Yogan och skadorna

Mitt förra inlägg var ett sådant jag inte förväntade mig att någon egentligen skulle kommentera. Trots att jag numera har ungefär 300 läsare (!) om dagen så är det inte så många som kommenterar. Jag respekterar det. Jag vet också att när jag skriver om något som kan uppfattas som provokativt eller för "tungt" då är det inte många som vill ge sin syn på det hela. Det liksom tystnar ner. Jag respekterar det också. Men suktar lite efter dialogen. Speciellt då. Desto mer värmer en kommentar där någon verkligen tar sig tid att kommentera och reflektera. Titta på sig själv och dela. Det är stort och jag är tacksam. Robert K skriver så här:
Helt rätt skrivet, enligt mig. Om du har andetaget i dig, kan du inte göra det muskulärt om ni förstår vad jag menar. Visst flyttar vi oss med muskler, men de har egentligen inte med saken att göra som jag ser det. Det tog mig bortåt 10 år innan jag förstod vad alla lärare har sagt och menat. Jag gör fortfarande "fel" ibland, när jag är för trött eller inte är i min andning. Det är alltid då som jag gör illa mig också. Jag tror tystnaden i kommentarerna kan bero på att man inte förstår, för om man har yogat länge så tror man kanske att man kan, och att man har koll och så dyker det upp något som kullkastar allt.
Jag har haft andning som ett jätteproblem, dels på grund av astma, men även på grund av snarkning och tyvärr ett alldeles för uppblåst ego. För jag vill inte bli styrd eller kontrollerad. När min lärare styr andningen och bestämmer rytmen kan jag få antingen panik eller en känsla av mäktig vrede som knappt kan styras. Och då är jag förstås alldeles borta i andetaget och yogan. Men när jag kan bara vara på golvet och följa med, då är jag rytmisk, mjuk och helt osårbar, känns det som. Ja, någon kanske förstår vad jag menar.
Jag tror att det är precis så som Robert skriver. Att många har yogat länge och kan inte tänka sig att de inte hittat rätt. Och är förbryllade över skadorna. Om något inte är synkroniserat i ens kropp med andningen så kan det vara oerhört svårt att upptäcka det själv. Jag tjatar som vanligt om hur viktigt det är med en lärare. Och en lärare som ser. Allt handlar i grunden om att tona ner egot, som Robert beskriver som uppblåst, något jag tror att vi alla kan dela. Egot går alla möjligt virrvarriga steg och lägger ut dimridåer. Där behöver man en guide tänker jag. Och handen på hjärtat, alla andliga discipliner har  väl krävt en mentor? En god lärare. En kunnig guide. Så även om du suktar efter yoga och laddar ner några klipp från Youtube och tänker hur svårt kan det vara? så uppmanar jag dig ändå att leta efter en lärare.  Som du litar på. Som du kan träffa någon gång ibland om det inte går kontinuerligt. Och någon som kan sin andning. Jag tänker med lite sorg i hjärtat på de som jag träffar som yogat 8-10 år och ändå inte har andningen med sig, men väl sina muskler. Men det är ju inte där yogan sker. Förstår ni vad jag menar? Yogan handlar om att tygla sitt sinne och att kultivera sin inre energi. Självklart är det muskler och leder som rör sig men fokus ligger inte där. Kroppen gör och är väldigt intelligent. När vi väcker den slumrande intelligensen så händer stora saker. Nästan underverk ibland. Hur skulle jag annars vara i så bra skick efter fem diskbråck och en otrolig stelhet? Jag säger tack. Tack till yogan. Och tack Robert för dina ord!