice är det färskvara. Jag tappar ibland meditaitonen, periodvis är den störst i mitt eget utövande i jämförelse med yogan och ibland tar den liten del. Nu påminner jag mig själv igen att alltid få med mig den varje dag. Någonstans. För lite gör mycket.

Bilden är från min yogastudio www.stillastund.se och tagen av fotograf www.danlindberg.nu

Axel och höft

För 10 år sedan fick jag mitt första diskbråck. Det var i nacken. Sedan blev det ländryggen, svanskotan, bröstryggen. Och jag har dragits med en hel del effekter, som ni vet om ni läst mig ett tag. Men de flesta problemen, smärtorna och effekterna är faktiskt borta. Läkt och klart. Yogat och rehabiliterat mig fri. Frisk. Dock har jag ett ställe i kroppen som trasslar då och då. Höger höft. Ibland känns det nästan som den dockar ur eller hur jag ska säga. Det svider inuti och jag vill gärna halta, liksom gå ojämnt. Inget att hänga upp sig på men det stör. Gör ont i yogan ibland och jag har haft krångel med lite allt möjligt på grund av den. Nu har min högra skuldra varit lite besvärlig några veckor. Jag har testat massage, jag har tränat på gym (!) och jag har använt den medvetet. Inget funkar. Obehaget försvinner inte. Jag inser att höger höft och höger axel hänger ihop. Har man trassel i höfterna kan det hänga ihop med axlarna och tvärtom. Jag vill hitta något som fungerar på båda ställena. Längdskidåkning tänke jag igår kväll. Jag tror att det kan vara en del av svaret helt enkelt. Det är länge sen jag åkte längd riktigt ordentligt, det har blivit några varv varje vinter men inte mer. Inte regelbundet. Nu är det perfekt ute. Det är några minusgrader, vi bor på landet och min man har gjort ett litet spår på någon kilometer, man hoppar i skidorna direkt man kommer ut. Det kan faktiskt inte bli bättre. Jag tror på en synkroniserad rörelse. Att använda armar och ben tillsammans. Att öka blodgenomströmningen i axlarna och låta det påverka benen, höfterna. Rent krasst är det så jag tänkt. Men det går inte att glömma den dimensionen som naturen ger. Glädjen i kroppen att sträcka ut ordentligt. Åh vad jag har saknat det här utan att riktigt veta om det. Jag ska inte dra igång något jätteprojekt. Några kvällar i veckan kommer jag hem så sent att det inte fungerar. Men de gånger som jag hinner, då kan jag lätt spänna på mig mina skidor och susa runt. Min man har peppat mig och nu peppar jag mig själv. Håll tummarna att det blir bättre är du snäll.

Sjösatta drömmar

Vinden biter lite. Men bara lite. Jag och älsklingen går en promenad och avslutar med kaffe med ett gäng grannar på ett litet kafé med butik som ligger några hundra meter från vårt hus. Det är också en granne som driver det. De  totalrenoverade ett utslitet och fallfärdigt uthus. Idag finns där en butik och ett kafé på nedervåningen. På övervåningen som är ljus och luftig, högt till takbjälkarna och med en nyinstallerad stor kamin, har det ibland anordnats fotbollskvällar eller annat att se på storbildsskärmen. Det finns en pubdisk och man kan ordna fester för slutna sällskap. Jag är så imponerad av handlingskraften av en tjej som är fullt upptagen med barn och familj och som jobbar och som ändå sjösätter ett sådant stort projekt. Hon lever sin dröm säger hon. Och jag älskar det. Hur drömmen än ser ut och vad man än vill göra. Bara gör det! Och jag som går här med darr inombords efter att ha skickat det allra sista korrekturet till min förläggare och nästintill ångrar mig. För att jag blir så skitnervös, rent ut sagt, för hur boken skall tas emot. Men det viktiga är ju att jag har gjort det. Sjösatt en dröm. Det andra får stå för andra. Hur skulle det gå om man skulle fundera på hur andra tycker och tänker? Egentligen? Förmodligen skulle inget hända. Och ändå, ärligt talat, vad andra har tyckt har påverkat mig mycket. Alltid. Kanske har det med lite låg självkänsla att göra, kanske har det med hur tillåtande klimat vi lever i. Vad det än är, jag försöker skaka av mig de där tankarna. Försöker gå min väg så rakt det går och inte trilla i diket av funderingar på andra. Har du lätt att bortse från andras åsikter? Jag har trott mig vara ganska fri från det men när jag verkligen granskar vad jag tänker och hur, så vet jag att jag i svackor blir alldeles för påverkad. Sedan finns det naturligtvis den andra sidan, människor som peppar. Speciellt de oväntade. Som mina arbetskamrater som alla hejar på att jag skrivit en bok, som är uppriktigt intresserade och som väntar med spänning. En av dem har också korrekturläst  och varit ovärderlig. Bara man sträcker ut handen finns hjälpen. Man måste inte fixa allt själv. Det är jag på det klara med. Försöker nu än mer att damma av mina axlar och mitt huvud från skräp, försöker gå rakt med högt huvud och vara nöjd med min insats. Även om allt kan förbättras måste man börja någonstans. Vad vill jag? Och sedan ta hjälp där man behöver. Och klara det man kan själv. Drömmar vill bli sjösatta.

