Sötsuget

Igår kom jag hem vid 21.30, det var kolmörkt och regnade små isiga spikar. Jag avstod från att gå en promenad och hasa fram i leran. Ett sötsug dominerade mina tankar. Jag hade mörk choklad hemma men den lät jag vara, det var sockret jag ville åt... Kunde ha gjort mycket för en påse av sämsta tänkbara artificiella godis. Färgat. Gjort på animaliska rester. Det är så äckligt när jag tänker på det och ändå är det just det jag är sugen på när jag är sötsugen. Men jag vet att det går över. Så. Imorse tog jag en fröknäckemacka och var mätt. Men jag börjar alltid med hett citronvatten med färsk ingefära i. Så många goda egenskaper och så bra för mig. Och att sedan dricka kaffe när man kommer till jobbet är underbart. Och sötsuget är borta. Just nu :) Ikväll är det yogagrupper och sedan är jag ledig 6 dagar! Overkligt härligt. Då ska jag träna! Jobbar du i veckan? Har du något sötsug? Hur gör du i så fall med det, bara härdar ut? Eller har du något annat tips? Ha en finfin dag.

Jag är nog igång

Efter 4 dagar utan socker åkte jag dit igår. Eller jag valde att äta något sött. Vi var på kalas, vi firade mycket och en del var att jag hade fyllt år och tårtan var gjord på chokladbotten med passionskräm på. Jag tog en bit. Och dessvärre tog jag en till. Men magen var inte glad, spänd och öm så nu fortsätter jag på den inslagna vägen och jag vet att det kommer att gå bra, jag har gjort det här förut. Men jag kände faktiskt också att om någon köper en tårta till dig så blir det svårt att säga, tack, men nej tack. I alla fall för mig. Det betyder ju inte att man måste ta två bitar, men jag har bestämt mig för att vara ärlig med min mat och min träning ett tag här nu. Som Lotta skrev, det blir en bra dagbok för mig själv och kanske någon annan.
   Vi gick en promenad i skymningen och jag har bestämt mig för att det får bli hur kort eller långt som helst, det viktiga är att det blir av. Som yogan. Och det var motigt att gå ut men väldigt skönt när vi kom in igen. Jag älskar den där syremättnaden man får i fuktig luft. När jag gick så koncentrerade jag mig på att mina steg börjar i skinkan och det blir en så stor skillnad i steget när man gör det, inte bara benen som är som pinnar som rör sig. Och när vi hade gått ett tag känns det som det rinner något varmt inuti min höft. En märklig känsla men också skön. Jag kom åt något där som jag varit på väg till ett tag. Alla rehabövningar, alla yogaövningar och så nu fokus på rätt kroppsdel. Det här kommer att bli bra tror jag. Tänker jag tyst tyst inom mig och håller mina tummar.
    Efter promenaden tränade vi ett fyspass på 45 minuter inomhus med utfallssteg, armhävningar, plankan och några andra övningar. Det är så skönt när man får kunniga ögon på sig och någon som peppar. Jag är också mycket starkare än vad jag tror, det kände jag igår och jag kan inte säga att jag har träningsvärk, men något som påminner om det. Det stretade och drog i hela min höra sida när jag hade gått och lagt mig. Och jag tolkar det som ett positivt tecken för idag känns ingenting! Man kan nog säga att jag är igång eller hur?

Nya planer

Äntligen har det torkar upp på våra leriga promenadstigar. Jag återinviger mina älskade rymliga promenadskor och vi går en sväng. Jag behöver vara ute mycket. Jag behöver träna. Det känns som jag är 100 år när jag gör ett litet fyspass efteråt. Inser att jag måste ha en plan, jag behöver träna fysiskt och då menar jag inte min yoga, några gånger i veckan. Kruxet är att jag tycker att allt är så ofattbart tråkigt när det kommer till gym eller annan fysträning. Varför måste jag göra det då? Tja, jag känner att jag har tappat kraft, dels när jag varit sjuk men även av detta hostande som nu gått in på andra månaden. Det suger energi. Hostandet tror jag hänger ihop med min kost. För om jag åt liberalt LCHF tidigare så är har det varit väldigt liberalt senaste tiden med allt firande kors och tvärs :) Jag behöver alltså en plan även där.

   Jag yogar 6 morgnar i veckan, undervisar ett antal grupper, två kvällar i veckan och utöver det vill jag stärka min core och få lite mer kondition. Men egentligen vill jag att all slags fysträning som inte är yoga, skall ske utomhus. Det blir inte så jag vet, men jag får helt enkelt göra ett slags schema, skriva in i min kalender för att det ska bli av. För det ska bli av, det har jag bestämt. Jag måste bli starkare för min egen skull.
   Jag återgår till striktare LCHF, slut på "fusk" jag vill bli av med mina inflammationer i luftrören och påminner mig själv om att det faktiskt var därför jag började med lågkolhydratkost för 2 år sedan. Hur snabbt glömmer jag inte ibland? Så fram för ordentligt med fett, nolltolerans mot socker och snabba kolhydrater. Jag ska vara mer sparsam med mjölkprodukter också, de är också en bov i dramat, i min kropp, jag älskar kvarg och ost men det är inte så bra för mig. Nu är våren på stark ingång och solen har visat sitt varma fina ansikte hela långa dagen. Nu har jag faktiskt börjat med mina nya vanor. Jag känner mig svagt på gång och hoppas att du hejar på mig. Att jag ska få till träningen i mitt tajta schema och att jag inte tappar sugen över det som tråkar ut mig. Helst skulle jag vilja dansa, men det finns ingen kurs som börjar nu och som passar mig som jobbar flera kvällar i veckan. Så, jag har rutat in livet lite till, för att få mer kraft. Jag tänker möta sommaren med en starkare kropp och friska luftrör. Har du någon träningsplan för våren? Eller kanske några tips? Jag är öppen för förslag även om jag låter lite negativ :)

