Min kropp - mitt tempel

Min kropp. Mitt tempel. Min starka uthålliga kropp. Som jag slarvat med den. Som jag struntat i den tidigare i mitt liv. Utan att ens reflektera över att den har burit mig. När sedan ryggraden krackelerade med alla dessa diskbråck så fick jag en hårdhänt påminnelse om att sköta om mig. På ett annat sätt. Jag har arbetat på sjukhus i nästan 5 år, med administrativa sysslor. Kunde känna ett nöje i att skriva operationsberättelser. Såg på kroppen som ett slags instrument inte som något jag lånar. Kunde titta på operationer och se det mäktiga pusslandet och lagandet. Men något har hänt. Jag mår illa vid blotta tanken på att någon ska skära i en kropp. I min kropp. I någons kropp. Att tänka sig att människor lägger sig frivilligt för att bli skurna i, det gör mig lite yr. Ärligt talat, jag har blivit så mjuk inuti att jag inte riktigt hänger med. När jag jobbade på kollo i en annan tidsålder, var det alltid jag som lappade ihop och som åkte till sjukhuset med barnen som stoppat handen genom en glasruta eller som fått en metkrok i pannan. När jag jobbade med ungdomar var det jag som tog dem till akuten när de hade försökt hoppa nerför hela trappen i ett svep eller trillat av en häst. Jag blir cool när något händer. Jag stannar upp och gör allt metodiskt. Det är en tillgång. Men kroppen som blöder eller har ont har jag varit mer nyfiket intresserad av. Låter det knasigt? Ja för mig själv gör det det. Men nu är jag tvärtom. Som en blöt tvättsvamp när jag ser på tv om olika skador och där det behövs operation. Blir yr när jag tänker på att någon människa ska bli skadad. Någon. När jag ser filmer där otäcka saker händer blundar jag hårt så hela ansiktet knips ihop. Är det min ålder? Är det yogan? Kanske en kombination, vad vet jag. Jag vet bara att min kropp som jag bor i nu, den vårdar jag så gott jag kan. Inte genom att späka den eller försöka tukta den. Nej genom att följa den. Min lärare Zhander pratar om att låta kroppen visa, att inte engagera mer av kroppen i en rörelse än just det som pågår. Det är så vackert. När han visar så förstår jag hur jag spänt och trixat tidigare. Men när jag släpper taget och låter mjukheten ta plats, ja då händer helt andra saker. HELT andra. Det är mäktigt. Tänker också på dr Vijay i Indien som alltid påpekar att jag inte är min kropp. Inte. Är. Min. Kropp. Så otroligt viktig påminnelse, speciellt i dessa träningsglada tider när människor vill skulptera sin kropp. Få den att se annorlunda ut än den faktiskt har möjlighet till utifrån arv och gener. Ja hur den ser ut helt enkelt. Jag har ett okomplicerat förhållande till min kropp idag. Kanske hade det inte varit möjligt tidigare, jag vet inte, bara glad åt att det är så nu. Hur känner du för din kropp?