Grönt är skönt

Vaknar trött. Ni vet när kroppen är som något som ska baxas upp? Kräver all energi. Får kaffe på sängkanten. Lite bortskämd är jag allt. Jag tittar ut på den fluffiga snön och känner hur mycket jag längtar efter syre. Att dra ner kall luft i lungorna. Jag drar på mig överdragsbrallor och tjocka jackan direkt på pyjamasen. Går en lång promenad. Med mig själv. Landar lite. Andas lugnt. Blir varm. Munnen är stängd och det är skönt. Min tid är faktiskt min.
   Det har varit en rivstart på många sätt den här veckan. Nya akuta arbetsuppgifter som vi varit tvungna att lösa direkt. Högarna som växt. Och ändå har vi skrattat mycket på jobbet. Men faktum kvarstår, jag är trött. Fyra yogagrupper på kvällarna känns i benen. Och i eftermiddag har jag två klienter, en för samtal, en för medveten andning. Och det är ju så kul! Men jag behöver ta hand om mig själv för att se andra. Den slitna meningen står sig. Så jag gör det. Jag tar hand om mig själv. Ingen aptit. Dricker min frukost. Försökt mig på den här ägglatten, receptet  som rullat runt i bloggvärlden ett bra tag. Men jag kan inte dricka det. Jag mår illa av den. Kanske är jag extra känslig men den blir för fet, för mäktig helt enkelt. Jag dricker kaffe med lite kokosfett. Dricker smoothie med avocado. Så får jag i mig det feta på ett godare sätt för just  mig. Grönt är så skönt.

Yogan och skadorna

Mitt förra inlägg var ett sådant jag inte förväntade mig att någon egentligen skulle kommentera. Trots att jag numera har ungefär 300 läsare (!) om dagen så är det inte så många som kommenterar. Jag respekterar det. Jag vet också att när jag skriver om något som kan uppfattas som provokativt eller för "tungt" då är det inte många som vill ge sin syn på det hela. Det liksom tystnar ner. Jag respekterar det också. Men suktar lite efter dialogen. Speciellt då. Desto mer värmer en kommentar där någon verkligen tar sig tid att kommentera och reflektera. Titta på sig själv och dela. Det är stort och jag är tacksam. Robert K skriver så här:
Helt rätt skrivet, enligt mig. Om du har andetaget i dig, kan du inte göra det muskulärt om ni förstår vad jag menar. Visst flyttar vi oss med muskler, men de har egentligen inte med saken att göra som jag ser det. Det tog mig bortåt 10 år innan jag förstod vad alla lärare har sagt och menat. Jag gör fortfarande "fel" ibland, när jag är för trött eller inte är i min andning. Det är alltid då som jag gör illa mig också. Jag tror tystnaden i kommentarerna kan bero på att man inte förstår, för om man har yogat länge så tror man kanske att man kan, och att man har koll och så dyker det upp något som kullkastar allt.
Jag har haft andning som ett jätteproblem, dels på grund av astma, men även på grund av snarkning och tyvärr ett alldeles för uppblåst ego. För jag vill inte bli styrd eller kontrollerad. När min lärare styr andningen och bestämmer rytmen kan jag få antingen panik eller en känsla av mäktig vrede som knappt kan styras. Och då är jag förstås alldeles borta i andetaget och yogan. Men när jag kan bara vara på golvet och följa med, då är jag rytmisk, mjuk och helt osårbar, känns det som. Ja, någon kanske förstår vad jag menar.
Jag tror att det är precis så som Robert skriver. Att många har yogat länge och kan inte tänka sig att de inte hittat rätt. Och är förbryllade över skadorna. Om något inte är synkroniserat i ens kropp med andningen så kan det vara oerhört svårt att upptäcka det själv. Jag tjatar som vanligt om hur viktigt det är med en lärare. Och en lärare som ser. Allt handlar i grunden om att tona ner egot, som Robert beskriver som uppblåst, något jag tror att vi alla kan dela. Egot går alla möjligt virrvarriga steg och lägger ut dimridåer. Där behöver man en guide tänker jag. Och handen på hjärtat, alla andliga discipliner har  väl krävt en mentor? En god lärare. En kunnig guide. Så även om du suktar efter yoga och laddar ner några klipp från Youtube och tänker hur svårt kan det vara? så uppmanar jag dig ändå att leta efter en lärare.  Som du litar på. Som du kan träffa någon gång ibland om det inte går kontinuerligt. Och någon som kan sin andning. Jag tänker med lite sorg i hjärtat på de som jag träffar som yogat 8-10 år och ändå inte har andningen med sig, men väl sina muskler. Men det är ju inte där yogan sker. Förstår ni vad jag menar? Yogan handlar om att tygla sitt sinne och att kultivera sin inre energi. Självklart är det muskler och leder som rör sig men fokus ligger inte där. Kroppen gör och är väldigt intelligent. När vi väcker den slumrande intelligensen så händer stora saker. Nästan underverk ibland. Hur skulle jag annars vara i så bra skick efter fem diskbråck och en otrolig stelhet? Jag säger tack. Tack till yogan. Och tack Robert för dina ord!