Hur jag gör och ett hushållstips

När jag har pluggat och framför allt när jag skrivit uppsatser så har jag haft en slags ställa-till-rätta-sväng hemma. Jag har haft något slags behov av att fixa i ordning det yttre för att kunna fokusera på det inre. Eller på tänkandet. Jag har nog fungerat så mer eller mindre under hela mitt liv. Att jag liksom cirklar mig in mot mitten innan jag tar tag i det jag ska. Egentligen. Men jag har förlikat mig med det, jag fungerar så och om jag bara följer med så blir det bra. Idag har jag mitt bokslut att sätta tänderna i. Så vad har jag gjort? Yogat. Promenerat. Städat hela huset. Städat i två skåp, som jag har tänkt göra i ett halvår ungefär. Och så sorterat i skafferiet. Jag är nöjd. Som en grande finale så tog jag tag i två avlopp som har varit lite tröga.
Efter att ha fått upp ögonen för att de flesta "rengöringsmedel" till hemmet klassas som miljöfarligt avfall har jag successivt rensat ut. Var på en föreläsning av en av våra professorer i livsmedelshygien och hon förespråkar tre saker som man behöver i hemmet; såpa, bikarbonat och ättika, 24 %. Och jag har följt hennes råd till punkt och pricka med att få bort stoppet:
Häll i en kopp bikarbonat och en kopp salt och sedan en kopp 24 %-ig ättika i långsamt tempo. Vänta 15 minuter och häll sedan på en kopp kokande vatten.
   Ojoj, vilket muller och vilken kemisk skummande brygd det blev. Gjorde proceduren i kökets ena ho och i ett handfat i badrummet. Sedan blev det som ett slurp och det rann hur lätt som helst igenom. Känner mig innovativ trots att det bara är gammal hederlig hushållskunskap. Men mer sånt vill jag ha. Och nu då, tja nu, ska jag ta mig an bokslutet, nu är det slut på att-göra-listan!

Det blir som det blir men det blir

Igår kväll ramlade jag i säng kl 21. Slocknade. Som att blåsa ut ett ljus och jag var djupt nere i någon drömdimension när klockan ringde. Efter att igår ha sett lillungen, hållit i henne och snusat på henne och känt att hon är verklig blev allt annat sekundärt. Som det blir i det stora lilla. Vi åkte hem. Bara satt. Kände mig totalt urblåst. Som om vinden som har vinit runt huset hela veckan också drog ett varmt varv i mitt mellangärde. Och mitt huvud. Jag vet att när känsloyttringar och svall kommer till mig, då behöver jag yogan ännu mer. Annars snurrar jag ut i något som tröttar ut mig enormt. Oftast brukar det vara tvärtom att få till yogan då, men den här veckan har jag hittat till golvet, troget varje morgon och kväll. Min träning omfamnar allt. All glädje. All ledsamhet. All oro. All glädje igen. Allt som sedan kokades ner till en gigantisk trötthet. Som det brukar. Men jag vill tillbaka till det lite mer stabila. Fick knappt upp ögonen i morse och ändå stod jag där sedan i min morgon. Och det tackar jag min rutin för. Att jag gör trots allt. Det blir som det blir men det blir. Som jag skrev hos Lotta härom dagen. För det är ju så. Inte alltid det där magnifika flödet. Men ändå något som jag behöver, det ordlösa kring att ha en grund som ser olika ut men som alltid finns.
   Ligger i savasana hur länge som helst, känner mitt andetag flyta ut i bäckenet, känner det till och med i benen och upp i mitt huvud. Som om alla hålrum tagits i besittning av syret. Av mig själv på något vis. Jag vill inte gå upp så jag ligger ännu längre och bara finns. Jag behöver landa i mig. Jag behövde få vara där. Bara där. Och jag stannar. Har ingen koll på klockan och hur länge min stund varar men när jag reser mig och ser mig i spegeln så ser jag att jag är tillbaka. I mig. Inte ute i någon känslostorm av det ena eller andra slaget. Jag är här även om jag är trött. Det är okay.

Hon är här nu!

Vi har våndats, oroats, peppat och försökt att bara hålla oss lugna när det gäller vår dotters förlossning. Igår kändes det som om jag också skulle föda barn, jag var så orolig, visste att de hade satt igång henne i måndags eftermiddag men igår vid lunch var allt klart, det slutade med ett kejsarsnitt och vi är så tacksamma att alla mår bra nu. När beskedet kom och de första bilderna trillade in på lillpyret så började jag gråta av lättnad. Av tacksamhet. Köpte en stor kaka och bjöd mina arbetskamrater. Skit samma att den var full av socker och mjöl, jag var tvungen att fira på något vis. Hade mina yogagrupper igår och inför varje avslutande savasana så riktade jag hela mitt medvetande till den nya lilla flickan, till den utmattade mamman och den stöttande pappan. Vilket fantastiskt äventyr det är med en alldeles ny människa. Med en liten familj som utökas. Med allt det stora det innebär att få fler människor i sitt hjärterum.
   Kommer hem sent från yogagrupperna och kliver ut i en stjärnklar natt. Det är -1 grad och månen ligger som en smal skärva av guld. Vill fotografera det hela men självklart kräver det stativ och en annan kamera än en liten telefon. Jag bevarar det i mig istället. Sedan sitter vi där och dricker te, jag och min man och ler fånigt mot varandra. Det går inte riktigt att smälta allt men det får ta den tid det tar. Eftersom mamman är lite medtagen så får vi ge oss till tåls tills de orkar med besök. Förmodligen ses vi i helgen, man vill ju snusa på den lilla så fort det går. Och ja storasyster glöms ju inte bort, vad sägs om den här till en liten flicka som önskar sig en dockvagn över allt annat! 

