Vem hjälper dig i mörkret?

Om några dagar reser jag och min man på äventyr. En tur längs Europas trevliga städer; Köpenhamn, Berlin, Prag och för att landa i Budapest. Där ska vi gå kurs för våra lärare och jag längtar ihjäl mig just nu. Det får bli hur jobbigt som helst, jag behöver en mästares ögon och vägledning.

Jag har tänkt på det här med allt som vi "importerat" från öst som alla kampsporter, Tai Chi, Chi Gong och Yoga. Inom alla olika discipliner så vördar man sin lärare, sin tradition och även sin plats där man utövar sin andlighet. Men inte riktigt inom yogan som den ser ut idag. Jag undrar hur det kommer sig. Alla är liksom plötsligt sina egna lärare. Att man hoppar på utmaningar och så kallade challenges hit ochdit. Och själva yogan är oigenkännlig ibland. Den reduceras till något antistressverktyg där allt liksom är bra. Men är det det? Är alla asanas bra för alla? Självklart inte. Så. Vem behöver inte guidning? Den som inte går via nätet, som inte handlar om att aldrig bli sedd eller rörd. Att någon som kan mycket mer än vad du kan ska guida dig - för handen på hjärtat - det vi behöver mest är väldigt sällan det vi vill ha. Det som vi helst väljer själva är inte det som gör oss godast. Att man tror att en bok, en film eller app ska ersätta kunskap och erfarenhet från en levande människa som tittar på just dig och ger råd om vad just du behöver. Det är så crazy.
   För skojs skull, tänk dig en som utövar Chi Gong och kanske gör samma rörelse i flera år innan de får en ny, plötsligt skulle få lust och börja göra något helt annat. "för att det känns så". Då har man missat hela poängen som jag ser det. Tänker på mina barn som började med karate när de var 6-7 år och hur de lärde sig att buga innan de gick in i lokalen, hur de stillnade ned, hur de tilltalade sin lärare med vördnad i rösten till sin Sensei. Och hur de gjorde exakt det som lärdes ut. Och tränade på samma kata väldigt länge. Föreställ er att man skulle komma in i sin dojo utan att visa respekt, "få lust" att göra en helt annan kata än den som lärs ut just nu. Hur trist man än tycker den är. Och osökt tänker jag på filmerna om Karate Kid - wax on, wax off, där fick han verkligen träna på något han inte gillade men som gagnade i slutänden. Tror ni förstår vad jag menar.

När jag berättar att jag har mina lärare och att jag följt dem sedan 13 år tillbaka så kan människor få något klentroget i blicken, något som liknar - hjälp, du verkar vara med i en sekt - blicken. När det är så långt från det man kan komma. Och nej, jag följer ingen blint och slaviskt. Men när någon, som Shandor, hjälpt mig så många gånger med trassel i min kropp så är det klart att jag lyssnar. Även när jag inte förstår direkt. Eller kanske främst då. När jag verkligen behöver bli uppmärksam på det jag behöver jobba med. Ja vi ska lyssna inåt, ja allt finns där men hur ska vi se det i mörkret om vi inte har en lykta som lyser upp det åt oss. Som till och med tänder den där lyktan så vi kan se allt vi behöver?

Jag reser snart. Jag vet att jag aldrig någonsin kan föreställa mig vad som kommer att komma. Och ändå längtar jag för att processen aldrig tar slut. Snart träffar jag de som hjälper mig vidare.