Den totala skillnaden

Andetaget. Så oerhört kraftfullt. Men inte bara det. Det är ju också via andetaget som allt sker i yogan. Olika på inandning och utandning. Var i kroppen du andas. Varifrån du styr. Om du är rädd eller om du är van att spänna dina muskler som i gymträning och annat så är det lättare att skada sig i yogan. Man släpper inte igenom andetaget helt enkelt. Och jag har sett så många nu som gått på andra yogaställen och inte har koll på andetaget trots att de yogat i många år. Och gjort illa sig. I ljumskarna och på andra ställen. Och ikväll blev det så uppenbart för mig när ännu en ny elev kom till mig. Han har yogat  tidigare och det är ingen slump, varenda person från samma ställe uppvisar rörelser men de är inte synkroniserade med andningen. De kan helt enkelt inte andas ner i benen. Kan inte sträcka på dem. Det spelar ingen roll hur länge du yogar om du inte gör rätt. Det är inget självändamål i sig att göra någon slags gymnastik. Om du inte styr via ditt andetag så får du inte energin att flyta. Jag är på mitt  14:e år och först nu så känner jag fullt och fast energin som en våg i mig. Varje gång jag yogar. Och det är som en gåva varje gång och skillnaden är total jämfört med att andas med kroppen till skillnad mot att använda sina muskler som man gjort tidigare. Och till det krävs en lärare. Som ser. Det ska mycket till för att man tror att man ska lära sig det själv. Hur ska man kunna det om man inte ens vet om det? Åh vad jag är tacksam för mitt andetag. Jag har haft en superstel kropp men idag är den mjuk. Och det är andetaget. Det är inte x antal repetitioner i någon statisk övning. Det är A N D N I N G E N. Har du koll på din andning? I varje andetag i din yoga? Då är du på rätt väg. Finns ingen genväg. Andas djupt, inte brett. Andas lugnt. Andas långsamt. Det gör all skillnad.

Att komma hem ordentligt

Nyss var jag i solen. Nu tittar jag ut på en blåskimrande trädgård helt klädd i vitt. Våra grannar har plogat och fixat. Kaminen dånar. Jag bara kliver in och är så mycket hemma jag kan vara. Trots försenat flyg på 12 timmar. Trots trassel och överbokade flighter och små barn som kved och grät om vartannat på sista flighten. Vi fick flyga till Istanbul först och sedan vidare till Stockholm. Men tänk så mycket jag älskar mitt land. Känner det i hela mig när jag kliver ner på den snöiga marken.
   Det bästa med att resa bort är att komma hem. Jag älskar vardagen ännu mer när jag varit på äventyr. När jag fått släppa loss alla regnbågsskimrande såpbubblor i mitt inre för att en liten dröm gått i uppfyllelse. Jag kommer att ha de skira bubblorna kvar länge. Vi hade en fantastisk guide. Kunnig. Rolig. Pedagogisk. Och han var från Jordanien men pratade någon slags skandinaviska. Och hur mycket en upplevelse kan bli större av någons kunskap. Och ja, det är ju exakt samma som i yogan :) Kanske är jag lite tjatig. Men när någons kunnande lyfter det man gör eller betraktar, då blir summan alltid större. Och det går att omsätta i allt. Just nu är min yoga så levande i mig att jag inte kan föreställa mig något annat. Och att jag relaterar till den så ofta, det blir helt enkelt så. Jag är tacksam inifrån och ut och tillbaka igen. Nu ska jag försöka hålla mig vaken någon timme till. Det är svårt för jag har sovit 2 timmar sedan igår kväll. Men vad gör väl det? Jag är hemma igen och allt är verkligen som det ska. Har du haft en fin helg?

Planer för sen

Finns det en motsättning mellan att drömma om saker som skall ske sen och att leva här och nu? Jag tror inte det. Inte i min värld. Jag drömmer om saker, är larvig kanske, skriver listor över vad jag önskar ska ske och platser jag vill åka till. Av hur många anledningar som helst. Men det betyder inte på något sätt att jag inte vågar vara i stunden. Tvärtom nästan. För jag vill ju leva hela vägen. Kanske skulle jag inte skriva om ett arabisktalande land när jag skulle kunna älska snön som fallit i mängder hemmavid? Men det är just det jag gillar. Att allt finns. Att allt är lika bra. För det är det väl? Lika bra att springa med snoret fastnande som frost i näsan som att gå en promenad medan palmerna rasslar? Eller är det Jante som visar sig i ännu en skepnad? Att det hårda och leriga är det som får oss mest levande? Det tunga. Kanske är det så. Kanske är det inte så. Eller också finns båda. Jag gillar fysiska utmaningar likaväl som jag älskar det skira stillsamma. Det är vad jag lever efter. Att vad jag än väljer är det lika bra som något någon annan väljer. Att jag vågar göra saker hela vägen sporrar mig och för mig betyder det också att ha en plan för andra saker jag vill göra senare i livet. Stort som smått. Att känna mig levande är något så enkelt som att vara närvarande. Var jag än är. Vad jag än gör. Och jag har massor av planer för sen. För vad jag vill göra. Inte för att jag är rädd för här och nu. På den här Jordanienresan har jag utmanat mina fördomar. Deltagit i saker jag aldrig skulle gjort tidigare. Träffat otroligt levande och härliga människor i 70-års åldern. Vitala i tanken. Lite stelare i kropparna. Men ändå här och nu. Jag vill lyfta min blick, se att allt finns och inte värdera något av det. Yogan är mitt verktyg. Har stora planer för resten av livet. Hur har du det? Vågar du drömma stort?

Sömn och vila

Sista morgonen och vi vaknar före klockan 06. Vi har sovit helt gudomligt här. Vår säng är skön men framför allt så är kvällar och morgnar väldigt svala, runt 14 grader. Sedan läggs det på 10-12 grader under dagen när solen visar sin värme. Tror att det svala har gjort att vi fått sova. Länge. Djupt. Det gör en människa gott.