Vill vara en sköldpadda

Jag vet att varje gång jag sticker ut hakan, eller gör det som människor upplever som att sticka ut hakan, då får jag en och annan snyting. Jag vet det. Men kan liksom inte hejda mig ibland. Som de här inläggen om utseendefixeringen och annat som inte är så trevligt inom yogan, oj vad mycket jag har fått ta emot i mailväg när jag gör det. Någon skrev till mig och frågade hur jag kunde tycka att min yoga är mer innerlig och hur jag kan bedöma andras innerlighet... Det gör mig matt och ledsen. Hur skulle jag överhuvud taget kunna bedöma någon inom yoga? Jag kan ju inte bedöma mig själv heller. Prestation, bedömning och show hör inte hemma där.
   Jag har fått snytingar många gånger rent bildligt talat. Så huvudet nästan snurrat runt, åt vänster och åt höger. Och alltid av kvinnor. Det är också intressant. Många tycker att man inte får säga det heller. Som om vi kvinnor vore godare än män. Nej förtrycket eller rollerna ser bara olika ut, men jag tror inte att det är enklare att vara en ung kille än en ung tjej. Däremot vet jag ju hur jag har haft det som ung tjej. Har jobbat mycket med tjejgrupper och annat. Men även med killar. Låt oss bara vara människor.
   Jag läser mailet och börjar storgråta. För jag känner mig så dj-a trött på att jag ska bli bedömd. Tolkad på det här sättet. Som om jag tror att jag är bättre än någon annan. Jag vet att jag inte är bättre, men inte heller sämre. Kanske sticker det i ögonen. Att jag öppnar munnen och hjärtat och skriver om det som jag och många andra upplever som exkluderande.
   Går en långpromenad och tårarna fryser på mina kinder. Vinden viner och det är grått och iskallt. Kanske har jag också lite känslomässig baksmälla efter dagarna i Göteborg, vemodet som rullar in. Har också en oro kring vår äldsta dotter som ligger på BB med för högt blodtryck sedan några dagar. Händer inget naturligt sätter de igång förlossningen imorgon.
   Visst är jag svag och liten när jag går med i känslosvängningarna och ett litet mail kan tippa hela mig, snytingen glider hårt över min haka och trycker till extra mycket. Jag skulle vilja vara en sköldpadda och dra in huvudet så ingen kommer åt mig. Tyvärr är det så att känslomässigheten håller viljan av att tala/skriva så hårt i handen att jag får leva med hur jag är och formats. Just nu är jag liten.

Beauty, bravery and loving your body

Blir lite fnissig. Blir lite fundersam. Å ena sidan har jag skrivit om utseendefixeringen och det exkluderande som finns inom yogan ganska länge.  I flera år faktiskt. Har beskrivit det i min bok och naket försökt redovisa att jag också har haft tankar om att inte duga Om att inte passa in i en yogaklass. Första gången jag nämnde det i min blogg för 4 år sedan, tog andra yogis bort mig på Facebook. Bara det. Det var så tabu att berätta att allt inom yogavärlden inte är positivt. Att vi har bedömt våra kroppar. Andras kroppar. Att vi lever i ett samhälle där kvinnor på bild alltid ska vara attraktiva. Vad vi än gör. Jag har länkat hit och dit. Skrivit om den amerikanska motrörelsen eller vad man ska kalla det. Skrivit om kampanjen This is what a yogi looks like. Har fått stöd. Hos läsare. Hos andra bloggare, som också skrivit om det i sin tur. Men när jag tycker jag skrivit om det så mycket så jag nästan blir orolig att mina läsare ska tröttna då kliver en annan person in och tar upp stafettpinnen. Nu har en bloggare med fler läsare än jag, också uppmärksammat det hela. Jag välkomnar dig Karin till att du också skriver om det här. För vi behöver vara många som visar på alternativ till det som cirkulerar i många olika media. Men framför allt behöver vi föregå med gott exempel. Faktiskt. Det går ju inte att förespråka olika saker och sedan inte leva efter det. Inte i min värld, då faller det platt. Jag älskar bilder på vardagsyogis. När vi sitter där med rufsigt hår och trötta ansikten. Eller yogar mitt i vardagen utan bh och när en liten stund finns över. För det är ju så de flestas liv ser ut. Ingen som stylar oss inför en fotografering, ingen som kammar sandkornen rätt (ja Yogagirl har 9 personer anställda som sköter hennes business). Nej, det är inte mobbning att berätta om det, det är ju så det ser ut. Låt oss prata om vad det hela egentligen handlar om. Låt oss våga visa oss.

Jag hoppas du vågar och ibland vill använda min egenskapade hashtag på Instagram #yogaforordinarypeople.
   Jag tror också på att vara extra varsam när man ska leva och få hela sin inkomst från yogan. Man måste våga fråga sig varför man gör saker och vad det ska leda till. Att det inre arbetet inte får bli förminskat. Att utsidan aldrig är viktigast.   
   Just nu har jag läst en väldigt inspirerande bok, en antologi sammanställd av en professor inom sociologi bland annat, Melanie Klein och Anna Guest-Jelley, grundaren till Curvy Yoga. Boken är den första i sitt slag och jag väntar bara på att någon i Sverige ska ta upp den utmaningen och skriva en liknande bok på svenska. Jag tror inte jag hinner göra det. De här kvinnorna har skrivit den fantastiska boken:  
Yoga and Body Image, 25 Personal Stories About Beauty, Bravery & Loving Your Body. Bland annat finns en tjej med vars musik jag älskar, Alanis Morrisette och bara hennes historia gör boken mer än värd att läsa. Men allas historier är individuella och fina, de handlar om människors väg till yogan tvärs igenom utseendefixeringen och allt det drar med sig även i yogavärlden. Men också om att hitta sin väg vidare från tuffa hårda fysiska yogapass till mer omfamnande och omslutande yoga. Eller att hitta det yogapass som passar just dig och din kropp just den här dagen. Som Alanis uttrycker det :
  
"Moderation is a sure sign of evolution and self-care and maturation. These days, I have a more mature version of yoga in my mind and body."

 Här kan du beställa boken:

http://www.adlibris.com/se/bok/yoga-and-body-image-9780738739823

Tre dagars firande

Var ska man börja? Det är svårt att berätta om sitt eget firande utan att det låter som jag höjer mig själv till skyarna, men jag har haft fantastiska dagar. Tänker att jag får skriva om sådant också ibland. Vi har ätit på goda restauranger. Varit vid havet. Sett sonens och hans flickväns hus som de får tillgång till i april. Varit vid stallet och fikat i solen. Ridit. Varit på ett Spa. Sett två dansföreställningar på Göteborgsoperan och ända har inget känts hastigt eller som ett mastigt schema. Vi har ändå hunnit med småpratet. Kaffet. Myset när man ligger i sängen och pratar. Katten Findus, i sagan om gubben Pettson,  har ju tre födelsedagar - jag valde att fira en födelsedag i tre dagar istället :)
Så landar jag hemma och det småregnar. Är lite försonande grått och det är också skönt. Det står en stor blombukett vid dörren och jag känner mig bortskämd. Eller ihågkommen är kanske ett bättre ord?

