Mäktiga Petra

Det är mörkt när vi kliver upp för en extra tidig frukost. När bussen rullar från Tala Bay in till Aqaba och sedan vidare mot Petra,  ljusnar det ganska snabbt. Vi stannar till för en paus efter någon timme och då är vi 1600 m över havet. Ungefär. Snön ligger kvar och andedräkten ryker ur våra munnar. Inomhus! Jag är glad åt dunjackan, mössan och vantarna. Men det blir varmare när bussen vänder nosen neråt mot dalen. Det är många turistbussar. Förstås. Och människor från alla jordens hörn, allt ifrån tjusiga italienska guider med guldgula scarves till mer robust klädda asiater med munskydd, solhattar och schalar. Vi går i in i ravinen som är 2 km lång faktiskt, innan vi är vid skattkammaren. Den ligger vid den egentliga ingången till Petra, som Ali, vår norsktalande jordanske guide uttrycker det. Det är en vindlande promenad, man ser ljuset långt däruppe och att känna att man är på historisk mark är ingen överdrift. Samtidigt är det en väldig kommers. Ali har bett oss att inte handla av alla barn som vill kränga vykort, stenar eller "gamla" mynt. Barnen är kaxiga och smutsiga. Ser inte ledsna ut. Men vem önskar inte att de vore i skolan istället för att sälja saker? Samtidigt slås jag av hur lätt vi faktiskt har det till att tro att vårt system är det bästa. Speciellt som jag hör en mamma förmanande säga till sin dotter det är fruktansvärt att de är här istället för i skolan. När barnens hela familjer befinner sig i det fria, nomader som sitter i sina tält och kokar sitt te. Barnen rider på åsnor och hästar. Friheten går inte att missta sig på. Stoltheten. De unga killarna som rider på kamelerna ser alla ut som Jonny Depp med svart kajal runt ögonen och  långt hår. Välansade polisonger, nästan lite kokett sådär och med sjalarna konstfärdigt knutna runt huvudet. Jag är blir blyg, vågar inte ta bilder på dem. För de är vackra. Allihopa. På ett vilt sätt.

   Hela Petra är gigantiskt, man säger att det kan ta fyra dagar att se allt. Vi är där fem timmar. Jag lovar att det räcker. Jag kan inte ta in mer. Vi lyssnar på en fascinerande historia om en plats som ungefär vart 300:e år blivit erövrad. Där alla dessa klipputhuggningar vi ser egentligen är gravkamrar. Nabatéerna som byggde klippstaden, var mest inriktade på livet efter döden och därför ägnades de så enormt mycket tid till att göra sina gravkamrar. Det är svårt att förstå hur de kunde mejsla ut allt vi ser, speciellt det som är högt uppe. Samtidigt så fascinerande att de firade med stor fest när någon dog för att de skulle komma till ett bättre liv.
   Det enda jag tycker är lite svårt är den starka djurlukten, alla djur släpper sin spillning här och där, det luktar som ett mycket ovädrat stall stundtals i klyftan och det är inte några få djur, det är verkligen många. För efter den den nästan halvmilen långa promenaden ska vi gå tillbaka och då är det gott om trötta människor som inte vill eller orkar gå. Jag förstår det och att det är skönt för dem. Vi vilar oss under ett filttak och köper kaffe av en leende man. Det serveras med perfekt brittisk engelska -take your time dear.
   Att se en plats man längtat till är lite vanskligt. Lätt att tro något annat än det som faktiskt är. Men jag är nöjd. Imponerad. Det var så oerhört mycket större än jag hade trott. Mäktigare helt enkelt. Det öppnar sig utsmyckade palats ju längre in vi går. Pelare. Enormt stora. Men sinnet är proppfullt av intryck. Vi klättrar inte mer i hettan. Sitter och tittar på alla människor innan vi i sakta mak strollar tillbaka. Och inser på tillbakavägen hur mäktig ravinen är. Så djup. Och där sägnen säger att en dag går den ihop igen. Flyter ihop och blir ett helt berg. Vilket fick en hel grupp japaner att springa skrikande tillbaka. Säger guiden. Hm. Vi stapplar av bussen, tidigt i säng. Men proppfullt med intryck. Imorgon vilar vi nog :)