Kanske ar det vilan vi behövde mer än värmen eller ljuset. Jag vet inte. Men efter en vecka har vi

laddat all energi vi behövt. Vi har sovit galet tidigt på kvällarna, somnat före klockan 21 och sovit minst 10 timmar. Vi har tränat på gymmet, deltagit i någon sorts yoga som var mer som gymnastik och jag har till och med varit med på vatten aeorbics. Varje dag har vi simmat och läst böcker. En vecka kan svischa förbi men den kan också innehålla så mycket. Jag är nöjd. Snart väntar snöskottning och skidåkning, det ser jag fram emot! Men ännu en sista dag i solskenet och värmen som smyger in. Vet att det är inne med självporträtt i träningen, en selfie. Därför bjuder jag på en selfie i vilan istället. Ha en fin helg!

Som att bli lyft

Jordens lägsta punkt. Mer än 400 meter under havsnivån. Där ligger Döda Havet. Där var vi härom dagen. Jag har alltid föreställt mig Döda Havet som ett grått hav. Har ingen aning om varför. Men det är det förstås inte. Det är knallblått och turkost vid stranden. Med små mjuka saltkullar. Som mjuka koraller ungefär. Och det är idag 35 % salt i det vattnet. Det ökar hela tiden. Och vattennivån sjunker hela tiden, cirka en meter om året och det har flera orsaker. Vi får rådet att inte doppa ansiktet och att inte få saltvattnet i ögonen. Vi gör precis som guiden säger. Och det är så häftigt, man kan inte simma bröstsim, kroppen bara snurrar runt och så ligger man, sitter man på ytan. Det går liksom inte att komma ner. Som att bli lyft.

   Vi smörjer in oss med svart lera som är som olja. Låter den sitta på 10-20 minuter sedan skrubbar vi bort den med saltet vid strandkanten. Badar igen och då är det som hela kroppen utsöndrar salt. Det blir som fåror på mina hårstrån på armarna. Det ser ut som ett krackelerat papper. Vi badar igen och då blir huden oljig. Mjuk och len. Vilken process. Vi känner oss mjuka i både struktur och hud. Alltså, kroppen känns lätt efteråt. På något vis. Eller också är det bara vad vi tror ;)

Lemon mint

Det dricks inte mycket alkohol i Jordanien. Det är skönt. Det är ett till stora delar ett muslimskt land. Det flesta restauranger har det helt enkelt inte på menyn. Men nu när turisterna gör entré så finns det att handla på en del ställen. På något vis känns det lite sorgligt. Kanske är det bra också, vad vet jag? Men man dricker te, ofta. Och det vi framför allt dricker är lemon mint. En kall dryck med citron och mynta. Och socker. Den är beroendeframkallande helt enkelt. Så god. Det räcker för min del. För vår del. Jag ser människor dricka rödvin i stekande sol nere vid poolen och är nästan förundrad. Över att de orkar helt enkelt. Strunt samma över vad man kan ha för synpunkter i övrigt på alkohol, men snacka om att utsätta sitt system för hård belastning. Lemon mint är min melodi.

Mäktiga Petra

Det är mörkt när vi kliver upp för en extra tidig frukost. När bussen rullar från Tala Bay in till Aqaba och sedan vidare mot Petra,  ljusnar det ganska snabbt. Vi stannar till för en paus efter någon timme och då är vi 1600 m över havet. Ungefär. Snön ligger kvar och andedräkten ryker ur våra munnar. Inomhus! Jag är glad åt dunjackan, mössan och vantarna. Men det blir varmare när bussen vänder nosen neråt mot dalen. Det är många turistbussar. Förstås. Och människor från alla jordens hörn, allt ifrån tjusiga italienska guider med guldgula scarves till mer robust klädda asiater med munskydd, solhattar och schalar. Vi går i in i ravinen som är 2 km lång faktiskt, innan vi är vid skattkammaren. Den ligger vid den egentliga ingången till Petra, som Ali, vår norsktalande jordanske guide uttrycker det. Det är en vindlande promenad, man ser ljuset långt däruppe och att känna att man är på historisk mark är ingen överdrift. Samtidigt är det en väldig kommers. Ali har bett oss att inte handla av alla barn som vill kränga vykort, stenar eller "gamla" mynt. Barnen är kaxiga och smutsiga. Ser inte ledsna ut. Men vem önskar inte att de vore i skolan istället för att sälja saker? Samtidigt slås jag av hur lätt vi faktiskt har det till att tro att vårt system är det bästa. Speciellt som jag hör en mamma förmanande säga till sin dotter det är fruktansvärt att de är här istället för i skolan. När barnens hela familjer befinner sig i det fria, nomader som sitter i sina tält och kokar sitt te. Barnen rider på åsnor och hästar. Friheten går inte att missta sig på. Stoltheten. De unga killarna som rider på kamelerna ser alla ut som Jonny Depp med svart kajal runt ögonen och  långt hår. Välansade polisonger, nästan lite kokett sådär och med sjalarna konstfärdigt knutna runt huvudet. Jag är blir blyg, vågar inte ta bilder på dem. För de är vackra. Allihopa. På ett vilt sätt.