När vi var med sonen och hans flickvän och tittade på hennes häst och såg henne hoppa så njöt jag av att se någon ha en sådan kroppskontroll, en fast core och ändå ha det osynliga samspelet med ett djur.
Så säger hon plötsligt; - Nu Annika är det din tur att rida! Jag blev helt stum. Har suttit på en häst för 30 år sedan en gång. Och det är allt. Men jag lät rädslan skölja bort. Tänkte att jag vill ju testa och satte mig upp i sadeln. Och det var en så skön känsla. Det här att sitta på en häst. Vi skrittade och hon ledde hästen. Sedan släppte hon och jag fick gå i cirklar och lite sådär. Det var nog för mig. Men jag kände ändå hur säker jag kände mig. För hon gav tydliga instruktioner. Sa att överkroppen skulle vara fast och rak, underkroppen med benen mjuka och följsamma. I yogan är man ju så van att följa med i instruktionerna, man är van att överkropp och underkropp gör olika och det kändes som det brukar. Hon sa faktiskt att jag lätt skulle kunna lära mig rida för att jag gjorde precis som hon sa. Och satt "som hälld i sadeln". Va?! Är inte det ganska härligt? När man vågar testa. När man följer med. När man gör som man får instruktioner om. Ja då kan allt hända. Och jag lovar. Inte ett ord till om min födelsedag nu. Men jag är fortfarande glad och varm i hjärtat av allt som hänt och att jag valde det som blev bättre än jag kunde förställa mig.

Jag är redo!

Jag har aldrig haft en ålderskris. Jag har älskat att fylla år. Älskat att fylla jämt. Älskat att fira. Men det är inte så längre. Snart fyller jag 60 år och den siffran har inte känts som jag. Inte som mig någonstans. Tidigare har jag aldrig brytt mig om ålder, mest känt att jag känner mig lika gammal eller ung som de jag umgås med, de som jag gillar. Men åldern är ett faktum också. Väldigt mycket av olika saker i våra liv styrs av ålder. Så det vore lite larvigt att bortse från det också. Självklart har det ingen betydelse i det stora, vi ska alla födas och dö. Och allt beror på vad som sker där emellan. I livet. I våra liv. I mitt liv. Men någonstans efter att jag hade passerat 55 så smög sig andra tankar in. På livets förgänglighet. På hur utmätt tiden kan kännas. På hur unga mina föräldrar var som båda dog vid 63 år. Kroppen fungerar inte exakt som den gör när man är yngre. Sedan kan man självklart träna och vara fysiskt stark. Men olika åldrar kräver olika rörelser. Tror jag. För de allra flesta. Förutom yogan. Den är livslång. Men även där får man modifiera. För att man har olika energi vid olika stadier.
   Enligt ayurvdedan träder man in vataperioden vid 60 år, som varar fram till 90 och sedan blir det very much vata, som de säger i Indien :)  Och jag har nog redan inträtt i det stadiet. Känner att min sömn och aptit är annorlunda. Känner att kroppen än mer vill olika delar som är lugna och stabiliserande. Kanske har det att göra med att jag är vata-pitta-dominant och kan känna av vinden väldigt mycket inombords under vissa årstider (som nu) och vissa tider på dygnet. Receptet för all vata-inbalans eller dominans är struktur och rutiner.
   Jag har under det senaste året haft en ålderskris. Ja jag tror att det är rätt namn för mitt tillstånd. Sådant jag fnyst åt tidigare och rynkat på näsan åt har hunnit i fatt mig. Och jag har inte varit glad men det har varit min utgångspunkt. Logik har inget med det hela att göra någonstans. Men eftersom jag är en tänkare och funderare har jag tänkt. Läst. Hittat saker. Mailat med min lärare. Och ja. Jag är faktiskt redo helt enkelt. Jag har landat i det fullt ut. Det är okay. Det är mer än okay, det är riktigt bra.  Bring it on! Jag är i min ålder och är bekväm med det. Det här är jag och jag omfamnar varje lite del i det. Jag har valt bort en stor fest för första gången i mitt liv och är så nöjd med det. Jag har valt att fira med vår lilla familj. Vi reser till Göteborg imorgon där två av barnen bor. Vi ska gå på middag, på en dansföreställning och resten är dolt för mig. Jag har fått en packlista av barnen och de har gjort ett program som jag inte känner till. Ett äkta äventyr för mig som älskar sådant! Och så är det så att dagen efter min födelsedag då är nästa barnbarn beräknat! Allt kan hända och livet självt bestämmer hur. Vi får se om dottern orkar vara med på firandet men allt är  möjligt och på olika vis. Vi har någon som ser om vårt hus och är här, det känns tryggt. Jag ska på äventyr och jag är glad rakt igenom mig för att jag faktiskt också får uppleva en födelsedag till!

