måndag 6 mars 2017

Den äldsta fyraåringen

Jag andas. Jag gör min yoga. Idag med en nytt motstånd. I ryggen. Ja det rullar runt. Det där vita bergets motstånd inuti. Och jag slungas in i en debatt i mig själv kring vår tid, vårt sätt att utföra saker, vårt sätt att förminska kunskap och att välja den lättaste vägen. Fast vi intalar oss att det är den andra. När vi sätter likhetstecken mellan kan själv och vet bäst. Två väldigt skilda saker. Att vilja testa själv är en förutsättning för att gå vidare som jag ser det. Att tro att man kan allt själv, är att lägga ut en dimridå mellan sig själv och sin egen enorma potential. Den som man självklart kan utveckla själv, men där man har hjälp av en guide och en mentor förkortar vissa processer med åratal. Jag är övertygad om det. Även om det inte är behagligt. Det är en annan sak!
Samma sak med att fråga och att ifrågasätta. Något som väldigt många tror är samma sak. Och använder orden som om de betydde samma sak. Men det är ju en enorm skillnad i betydelse. Att fråga är just det, att fråga för att man vill ha ett svar. Oavsett varför man frågar. Att ifrågasätta är att tvivla på något. Vilken skillnad! Eller hur? Att vilja veta eller att tvivla.
  Och i min yoga så frågar jag mig saker just nu. Men jag ifrågasätter inte min träning. Eftersom jag lutar mig mot min lärare och litar på hans otroliga kunskap. Men jag frågar mig själv saker. Vilket får mig att testa saker själv. Att prova på olika sätt, rent mentalt, med andningen - ja ni förstår, på andra sätt än jag gjort tidigare. Men det betyder ju inte att jag vet bäst. Jag kan hitta det som fungerar nu. Och jag kan lita på den lilla rösten som viskar när jag ska fortsätta och när jag ska stanna. Den hörs tydligare och tydligare. Ofta blir jag förvånad för den säger oftast något oväntat, men jag litar mer och mer på den. Däremot vore det en ren arrogans i mina ögon att tro att jag vet bäst. Jag hoppas ni förstår de här nyansskillnaderna som jag försöker beskriva. Det är just därför som yogan också vilar på tusentals år av lärare-elev-traditionen. För det som är bäst för en person är sällan det som man vill välja. Otroligt sällan om ni frågar mig. Och jag tänker också på alla hundratals elever jag mött under mitt undervisande, där jag sett en del välja bort det som gagnat dem.  Självklart har vi alla vår egen väg att gå. Men ju längre man går på den andliga disciplinens väg, ju svårare och djupare är fallgroparna. Logiskt på sätt och vis. Och därför behöver man ge akt på sig själv. Men i dessa tidevarv av; gör det du känner för, du kan bäst själv eller gör det som är bekvämt - så famlar man mest i mörkret tror jag, om man inte litar till kunskapen, vetenskapen och de många årens erfarenhet.
     Som barn kallades jag för tvivlaren av en klasskamrat. Bara för att jag ställde dessa frågor som poppade upp i mig. Kanske är det därifrån min ängslan om att andra ska tycka det är jobbigt om jag frågar. Frågorna jag hade om det som stod i bibeln och vi skulle anamma på lektionerna. Om det som naturvetenskapen lärde oss att kroppen var som en maskin ungefär. Om alla etiska ställningstaganden jag kände som tonåring utifrån hur världen såg ut (ser ut). Om svarta hålen i rymden. Ja ni vet. Typ allt. Och det jag skrev för några dagar sedan om hur svårt det kan vara att vara jag, handlar egentligen om andra. Att andra har svårt att acceptera min frågvishet. Jag är förmodligen den äldsta fyraåringen häromkring. Den som har svårt att sluta fråga varför. Är det bra eller dåligt? Förmodligen ingetdera men det för mig framåt och jag litar till det. Det svåraste är att människor tror jag ifrågasätter dem och börjar genast sin pajkastning i form av - är du så himla bra själv, har du någon gång frågat dig bla bla bla. Som om jag inte gjorde annat! Nå. Det handlar återigen om den som störs.

Idag är en annan dag och trots motståndet så är jag ändå glad i att vara jag. Och att jag faktiskt vågar fråga. För det är det väldigt många som inte gör. Och feg - det är något jag aldrig varit. Trots allt. Jag gaskar upp mig och känner att det är lika bra att fråga som att låta bli. Men att jag också måste få vara jag. Den som inte gillar det, den får gå någon annanstans.