   Hela Petra är gigantiskt, man säger att det kan ta fyra dagar att se allt. Vi är där fem timmar. Jag lovar att det räcker. Jag kan inte ta in mer. Vi lyssnar på en fascinerande historia om en plats som ungefär vart 300:e år blivit erövrad. Där alla dessa klipputhuggningar vi ser egentligen är gravkamrar. Nabatéerna som byggde klippstaden, var mest inriktade på livet efter döden och därför ägnades de så enormt mycket tid till att göra sina gravkamrar. Det är svårt att förstå hur de kunde mejsla ut allt vi ser, speciellt det som är högt uppe. Samtidigt så fascinerande att de firade med stor fest när någon dog för att de skulle komma till ett bättre liv.
   Det enda jag tycker är lite svårt är den starka djurlukten, alla djur släpper sin spillning här och där, det luktar som ett mycket ovädrat stall stundtals i klyftan och det är inte några få djur, det är verkligen många. För efter den den nästan halvmilen långa promenaden ska vi gå tillbaka och då är det gott om trötta människor som inte vill eller orkar gå. Jag förstår det och att det är skönt för dem. Vi vilar oss under ett filttak och köper kaffe av en leende man. Det serveras med perfekt brittisk engelska -take your time dear.
   Att se en plats man längtat till är lite vanskligt. Lätt att tro något annat än det som faktiskt är. Men jag är nöjd. Imponerad. Det var så oerhört mycket större än jag hade trott. Mäktigare helt enkelt. Det öppnar sig utsmyckade palats ju längre in vi går. Pelare. Enormt stora. Men sinnet är proppfullt av intryck. Vi klättrar inte mer i hettan. Sitter och tittar på alla människor innan vi i sakta mak strollar tillbaka. Och inser på tillbakavägen hur mäktig ravinen är. Så djup. Och där sägnen säger att en dag går den ihop igen. Flyter ihop och blir ett helt berg. Vilket fick en hel grupp japaner att springa skrikande tillbaka. Säger guiden. Hm. Vi stapplar av bussen, tidigt i säng. Men proppfullt med intryck. Imorgon vilar vi nog :)

Välbehövlig vila

Vi stiger upp tidigt. Det är mörkt som i ett stort skåp utanför. Billyktorna fångar alla dansande snöflingor som störtar rakt emot oss. Vi gäspar stort några gånger innan vi väl sitter på Arlanda med varsin stor kopp svart kaffe. Vi är äntligen på väg. Vi sover i planet fast det bara är eftermiddag. Vaknar ryckigt några gånger av flygvärdinnans klara röst i högtalarna. Vi landar. I Aqaba i Jordanien. Vi har aldrig varit i den här delen av världen. Det är klart att vi bär med oss en mängd tankar och föreställningar. Även om jag inte kan påminna mig just något om det här landet så irrar tankarna hit och dit. Lite pirrigt. Det är sen eftermiddag när vi äntligen tar mark. Piloten smyger ner planet och jag har ont i höger öra. Det känns som halva huvudet är bortdomnat för att örat har slagit totalt lock. Det är grått, en kylig vind rasslar och mörkret som snabbt sänker sig som en elektrisk rullgardin. Vakter. Säkerhetskontroller lite här och där. Det tar en evighet att komma igenom passkontrollen. Vi byter till och med kö. Vi möts av reseledare och vi som nästan aldrig rest med charter slås direkt av den otroliga omhändertagande situationen. Lite skönt. Lite kvävande. Vi åker en kort stund med buss och är så framme vid vårt hotell. Det är kyligt. Våra dunjackor passar bra. Ett praktfullt munsår sitter plötsligt mitt på min läpp. Jag är trött och kall.
   Och så glider den där avväpnande gästfriheten in. Den där som varenda människa har visat oss sedan vi klev ner på den jordanska jorden. Service. Det går inte att kalla det för något annat det vi möter. Och genuin trevlighet.
   Så vaknar vi till en lite kall morgon som bjuder på den mest fantastiska frukostbuffé man kan önska sig. Jag vill klappa högt i händerna som Judi Dench i Philomena. Kockarna står på rad för att steka våra ägg exakt så som vi vill ha dem! Och vi äter gott. Tjock yoghurt med rostade pistagenötter, salta sesamfrön och honung. Gott, starkt kaffe.  Grönsaker och ost. Och när vi kliver ner vid poolområdet så lyser solen stort och det är 24 grader varmt. Som en present. Vi simmar. Sover. Läser. Går på den bästa massage jag någonsin fått. Och sover. Tar en stilla kvällspromenad i den kulissartade lilla staden och det känns tydligt att det är lågsäsong. Lite skönt. Lite tomt. Det är så städat att jag tror de skurar gatorna tre gånger om dagen. Har aldrig sett ett så rent land tror jag. Bergen väntar bibliska och mäktiga i olika gula och röda skalor. Vi sover tidigt. Och jag förstår först nu hur väl vi båda behöver den här vilan. Imorgon är det Petra. Gonatt!