Har aldrig trott på tystnad

I en kommentar till inlägget från igår så frågar en läsare: Vad gör du med relationer som skaver som man inte kan avsluta? Jag tänker med tex släktingar eller kollegor människor som man liksom ibland "måste" träffa. Det är en stor fråga som jag ser det och kanske låter det som en quick fix när jag säger att jag släppt relationer som skaver. Men det är aldrig något som går snabbt i det läget, det är min erfarenhet. Och den gamla uttjatade meningen - du kan bara ändra dig själv - är det som är grunden för hur jag gör och tänker. Och även tar konsekvenserna av förstås.
     Vi är mänskliga och har alla relationer. Olika. Djupa. Nära. Ytliga. Oviktiga. Och allt där emellan. Naturligtvis. Att vara människa är att vårda sina relationer, att omge sig med relationer som bygger upp och ger och som inte bara tar. För mig har resan bestått av att dels rensa i mitt umgänge, dels välja de jag vill vara med. Vilka vill jag egentligen träffa? Vilka är viktiga för mig? Och sedan ägnat mig åt dem. Det dyker också upp nya relationer hela tiden, i jobbet och privat. I alla möjliga sammanhang. Det allra viktigaste är att du vet vem du är och varför du gör som du gör. Jag har valt bort "vänner" som när det kommit till kritan, inte brytt sig ett dugg om mig. Det svider men hellre det än att inte se det.
    Det kommer alltid att dyka upp människor som man har svårt för. Kalla det personkemi. Kalla det vad du vill. Många säger att den man retar sig mest på är den man är mest lik. Nja. Det är inte så enkelt. Men jag tror att där det skaver är där man har något att hämta. I sig själv. Men inte bara. Man behöver helt enkelt låta bli en del sammanhang ibland där det inte är fruktbart att vara.
  Man kan välja bort människor där man kan känna att man gjort allt man kan men där det ändå inte fungerar. Jag har valt bort en nära släkting för att hen har ett alkoholmissbruk och där jag inte kan sträcka mig längre. Det handlar om åratal av trassel, pengalån och tårar. Till slut nådde jag en gräns och gjorde mitt val med gott samvete. Jag vet att missbruk deformerar personligheten och jag har givit personen ett val. För vi väljer alla. Oavsett om vi väljer aktivt eller passivt så väljer vi, det går aldrig att komma undan. Därför är mitt recept att välja aktivt. Att visa vem man är och vad man står för.
   Verktyg finns. Alla kan hitta sina om man letar. För mig har det varit kombinationer av olika saker för olika delar av livet. Terapi. Sorgbearbetning. Yoga. När min mamma dog och jag kände det som en del av mig själv också dog, så räddade terapin mitt förstånd. Jag gick i terapi i omgångar under några år. Men terapi är en intellektuell metod och ibland behövs en känslomässig metod för att läka känslomässiga sår och trasiga relationer. När min storebror dog så kunde jag inte hantera icke-sorgen jag kände. Då hittade jag till sorgbearbetningen. Det är en häpnadsväckande enkel metod som går på djupet och där du läker relationen till en levande eller död människa, det spelar ingen roll vilket. För du involverar aldrig den andra, det hela handlar helt om dig. Jag handleder också människor i det, grupper och individer och det är nästintill magiskt att se när förändringen kommer. Lättnaden. Friheten inombords. Sorg är en naturlig känslomässig reaktion på en förlust. Inget annat.
    Yogan. Mitt fundament. Min livlina. I yogan har jag upptäckt mönster jag dras med, mönster jag haft stora delar i mitt liv. Men innan man upptäcker dem är det svårt att göra något åt dem, eller hur? Jag har häpnat över att inse hur svårt jag haft över att säga nej, hur sårad jag varit av människor som inte ens förstått det för att jag är "alltid så stark" som människor brukar säga till mig. Jag har vänt. Jag har gjort på andra sätt i sammanhang där det skavt. Det har upprört andra, det har fått andra att inte vet hur de ska göra. Det är inte mitt problem. Jag tar hand om mig och jag är väldigt tydlig med det också. Och. Ja. Det fungerar.
     Vi lär oss så länge vi lever, dyker det idag upp personer som jag inte förstår så försöker jag mer än en gång att fundera på hur det är att vara just den människan, försöker sätta mig in för att förstå. Frågar. Men utan att tappa mig själv. Det är den stora skillnaden. För jag gillar människor. Jag gillar människor som får mig själv att fråga saker i mig. Samspelet. Men inget får längre ske på bekostnad av mig själv. Inget och ingen är viktigare än någon annan.
     Kort sammanfattning på en lång och spretig text - jag vet mer idag om hur jag fungerar och varför. Jag känner mig själv bättre med yogan, men även med andra metoder. Svårigheter, konflikter och trassel händer alla. Ibland. Jag har aldrig trott på att mörka saker eller att inte ta upp dem i ljuset och titta på dem för att bli klar med dem. Jag har aldrig trott på tystnad. Men det vet ni vet det här laget :) Ha en fin helg hörni!

Jag har plats utan att ta plats

Jag sover. Jag sover hela nätterna. Vaknar som om jag varit i dvala, långsamt och märkligt. Vet inte var jag är. Men det är skönt. Ett friskhetstecken att få sova. Solen är tidigt uppe och jag blir glad. Rakt igenom hela mig.
   Rent själsligt och andligt befinner jag mig någonstans, där jag inte varit tidigare. Jag är på en resa. Det är så otroligt tydligt för mig. Det är som inget egentligen är betydelsefullt. Det är som om inget egentligen spelar någon roll. Som om hela livet vore ett skådespel, ett game där alla kliver in på scenen och gör sin roll, sin prestation. Och det är inget sorgligt eller märkligt med det. Det är som att studera livet lite från ovan. Som att titta ned i en kartong där olika miljöer skapats och där vi kliver in och ut. Det är verkligen som det ska. Men det är samtidigt en väldigt märklig känsla.
   När jag växte upp hade jag så många tankar om livet och vad jag skulle syssla med, vad jag ville göra och vad som egentligen var viktigt. Jag är inte klar på något sätt, men jag har nått en slags milstolpe, en korsning eller vad man vill kalla det. Saker som varit oerhört viktiga för mig spelar ingen roll längre. Det handlar både om relationer och människor men även situationer, jobb, undervisning och yoga. Jag vänder andra sidan till. Jag vill inte delta. Jag är så klar. Det som styr mitt liv än mer idag än  tidigare är min grund, min yoga, min egen resa och sedan min familj. De två kärnvärdena. Men hur allt ramlar ner i vad som är vad i en familj, vart vill vi, vart vill barnen, vad händer rent geografiskt och var står vi, jag och min man? Det är saker jag varken kan eller vill styra över. För första gången djupt inombords så är jag helt tillfreds med det. Det är en sorg när barnen flyttar hemifrån, en naturligt del av livet, men ändå kom det på något märkligt sätt så snabbt. En process på flera år kändes plötslig. Som om hjärtat mitt inte hade varit med. Men nu. Jag är så stolt över våra barn. Jag är så glad över hur de väljer att leva sina liv. I stort. I smått. Jag är en del av deras liv. Jag har mycket kontakt med alla tre. Och det är så jag har önskat det. Jag häpnar ibland över beslut, jag blir lite rädd ibland, men jag litar på dem. Livet rullar på helt enkelt. Tacksam att få vara delaktig.
   Relationer som skavt har jag bara släppt. Bara så där. Det är helt sant och otroligt skönt. Jag har inget som gnager. Jag har rensat så mycket inombords med min yoga, i åratal. Ja faktiskt i åratal. Det är otaliga morgnar och yogapass där jag varit som en urvriden trasa. Sorg som tumultartat vräkt sig ut. Minnen. Svårigheter. För att ge plats till min glädje. Den som är med mig varje kväll när jag fortfarande gapskrattar innan jag lägger mig. Jag är tacksam för det. Det är som jag får plats nu utan att ta plats. Min frid som vilar som en bomullstuss, ett fluffigt moln på min insida.
   Jag väntar på det som ska komma efter rensandet. Jag är som en kontur, ganska lätt inuti och med en mjuk silhuett. Jag är i en transformation, idag känns det mer än någonsin hur annorlunda jag är. Eller hur mycket jag är jag. Utan att ta plats. Det är som det ska. Det är märkligt att försöka sätta ord på något som ändå bara blir till hälften. Det onämnbara är i mig. I min bröstkorg. I mitt bäcken. I mina armar och ben. I mitt huvud. Men allra mest i mitt hjärta. Jag böjer mig inför det som kommer. Jag väntar utan att ha bråttom.
   