10 kommentarer:

  1. Hihi ja var skulle vi varit utan nyfikenhet och frågor?? Tycker du ska vara den du är, you can't please everyone! Kram på dej!!
    Anneli

    SvaraRadera
  2. Att lyssna till den inre rösten skriver du ofta om.
    Jag lyssnar på radiosporten och där skriker de upphetsat, vem vill vinna vem ska utmana?
    På Vasaloppsreferatet säger de - Vem vågar vinna, vem ska gå fram och våga vinna?
    Jag slås ofta av de sk mindset som idrottare och journalister använder sig av. I min yoga lyssnar jag till den inre rösten och
    jag får vara varsam för är det den inre rösten som säger att nu är det nog, eller är det mitt mindset som säger åt mig att ge upp, det är för tungt
    det är för jobbigt.
    Exakt samma sak är det ibland fast tvärtom, bara lite till, en vända till, några receptioner till, det går ju så bra och jag är så stark idag. Då är det definitivt
    mitt mindset som leker med mig. Att hitta det som är rätt, det som är precis det jag ska göra och inte mer, inte mindre. Det är det svåraste.
    Jag vet att när jag ibland gått förbi det onda, jobbiga, de jävligt äckliga stunderna och helt plötsligt så öppnas alla kranarna och energin flyter som en guldström i kroppen,
    då var det mitt mindset som försökte trolla bort mig och få mig att ge upp. Yogan är som ett väsen, ett trolltyg som måste kännas till och kontrolleras, annars slukar det en med hull och hår
    och man blir utskiten med hull och hår och man är inte direkt snygg då.
    Jag har provat med klocka, timer och att räkna mina andetag och asanas, för mig var det värsta trolltyget, snacka om att bli bortfintad, andra kanske bemästrar det.
    Men jag hamnar på läktaren direkt och den yogan var inte så mycket värd för mig. Jag önskar att du någon gång kunde utveckla detta med ”the mind,” du har snuddat vid det så många
    gånger men jag önskar att du skrev mer om det.
    Namaste
    Robert K

    SvaraRadera
    Svar
    1. Robert, det är absolut det svåraste, att hitta rätt. Shandor, min lärare, säger att det är inte bra att göra för lite, men inte heller att göra för mycket. Den där balansen är knivskarpt tuff att hitta. Så är det bara. För alla. Det är ju själva yogan som jag ser det, att ta sig fram till gränsen, men inte över den, men precis fram till den så att säga.
      Ja du, ett väsen, ett trolltyg, inte så tokigt sagt. När man väl gett sig i lag med den så kräver den men den ger också. Men som du säger, det är långt ifrån enkelt.
      Ja att räkna, det är det definitivt the mind som gör, många använder timer i sin yoga, det gör jag själv just nu för att jag är uppe i så många minuter, jag kan inte hålla reda på det annars, men jag försöker verkligen att INTE räkna andetagen, för då börjar the mind trolla igen :) För mig. Men timern stör. Det blir ingen riktig rytm som när det "bara" är jag och andetagen. Kanske är det en vana, kanske inte. De som använder timer jämt kanske har blivit bekväma?? Vem vet?! Det viktiga är ju också att inte slå sig till ro med någon slags rutin. Mr Iyengar sa att varje gång du utövar yoga ska det vara nytt. Det är en utopi för mig, men en hint om var man kan lägga sin nivå.
      Jag ska absolut utveckla de tankar jag har kring the mind, utifrån hur jag har lärt mig och vad jag själv hittat i min egen practice. Men som sagt, jag känner mig själv fortfarande som en nybörjare i många länge, allt eftersom nya saker går upp för mig.
      Tack för din mustiga kommentar!

      Radera
  3. Hej! Jag tycker det är ett fint drag att du bryr dig så mycket om andra. Att du är rädd för att såra men att kunskapstörsten driver dig framåt. Be inte om ursäkt för det! Stå på dig, du vet, annars gör någon annan det! Kram från Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Ingrid och tack!
      Ja jag är rädd för att såra, jag är också väldigt känslig själv, det kommer säkert därifrån också. Ja jag står på mig. Nu mer än någonsin. Tack vare yogan! Kram

      Radera
  4. Intressant inlägg 😘. Jag tror som Shandor och många andra lärare säger, att man måste hitta rätt nivå på sin practise. Då måste man börja med att ta reda på vilket mål man har med sin yoga. Är det för fitness så hamnar man på en nivå, yoga som terapi, eller som livsstil ja då hamnar man på andra nivåer med andra verktyg....men om man satsar på den högsta nivån (ja jag måste sticka ut hakan å säga högsta och svåraste nivån); yogan som en spirituell practise ...då måste man vara beredd på att engagera sig alla timmar på dygnet under resten av sitt liv. Under en tid kommer vi använda oss av en timer (jag måste också använda timer annars "kör" mitt mind med mig) och förhoppningsvis kommer vi vidare efter ett tag och allt ändras...det är ju det som är så fantastiskt, när det släpper och man kommer en millimeter vidare på sin väg eller hur? Kram på sig😘🙏

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja precis, man måste bestämma sig för vilket mål man har med sin yoga, det säger han också. Sedan kan man inte bestämma sig hur man tar sig dit, bara att man vill. Och ja, du beskriver det fint, de olika sätten att närma sig yogan. Min övertygelse är att även om man bara vill ha det som stretch och fitness så kommer en dag när man börjar fundera på om det inte finns något mer :)
      Kram kram!

      Radera
  5. Du belyser jättefint nyanser och skillnader i ord, och handling, här. Jag bara lapar i mej och liksom nickar, att ja, jag får inte glömma detdär :)
    Kram och keep up! Saknar just nu möjligheten att dimpa ner i en soffa tillsammans med dej och prata tills pratet är slut, jag får den känslan ibland ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack vad glad jag blir att jag lyckas förmedla det jag tänker :) Och jaaaaaa nu måste vi bara få sitta ner och prata snart! Stor kram ♥

      Radera