Den faktiska presenten

Ibland är man bara liten. Luften liksom sipprar ut. Ögonen är trötta. Huvudet stort som en ballong. Trött på att vara trött. Så mycket på jobbet. Stora högar på mitt skrivbord och allt som gått som en dans tidigare visar sig vara höga torn.. Glömmer saker. Glömmer plånboken hemma så när jag ska handla har jag inga pengar. Inte märkvärdigt på något sätt men så infernaliskt segt. Som sirap. I mig. Utanför mig. Har inte den tiden i månaden längre men som jag saknar det. Det där att riktigt få ut allt ur mig av förra månaden. Det där att genomgå ett alldeles eget spa. Det där med att ha en menscykel och inte mixtra med den. Att känna den vågformen i sig. Att veta att efter någon dag är man som ny igen. Den känslan kommer inte. Inte på samma sätt. Ja jag saknar det faktiskt. Att få sjunka ner i mig själv en gång i månaden utan något krav på något. Att få ge sig själv en vilsam restorative yoga. Att göra asanas som gagnar kroppen och återställer blodet i kroppen. Vilken fantastisk konstruktion kvinnokroppen är med sina cykler. Det som vi oftast hänger upp oss på, klagar på eller irriterar oss över. Det som är bästa presenten. Att få rensa ut ordentligt. Och har du ont vid pms eller mens, ja då är det något som inte är som det ska. Det ska inte göra ont. Punkt. Det handlar om hormonbalans framför allt. Och den i sin tur är finstämd. Att veta att vi har ett instrument i oss eller hur jag ska säga. En inre kompass i kroppen. Som säger precis vilken dag i månaden det är. Som visar precis hur förra månaden var. Därför kan mensen skilja sig åt så mycket. För mig är det länge sen nu, men jag inser mer och mer hur otroligt viktigt det är att var varsam med sig själv en del dagar i månaden. Jag menar inte att man inte ska göra något fysiskt, jag menar att man ska vara rädd om sig. Att lyssna inåt. Går du på spa så känner du väl inte att du måste prestera ditt hårdaste fyspass samtidigt? Eller hur jag ska uttrycka mig. Jag tror nästan jag ska skriva in i min kalender när jag ska ta det väldigt stillsamt och lyssna inåt ännu mer nu när kroppen inte visar det längre.
   Ja jag vet. Det är svårt med preventivmedel. Ja jag vet. Många har ont. Ja jag vet. Många vill springa och träna hårt när de har mens. Har inga synpunkter på det. Jag säger bara - var rädd om dig!

Bucket list

Bucket list. Jag vet inte om ni har någon sådan. Jag skrev en för kanske 6-7 år sedan. Alltså en lista över saker jag vill göra innan jag dör. Jag vet inte ens vart den tog vägen, min lista. Men det är klart att jag som de flesta andra har saker jag vill göra i mitt liv. Det mesta handlar om upplevelser av olika slag och jag kommer ihåg några av sakerna jag skrev, som jag inte alls bryr mig om idag. Så är det ju. Vi förändras och saker blir olika viktigt. Något som stannat kvar är äventyr och olika platser jag vill resa till. För att jag tror att själva platsen i sig också är något att dela. Energin på en gammal helig plats. Eller märkvärdig på olika sätt. En sådan plats är Petra. Klippstaden som räknas in i de nya sju underverken. Petra ligger i Jordanien och vi hade faktiskt ingen aning om att man kunde resa på charter dit. Inte förrän i början på december då vi sökte runt och hittade det. Vi reser väldigt sällan på charter, vi flyger alltid reguljärt eftersom de flesta resorna jag/vi gjort de senaste snart 8 åren har handlat om att gå på yogakurser för mina lärare Zhander och Emma. Ibland har vi bilat. Och vi reser helt enkelt dit där det är närmast för oss att träffa dem. Och annars har jag rest till Indien, för panch karma. När jag tänker på det är det inte många semesterresor i vanlig bemärkelse som vi gjort de senaste åren. Och det är helt i sin ordning.
   Den här vintern har varit mörk. Och kall. Och blöt.  Vi som många andra har längtat efter att få se ljus. Det måste inte vara så varmt. Men ljus och upplevelser. Och vi har hittat det. Vi ska få uppleva staden som vi längtat till. På lördag morgon reser vi och det känns nästan lite overkligt faktiskt att vi ska promenera runt i ett underverk.

Bilden som visar klostret i Petra har jag lånat på wikipedia.

Så lite yoga på det

Ikväll har jag haft årets första yogalektion. Det luktade nyskurat när jag klev in, tände min lykta som jag ställer utanför på trappen och drog in hela platsen i mig själv. Nej jag hade inte skyndat till lektionen, men när jag är där så finns det inget som får mig ur balans. Har aldrig dragit mig för att gå dit när jag ska undervisa. Även om jag är trött ibland så rinner det av mig så snart jag kliver in. Det är sant. Det är min rutin sedan några år och jag mår fint på den. Mer än jag hade kunnat föreställa mig. Människor kan vara stressade när de kommer, nästan lite jagade och sucka sig ner på mattan. Och ändå. Efter en liten timme är allt annorlunda. För mig. För dem. Min undervisning har sprungit ur en tät dialog med min lärare Z. Den har sprungit ur en längtan att få veta mer. Den har sin botten i min egna träning som går in på sitt 14:e år. Den har slipats av under alla dessa timmar som jag auskulterat. Som jag observerat. När seendet gled in i något annat. När kroppen blev sekundär och rörelsen primär. Eller hur jag ska säga. Och därifrån till att se rörelsen som sekundär och energin som primär. Mina egna erfarenheter som har vävts in i min yoga. Från alla olika lärare. Från alla kurser jag gått. Som jag kan ta vidare till andra. Det driver mig mer än något annat just nu. Och att veta att det finns någon att fråga som kan oändligt mycket. Det är tryggt. Jag undervisar väldigt intuitivt. Det ger sig vid varje pass även om jag har en plan så följer jag den inte alltid. En viss grund självklart men resten visar sig där i rummet. Jag är trygg med det jag gör. Och jag får så väldigt mycket i form av egen kunskap just nu. Att jag har en akupunktör och en naprapat som jag samarbetar med och som skickar människor till mig. Kan man säga organiskt om sin undervisning? Lite grann så känns det. Och hur seg dagen än varit, hur trött jag än är - när jag lägger till lite yoga på kvällskvisten så blir det som det ska. Lite bättre. Det växer organiskt. Som jag önskat.