Kemisk kropp och lite melankoli

Den gråbeiga marken och himlen visar att vi bara är i startgroparna för något som komma skall. Vår. Värme. Grönska. Och ändå är jag lite off, lite svårt att vara med i matchen. Lite eftertänksam fast ändå förströdd. Du vet. Döden hälsar på ibland. Kommer ibland annonserad. Ibland inte. En arbetskamrat fick en stroke i torsdags och dog på fredagen. En god väns pappa dog i sömnen natten till fredag. Och ja. Jag är inte drabbad men jag känner mig moloken. Lite vilsen nästan. Vemodig. Har faktiskt känt mig lite upp och ner, inte bara för att definitiva saker händer utan för att jag helt enkelt inte är återställd ännu. Medicinerna gör att jag känner mig kemisk. Att kroppen är involverad i processer som jag blivit tvungen att välja, och ibland är det bara så. Men det hindrar inte längtan efter något annat. Efter frid och stillhet inombords. När jag sitter med mitt ansiktsmudra så har det tidigare ibland varit som ett larm inuti. Det är helt borta. Tystnaden jag känt är också borta. Istället finns där en slags vindkarusell. En blåst som saknar motstycke utanför mina händer. När jag tar bort händerna är det stilla. Men det är bedrägligt, just för att det "bara" dånar inombords. Det där mudrat. Det ger mig nycklar även när jag inte tänker på det.  Att få något sådant är en gåva. Att förvalta den är hårt jobb. Båda delarna behövs som jag ser det och jag gör min del. Jag tuffar på med små steg och längtar efter mjuk närvaro inombords.

Vänner, vila och att landa

Paus. Eftertanke. Vila. Reflektion. Beslut. Besked. Allt detta har ramlat ner i mitt knä från mitt sinne, min själ och mitt hjärta. När jag blivit tvungen att stanna upp. Det är ganska omvälvande på ett sätt. På ett annat plan, inte alls. Allt har jag att tacka en envis influensa för det.
   Jag pratar länge med en vän i Kanada i telefonen. Om yoga. Om livet. Om beslut. Jag pratar länge med en yogavän här hemma i soffan. Medan vi äter raw bollar och smoothies som hon haft med sig. Och jag landar. I allt som varit på väg i mig sedan förra året, sedan höstens omvälvande yoga i Wien och framför allt mina egna beslut och vart livet tar mig. Vart jag vill vända mina steg.
   Gummistövlar. Vinden viner. Lera och stora djupa vattenpölar på vår väg. Jag har min tjocka jacka, mössa och huva. Går ner till vår lilla affär. Första dagen på två veckor som jag orkar gå några hundra meter. Känner att benen är pigga och vill mer än vad bröstkorgen förmår. Andas trots allt bara genom näsan och stannar på den skuggigaste delen av vägen där snön ligger i smutsiga drivor, för att vänta in en bil. En bil som kommer med ganska hög hastighet, med tanke på vägens beskaffenhet. Tjejen stänker ner precis hela mig och jag får lera i munnen. Tar ett kliv tillbaka och sätter mig klumpigt i snön. Blir arg. Flammande förbannad på en millisekund. Hon stannar inte ens. Fast jag vinkar åt henne i backspegeln. På vägen tillbaka stannar hon trots allt och säger uppfordrande att vägen är så dålig och undrar om hon hade något med det hela att göra. Något med det hela att göra? Att hon stänkte ner mig? Skakar på huvudet för mig själv och tänker vad är det med människor? Varför inte bara be om ursäkt, hur krångligt är det? En skitsak. Men ändå. En slags temp på hur många gör.
   Samtidigt för det mig tillbaka till mig själv. Över hur vi kan lägga ut ridåer mellan oss själva och oss själva. Vad det är egentligen som är viktigt. Vad det är vi gör. Hur det tas emot. Vad rösten där inne viskar om. Vad som är relevant och icke. Och jag landar i att jag är vägledd. Helt enkelt. Och jag vågar se det. Även om besluten inte är bekväma. Även om besluten handlar om annat än jag trott från början. Det kanske låter kryptiskt men än så länge får det vara så. Jag är bara så glad över de här två veckorna, trots att jag klagat och gnällt och varit otålig. När jag gör min mjuka mjuka yoga så är höften tyst. öppnar sig fint och jag kommer längre än jag gjort på månader. För att jag låtit mig själv vara ifred. Att det som har behövt jobba har fått göra det. Och jo, ibland måste man stanna. Ibland måste man låta bli görandet. Vad det än består av. För att det viktigaste, själens stämma ska få höras genom bruset av rörelser, andetag och vardagens hela larm och kakafoni.
   Det är grått och beigt och inte tillstymmelse till grönt någonstans. Vinden är vass och kall och allt är som det ska. Trots allt. Jag har vad jag behöver. Jag har min yoga, min inre röst, familj, vänner och ett fast beslut att allt är som det ska. Jag litar på det jag inte vet något om.
  

