Den äldsta fyraåringen

Jag andas. Jag gör min yoga. Idag med en nytt motstånd. I ryggen. Ja det rullar runt. Det där vita bergets motstånd inuti. Och jag slungas in i en debatt i mig själv kring vår tid, vårt sätt att utföra saker, vårt sätt att förminska kunskap och att välja den lättaste vägen. Fast vi intalar oss att det är den andra. När vi sätter likhetstecken mellan kan själv och vet bäst. Två väldigt skilda saker. Att vilja testa själv är en förutsättning för att gå vidare som jag ser det. Att tro att man kan allt själv, är att lägga ut en dimridå mellan sig själv och sin egen enorma potential. Den som man självklart kan utveckla själv, men där man har hjälp av en guide och en mentor förkortar vissa processer med åratal. Jag är övertygad om det. Även om det inte är behagligt. Det är en annan sak!
Samma sak med att fråga och att ifrågasätta. Något som väldigt många tror är samma sak. Och använder orden som om de betydde samma sak. Men det är ju en enorm skillnad i betydelse. Att fråga är just det, att fråga för att man vill ha ett svar. Oavsett varför man frågar. Att ifrågasätta är att tvivla på något. Vilken skillnad! Eller hur? Att vilja veta eller att tvivla.
  Och i min yoga så frågar jag mig saker just nu. Men jag ifrågasätter inte min träning. Eftersom jag lutar mig mot min lärare och litar på hans otroliga kunskap. Men jag frågar mig själv saker. Vilket får mig att testa saker själv. Att prova på olika sätt, rent mentalt, med andningen - ja ni förstår, på andra sätt än jag gjort tidigare. Men det betyder ju inte att jag vet bäst. Jag kan hitta det som fungerar nu. Och jag kan lita på den lilla rösten som viskar när jag ska fortsätta och när jag ska stanna. Den hörs tydligare och tydligare. Ofta blir jag förvånad för den säger oftast något oväntat, men jag litar mer och mer på den. Däremot vore det en ren arrogans i mina ögon att tro att jag vet bäst. Jag hoppas ni förstår de här nyansskillnaderna som jag försöker beskriva. Det är just därför som yogan också vilar på tusentals år av lärare-elev-traditionen. För det som är bäst för en person är sällan det som man vill välja. Otroligt sällan om ni frågar mig. Och jag tänker också på alla hundratals elever jag mött under mitt undervisande, där jag sett en del välja bort det som gagnat dem.  Självklart har vi alla vår egen väg att gå. Men ju längre man går på den andliga disciplinens väg, ju svårare och djupare är fallgroparna. Logiskt på sätt och vis. Och därför behöver man ge akt på sig själv. Men i dessa tidevarv av; gör det du känner för, du kan bäst själv eller gör det som är bekvämt - så famlar man mest i mörkret tror jag, om man inte litar till kunskapen, vetenskapen och de många årens erfarenhet.
     Som barn kallades jag för tvivlaren av en klasskamrat. Bara för att jag ställde dessa frågor som poppade upp i mig. Kanske är det därifrån min ängslan om att andra ska tycka det är jobbigt om jag frågar. Frågorna jag hade om det som stod i bibeln och vi skulle anamma på lektionerna. Om det som naturvetenskapen lärde oss att kroppen var som en maskin ungefär. Om alla etiska ställningstaganden jag kände som tonåring utifrån hur världen såg ut (ser ut). Om svarta hålen i rymden. Ja ni vet. Typ allt. Och det jag skrev för några dagar sedan om hur svårt det kan vara att vara jag, handlar egentligen om andra. Att andra har svårt att acceptera min frågvishet. Jag är förmodligen den äldsta fyraåringen häromkring. Den som har svårt att sluta fråga varför. Är det bra eller dåligt? Förmodligen ingetdera men det för mig framåt och jag litar till det. Det svåraste är att människor tror jag ifrågasätter dem och börjar genast sin pajkastning i form av - är du så himla bra själv, har du någon gång frågat dig bla bla bla. Som om jag inte gjorde annat! Nå. Det handlar återigen om den som störs.

Idag är en annan dag och trots motståndet så är jag ändå glad i att vara jag. Och att jag faktiskt vågar fråga. För det är det väldigt många som inte gör. Och feg - det är något jag aldrig varit. Trots allt. Jag gaskar upp mig och känner att det är lika bra att fråga som att låta bli. Men att jag också måste få vara jag. Den som inte gillar det, den får gå någon annanstans.