Bilden på den mediterande Shiva har jag lånat från Wikipedia

Tidens eget andetag

Tänker en del på tid. Hur det förhåller sig med den. Egentligen. Och jag menar inte vad jag sysslar med på min tid. Nej jag tänker mer på att tiden är så annorlunda beroende på vad vi sysslar med. Kan det vara så också? Är det ens möjligt? Att den kan expandera och liksom andas. Bli större och mindre. Jag har ibland upplevt mig som vara i en liten "ficka" i tiden. Som att den står helt still. För att jag inte mäter den eller kollar på klockan. För att jag litar på att jag hinner allt jag föresatt mig. Men stressar inte. Bara gör. Och jag hinner. I stort som i smått. Att mitt oseende jag har all tid i världen men när jag börjar stycka upp den då rinner den mellan fingrarna. En period i mitt liv jobbade jag på en flyktingförläggning. Jag cyklade från dagis ner till busstationen i stan och tog bussen upp till förläggningen därifrån. Bussen gick klockan 08.00 PRICK. Jag lämnade barnen före men ibland tornade hinder upp sig, ja ganska ofta, och jag såg att jag bara hade 5 minuter på mig att ta mig till bussen, dit det tog minst 10 minuter att cykla. Men vet ni. Jag bestämde mig där och då för att aldrig i dessa lägen titta på klockan. Självklart cyklade jag så snabbt jag kunde. Och jag hann varje gång. För jag hade bestämt mig för att hinna. Det är så crazy att jag aldrig sagt något till någon om det. Det var liksom mitt. Jag. hinner. alla. dagar - Det var mitt mantra. Och idag när vi har städat på min studio, vädrat ut och skurat och förberett för introduktionspasset imorgon så kom jag att tänka på det här igen. Hur jag tänker om tiden. Inte en linjär linje. Mer som en bubbla. Där man befinner sig i en del. Men där man kan flyta runt på samma nivå och då står tiden still. Nästan. Som om tiden tog egna andetag och där det kan det gå snabbt eller också oerhört långsamt. Beroende på mig. Min inställning. Det är inte min mening någonstans att provocera eller stressa upp någon. Jag älskar bara tanken på att det kan vara så. Och jag lever efter det. Och självklart kommer jag försent ibland i olika situationer. Men det är sällan. Och när jag bestämt mig innan, när jag fokuserat på mig så går det fint. Är det någon som förstår vad jag menar?

Jag har googlat och lånat bilden som Salvador Dali har målat. Den säger allt egentligen :)

Älskade citron

Citroner. Något som jag kan bli våldsamt sugen på. Då pratar jag om det sura. Har tänkt ibland att jag försurar min kropp genom att äta citroner. För rättsom det är blir jag oerhört sugen på citroner. Äter dem som äpplen. Har inte ens funderat över det. Ramlar över information om citroner och att de faktisk gör vår oftast försurade kroppar, mer basiska. Kan nästan känna hur polletterna trillar ner inombords. Jaha! Efter min galloperation för 6 år sedan så har jag ibland fått riktiga cravings för citroner. Äter dem som jag äter äpplen. Faktiskt. Och återigen har kroppen talat om vad just den vill ha för att må bättre. För att hjälpa mig när jag är försurad inombords. Jag har i perioder börjat dagen med hett vatten och en halv pressad citron i. Allt för att starta kroppen på ett vänligt sätt. Efter en halvtimme brukar det vara lagom att göra sin yoga, då har systemet vaknat till och hela mitt inuti blir piggare. På något vis. Så jag tar upp den trevliga vanan igen. Hittar den här information:
Citron är en god antioxidant och innehåller bioflavoniderna som bl.a. förebygger hjärt- och kärlsjukdomar. Citron är antiseptisk och kan användas vid småsår, den renar blodet och används även som skönhetsmedel för hud och hår. Citron är även bra på att ta bort toxiner i kroppen. Citron tillsammans med olivolja anses kunna lösa upp gallstenar och motverka njursten. Citron är ett mycket basiskt livsmedel.Att ha citron i vatten eller mineralvatten är därför mycket bra. Citron skyddar även mot magsjuka. Kan även användas som insektsmedel!

Min kropp - mitt tempel

Min kropp. Mitt tempel. Min starka uthålliga kropp. Som jag slarvat med den. Som jag struntat i den tidigare i mitt liv. Utan att ens reflektera över att den har burit mig. När sedan ryggraden krackelerade med alla dessa diskbråck så fick jag en hårdhänt påminnelse om att sköta om mig. På ett annat sätt. Jag har arbetat på sjukhus i nästan 5 år, med administrativa sysslor. Kunde känna ett nöje i att skriva operationsberättelser. Såg på kroppen som ett slags instrument inte som något jag lånar. Kunde titta på operationer och se det mäktiga pusslandet och lagandet. Men något har hänt. Jag mår illa vid blotta tanken på att någon ska skära i en kropp. I min kropp. I någons kropp. Att tänka sig att människor lägger sig frivilligt för att bli skurna i, det gör mig lite yr. Ärligt talat, jag har blivit så mjuk inuti att jag inte riktigt hänger med. När jag jobbade på kollo i en annan tidsålder, var det alltid jag som lappade ihop och som åkte till sjukhuset med barnen som stoppat handen genom en glasruta eller som fått en metkrok i pannan. När jag jobbade med ungdomar var det jag som tog dem till akuten när de hade försökt hoppa nerför hela trappen i ett svep eller trillat av en häst. Jag blir cool när något händer. Jag stannar upp och gör allt metodiskt. Det är en tillgång. Men kroppen som blöder eller har ont har jag varit mer nyfiket intresserad av. Låter det knasigt? Ja för mig själv gör det det. Men nu är jag tvärtom. Som en blöt tvättsvamp när jag ser på tv om olika skador och där det behövs operation. Blir yr när jag tänker på att någon människa ska bli skadad. Någon. När jag ser filmer där otäcka saker händer blundar jag hårt så hela ansiktet knips ihop. Är det min ålder? Är det yogan? Kanske en kombination, vad vet jag. Jag vet bara att min kropp som jag bor i nu, den vårdar jag så gott jag kan. Inte genom att späka den eller försöka tukta den. Nej genom att följa den. Min lärare Zhander pratar om att låta kroppen visa, att inte engagera mer av kroppen i en rörelse än just det som pågår. Det är så vackert. När han visar så förstår jag hur jag spänt och trixat tidigare. Men när jag släpper taget och låter mjukheten ta plats, ja då händer helt andra saker. HELT andra. Det är mäktigt. Tänker också på dr Vijay i Indien som alltid påpekar att jag inte är min kropp. Inte. Är. Min. Kropp. Så otroligt viktig påminnelse, speciellt i dessa träningsglada tider när människor vill skulptera sin kropp. Få den att se annorlunda ut än den faktiskt har möjlighet till utifrån arv och gener. Ja hur den ser ut helt enkelt. Jag har ett okomplicerat förhållande till min kropp idag. Kanske hade det inte varit möjligt tidigare, jag vet inte, bara glad åt att det är så nu. Hur känner du för din kropp?