Väntar väntar väntar

Drar igång stora blogginlägg, skriver på planer, googlar blomkrukor och kopparspray. Och egentligen är jag dötrött. Jag orkar inte hålla mig upprätt. Djissus. Vad är det som pågår? Storstädning? Överallt. Jag vill byta ut gardiner, ta bort gardiner, hitta bättre rullgardiner. Ta bort lilla kökssoffan och ställa den på verandan, men det är inte riktigt dags ännu, snön ruvar i syrenhäcken. Jag vill så mycket och jag orkar så lite. Tänker att det kreativa, det inspirerande som jag vill det bara väntar. VÄNTAR. Och jag också. Vill göra yogapass men orkar helt enkelt inte. Totalt kraftlös. Bara ligger ner och rosslar i min bröstkorg. Imorgon äter jag sista medicinen och nä, jag mår inte helt bra. När vänder det? Ja idag tycker jag synd om mig själv. Jag grottar ner mig i det och kanske har det med solen att göra. Den som jag vill ut till men inte orkar. Läser i Sanna Ehdins bok att det är aktivitet som gäller och att vila är av ondo. Nästan. Och blir provocerad. Om man inte orkar ta sig ut då?! Klart slut från en som bara vill gömma sig idag när solen vräker ner.

Inte bara

För att inte skapa slagsida. Jag är ju så himla mycket mer. Du är också så himla mycket mer. Vi är mer än vad vi visar i bloggar eller i livet. Men det som ligger nära hjärtat det vill ut. Då och då. Jag är ju en glad människa men som Hannis skrev så träffande i sin kommentar så har jag också blivit tämjd. Eller rättare sagt folk har velat tämja mig i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Mycket handlar om att jag är tjej, kvinna och det har jag inte riktigt velat se tidigare. Inte velat gjort det till ännu en könsgrej, en sak om genus. Men tänk om det är så? Då måste man våga se det också. För killar har sina mallar och roller att tampas med.
   Jag tror att mitt vapen alltid har varit min glädje. Att skratta. Både när det passar och inte passar. Ni vet, när fnisset vill ut. När det ohejdbara bara dånar ut, man skrattar så man skakar och folk ruskar på huvudet. När man skrattar och inte kan sluta, så fort man tittar på varandra så börjar det om igen. Hela min skoltid var så. Från ettan och uppåt. Jag vet inte hur många gånger jag blivit utkastad i korridoren för att jag stört med mitt skratt. Jag vet inte hur många gånger jag blivit portad och nekad i krogkön för "jag  varit för full" fast jag varit nykter! Men skrattat. Jag vet inte hur många gånger människor vänt sig om i biosalongen för att titta vem det är som skrattar så. Högt. Ljudligt. Som en karl! Gick på skrattyoga en gång, instruktören sa att jag var en naturbegåvning :) Jag vet inte hur många gånger jag skrattat och fnissat på jobbet med min bästa arbetskamrat. Som han och jag fått tillsägelser...
  Idag vill jag garva åt hela världen, känna att jag duger. Att du duger. Och jag bara älskar att ni som kommenterade mitt förra inlägg, gjorde er så stor möda. Att ni finns där. Att ni bryr er. Och att vi är så himla bra ihop! Det var bara det. Glad vår vill jag utropa, men efter att ha suttit på verandan i dunkläder, mössa och stor filt så måste jag ändå gå och lägga mig och vila. Men snart så.

Bjuder på ett litet collage när jag skrattat extra mycket. Annars är bilder på mig lite stillsammare och på yogabilderna så är jag nollställd eftersom jag inte poserar utan yogar. Men här är jag. I min fulla skrattande prakt.

Å andra sidan

Det är inte så kul att vara sjuk, att inte orka och längta efter rörelse. Å andra sidan. Det är ganska skönt att släppa taget om allt. Att finna sig i sin situation och låta allt flyta framåt som det ändå gör. Fast utan min inblandning. Jag sover när jag är trött, när ögonen faller ihop mitt på dagen så är det okay att bara luta sig bakåt och slumra. I soffan. I sängen. I fåtöljen. Jag äter när jag är hungrig. Men just nu är det lite som jag äter, mer som jag dricker i form av citronvatten, te, citronvatten och någon enstaka kopp kaffe. Längtar efter salt. Äter lite salta mandlar och jordnötter. Läser en hel del. Artiklar på nätet. Bloggar. Böcker. Så nej, jag kan inte klaga. Jag bara följer med. Och att vädret är sådär förvårtrist, det är liksom ett bonus. Ja jag tycker det. Jag har varken ork eller lust till något annat. Vi är sjuka båda två och jag vet inte när det hände senast, om det någonsin hänt tidigare, det är en ovan situation. Men vi har sällskap och vi pratar när vi har lust och ser på tv-serier och filmer när vi har lust. Och när vi tar vår morgonmandelgröt så börjar vi plötsligt tala om hur vi är. Hur vi verkligen är. Fungerar. Och hur mycket sådant kommer till ytan, när man bara är stilla och tar emot. Av vad som vill ut. Inifrån och bara ut.
   Jag har alltid hållit mig på mattan i mitt liv. Jag har otroligt sällan visat det som är hela jag. Inte för att jag är rädd för att visa mig, nej, jag är rädd för att skrämma bort människor. De flesta älskar min rakhet, att jag vågar säga saker, att jag står för saker. Men det är så länge det handlar om andra, inte om oss själva. Jag vet inte hur många som bett mig om sin ärliga mening och när jag gett dem den så har de försvunnit. Inte för att jag är ett orakel eller har alla rätta svar på hand. Nej för att jag helt enkelt blir obekväm för andra. Jag känner mig sällan helt hemma i mitt land, för människor är i regel tysta, vill inte "bråka" "avskyr konflikter" "det är ingen idé, det blir bara bråk om jag säger något" "nej jag älskar samförstånd". Vad nu det är. Det är kanske därför jag älskar att läsa deckare, se filmer med mycket intriger som just House of Cards. Spelet mellan människor. Eller vad man vill kalla det. Den sociala strukturen och hur vi gör. Vad som sker och vad som försiggår. Av varför människor handlar som de gör. Jag tror att vi drivs av olika bevekelsegrunder som handlar om vilka vi är rent personlighetsmässigt men också väldigt mycket av den bakgrund man har. Hur våra förhållanden har sett ut när vi växt upp. Vad som gjort oss till de vi är. Men också att vi kan gå vidare. Till att bli vår fulla potential. Jag brukade längta tills jag fick visa mig i min fulla potential. För jag har skrämt människor med min personlighet. Eller som de tester vi gjort på jobbet några gånger nu och där jag får samma svar varje gång. Att jag är en visionär. Att jag är en stigfinnare. Att jag är kreativ och strategisk på samma gång. Det låter väl fint? Men det har aldrig varit lätt. En av våra ledarskapskonsulter sa  - Med din personlighet Annika så blir det inte lätt i vårt samhälle, det är alltid lättare att ha den personligheten om man är man. Tack. För det har jag lärt mig för ganska länge sen. Att när man tar plats och har visioner, är rak eller tydlig med var man står, då blir de flesta tysta. Om man inte är en man.
   Och det är just den där tystnaden som är förgörande för mig. För när människor tystnar, i bloggvärlden, i kommentarerna eller i vardagen, då anklagar jag alltid mig själv. För att jag är för mycket. För att jag tar i så. För att jag kanske trycker undan andra. För att jag är så osvensk. För att jag tydligen inte låter andra prata. För att jag inte väntar in.

