Sjösatta drömmar

Vinden biter lite. Men bara lite. Jag och älsklingen går en promenad och avslutar med kaffe med ett gäng grannar på ett litet kafé med butik som ligger några hundra meter från vårt hus. Det är också en granne som driver det. De  totalrenoverade ett utslitet och fallfärdigt uthus. Idag finns där en butik och ett kafé på nedervåningen. På övervåningen som är ljus och luftig, högt till takbjälkarna och med en nyinstallerad stor kamin, har det ibland anordnats fotbollskvällar eller annat att se på storbildsskärmen. Det finns en pubdisk och man kan ordna fester för slutna sällskap. Jag är så imponerad av handlingskraften av en tjej som är fullt upptagen med barn och familj och som jobbar och som ändå sjösätter ett sådant stort projekt. Hon lever sin dröm säger hon. Och jag älskar det. Hur drömmen än ser ut och vad man än vill göra. Bara gör det! Och jag som går här med darr inombords efter att ha skickat det allra sista korrekturet till min förläggare och nästintill ångrar mig. För att jag blir så skitnervös, rent ut sagt, för hur boken skall tas emot. Men det viktiga är ju att jag har gjort det. Sjösatt en dröm. Det andra får stå för andra. Hur skulle det gå om man skulle fundera på hur andra tycker och tänker? Egentligen? Förmodligen skulle inget hända. Och ändå, ärligt talat, vad andra har tyckt har påverkat mig mycket. Alltid. Kanske har det med lite låg självkänsla att göra, kanske har det med hur tillåtande klimat vi lever i. Vad det än är, jag försöker skaka av mig de där tankarna. Försöker gå min väg så rakt det går och inte trilla i diket av funderingar på andra. Har du lätt att bortse från andras åsikter? Jag har trott mig vara ganska fri från det men när jag verkligen granskar vad jag tänker och hur, så vet jag att jag i svackor blir alldeles för påverkad. Sedan finns det naturligtvis den andra sidan, människor som peppar. Speciellt de oväntade. Som mina arbetskamrater som alla hejar på att jag skrivit en bok, som är uppriktigt intresserade och som väntar med spänning. En av dem har också korrekturläst  och varit ovärderlig. Bara man sträcker ut handen finns hjälpen. Man måste inte fixa allt själv. Det är jag på det klara med. Försöker nu än mer att damma av mina axlar och mitt huvud från skräp, försöker gå rakt med högt huvud och vara nöjd med min insats. Även om allt kan förbättras måste man börja någonstans. Vad vill jag? Och sedan ta hjälp där man behöver. Och klara det man kan själv. Drömmar vill bli sjösatta.