Avslut och nystart

Tre dagar in på det nya året och två begravningar redan. Olika relationer och naturligtvis olika känslor. Jag tror på begravning. Jag tror på ett avsked som uttalas. Jag vet att det är sorgligt och ledsamt men det ger också en känsla av farväl. Trots allt. För att kunna gå vidare. Utan att glömma. Men släppa den spetsigaste taggen i bröstkorgen. Igår kom sonen hem efter sitt avsked och hans skägg var stelt av alla tårar som hade runnit. Då är det ändå skönt att se honom skratta sig igenom kvällen och vara den han är här också. Men att man tar ut svängarna när det ges tillfälle, om ni ursäktar språkbruket. Att man vågar ta farväl. Idag kan man se i många dödsannonser att man vill ha en begravning i kretsen av de närmaste. Det var inte lika vanligt förr men kanske håller vi på och privatiserar döden också? Det kan ju finnas relationer till den som dött som man inte känner till. Andra som också vill ta farväl. Eller är det annat som styr? Att vi vill vara mer privata? Hursom.
   Idag var vi på en borgerlig begravning. Rosorna i form av ett stort hjärta mitt på kistan. Countrymusiken som hon älskade, som spelas. Syskonbarnens svidande tårar men också vackra farväl. Hur hennes systerdotter läser ett brev riktat direkt till henne i kistan, det blir inte finare och mer vördnadsfullt än så, i min värld.  Som en pil rakt in. Av ljus. Jag har all respekt för religionsutövare. Men för de som inte är det måste det finnas alternativ, och det gör det nu. Respekt. Värdighet.
   Mina egna tårar överraskar mig. Vi hade inte en nära relation. Men hon var en fin person. God. Och man måste inte ha varit nära för att bli ledsen. Man måste inte ha de tätaste dialogerna. Ibland räcker det till som det är. Det väcker också tankar på alla dessa begravningar jag varit på, det är fler än 30 och de har alla sett så olika ut. Och jag önskar att jag inte var en sådan veteran i de här sammanhangen. Men idag var det ljust och vackert. Trots ihållande regn och dimma.
   Sedan städade jag ut julen och köpte de obligatoriska tulpanerna. Eldar mina guldljus som är kvar sedan nyår. Får vårkänslor när jag ser den vackra kudden på Indiska, jag måste bara ha den! Och den smälter fint in i vårt kök med fler och fler turkosa detaljer. Nystart. Efter ett avslut.

Delikatessfrukost och baksmälla

Hoppas nyårsaftonen blev precis vad ni önskade, glittrig eller i myskläder, vilketsom. Under hela året har jag önskat mig några nya vänner. Och nu har vi dom! Det är ett par som har väldigt liknande liv som oss, i vår ålder, med många beröringspunkter. Men framför allt med samma grundvärderingar. Ni vet när man utvecklas olika så går man åt olika håll även i vänskapsrelationer. Mer regel än undantag tror jag. En del vågar inte släppa taget och ses av nostalgiska skäl, man gör som man vill. Själv vill jag lägga tid på det som är viktigt, inget annat. Och igår firade vi med våra "nya" vänner. Vi har under hösten börjat träffas som par medan männen känt varandra i många år. Så lyckat. Vi hittar varandra direkt i pratet och diskussionerna tar aldrig slut. Om livet. Om döden. Om reinkarnation. Om olika resplaner. Bubblande liv. Vi pratar oavbrutet i 8 timmar. Äter gott, vi har gjort en riktig lchf-meny. Plus lite äkta champagne förstås. Två glas. För oss som dricker. Det är precis lagom för mig nuförtiden. Och väldigt gott att stanna där. Men när man somnar vid 4-tiden så känns kroppen ändå bakfull. Det gör inget, för när vi stod och skrattade och hoppade över alla vackra fyrverkerier vid midnatt så tog glädjen tag i mig sådär snurrartat. Jag lever! Jag har en frisk kropp! Jag har en man som jag älskar och lever med! Våra barn är nära i stort som smått! Vi har nya  vänner! Frukosten blir sen och jag skippar allt som heter yoga idag. Det är skönt. Imorgon ser det annorlunda ut. Äter dessertostar och lite chokladtårta till frukost. Så himla gott. Delikatessfrukost de luxe. God fortsättning på nyåret vänner!