Jag blickar uppåt i Petra, klippstaden i öknen

  Men i våra samtal här hemma så landar jag i att jag måste också få finnas. Med hela mig. Och om jag någon gång skriver en obekväm kommentar hos dig eller dig. Eller säger något som du inte gillar. Säg det till mig. Ta en diskussion. Jag kan idag känna att man ska stryka varandra medhårs hela tiden, hålla med (eller också vara tyst) aldrig säga emot, aldrig fråga (för då kan någon känna sig ifrågasatt) utan bara vara mjuk och "trevlig". Finns det något tråkigare? Att vi inte kan mötas. Stötas och blötas.
   Kanske är det därför jag gillar mina yogalärare så oerhört mycket. För att de tar diskussionen. För att de visar på det som krävs. Som inte handlar om vad man gillar utan om vad man behöver. Får alla personlighetstyper vara med i din värld? Skräms du av de som öppnar munnen? Är det silence is golden som gäller för dig? Och nej. Självklart öppnar jag inte munnen eller skriver om allt jag läser som jag har tankar om. Nej jag pratar/skriver när det är något jag är personligt berörd av. Jag får en hel del mail där människor väljer att berätta sin historia för mig, för att de känner igen sig i mig. Som jag önskar att ni skrev i bloggen också. Inte så att hela er ryggsäck ska tömmas på mitt bord, men en kommentar då och då. För jag vet att jag inte är ensam om att vara den här som gillar att prata, skriva om det som inte alltid är det som är tillrättalagt eller genomgulligt. Kanske är det dags för mig att egentligen vara hela min fulla potential. På gott och ont. Att jag också får plats utan att vara rädd för att bli bortvald om någon tycker att jag är obekväm. Jag vill inte bara titta uppåt, jag vill gå uppåt. Jag vill bredda mina vingar, jag vill vara hela jag. Synlig. Är du i din fulla potential?

Kunde haft det sämre

Vaknade tidigt av en våldsam hostattack och sedan var det som jag blev sämre direkt. Orkade inte äta, orkade ingenting mer än ligga ner. Min man kom hem igår med en diagnostiserad lunginflammation så vi är lite möra här hemma. Bestämde mig trots allt för att åka in till jourcentralen, efter att ha pratat med en urgullig sjuksköterska.
   Jag har mitt i min influensa fått en kraftig bronchit. Det är bara att ta alla mediciner jag behöver nu. Inget att huttla med, ibland måste man. Jag fick inhalera Ventoline vilket gör mig oerhört darrig både i och på kroppen. Men jag behövde det. Hemma igen, ryggläge och har ställt in alla mina yogagrupper den här veckan, eftersom vi båda här hemma är sjuka. Läraren och vikarien. Men. Det som var märkligt i det hela var att alla mina prover var optimala. Allt var tipp topp förutom rosslet i bröstkorgen. Jag hade ingen feber. Jag hade normalt blodtryck. Syresatte mig optimalt. Högt blodvärde 148. Och ingen annanstans märks det i min kropp att jag är sjuk. Mer än i lungorna. Det är ganska märkligt sa min doktor. Det är ganska märkligt tycker jag själv. Min man jobbade hela dagen igår tills han åkte till doktorn som sa - lunginflammation! Hur har du kunnat jobba alls? Det är ganska märkligt. Tyckte doktorn. Tyckte min man. Kan det stavas yoga? Att vi är dåliga men ändå inte helt nere i botten. Eller är det ett önsketänkande kring alla effekter yogan har? Hursomhelst, vi är dåliga men vi kunde haft det sämre.
   Det går ingen nöd på mig och efter att jag hade tagit beslutet om att ställa in yogaklasserna så var det som jag andades ut. Igår bakade jag lchf-pizza, en pizzabotten gjord på ägg och ost, och det var lika gott att äta den kall med smör på, som en smörgås när jag kom hem och äntligen lyckades få i mig något. Jag kved en stund efter smågodis men lyckades övermanna mig själv, jag mår ju bara illa av det, och lät bli att köpa något.
   Det faller ett tätt snöblandat regn, det är isande kallt ute och jag varken kan eller ska gå ut. Jag finner mig i det. Lägger tillrätta filten och klickar fram ännu ett avsnitt i den sprillans nya säsongen av House of Cards. Jag kunde ha det sämre. Hoppas du mår bra och får en fin start på din vecka.