Beauty, bravery and loving your body

Blir lite fnissig. Blir lite fundersam. Å ena sidan har jag skrivit om utseendefixeringen och det exkluderande som finns inom yogan ganska länge.  I flera år faktiskt. Har beskrivit det i min bok och naket försökt redovisa att jag också har haft tankar om att inte duga Om att inte passa in i en yogaklass. Första gången jag nämnde det i min blogg för 4 år sedan, tog andra yogis bort mig på Facebook. Bara det. Det var så tabu att berätta att allt inom yogavärlden inte är positivt. Att vi har bedömt våra kroppar. Andras kroppar. Att vi lever i ett samhälle där kvinnor på bild alltid ska vara attraktiva. Vad vi än gör. Jag har länkat hit och dit. Skrivit om den amerikanska motrörelsen eller vad man ska kalla det. Skrivit om kampanjen This is what a yogi looks like. Har fått stöd. Hos läsare. Hos andra bloggare, som också skrivit om det i sin tur. Men när jag tycker jag skrivit om det så mycket så jag nästan blir orolig att mina läsare ska tröttna då kliver en annan person in och tar upp stafettpinnen. Nu har en bloggare med fler läsare än jag, också uppmärksammat det hela. Jag välkomnar dig Karin till att du också skriver om det här. För vi behöver vara många som visar på alternativ till det som cirkulerar i många olika media. Men framför allt behöver vi föregå med gott exempel. Faktiskt. Det går ju inte att förespråka olika saker och sedan inte leva efter det. Inte i min värld, då faller det platt. Jag älskar bilder på vardagsyogis. När vi sitter där med rufsigt hår och trötta ansikten. Eller yogar mitt i vardagen utan bh och när en liten stund finns över. För det är ju så de flestas liv ser ut. Ingen som stylar oss inför en fotografering, ingen som kammar sandkornen rätt (ja Yogagirl har 9 personer anställda som sköter hennes business). Nej, det är inte mobbning att berätta om det, det är ju så det ser ut. Låt oss prata om vad det hela egentligen handlar om. Låt oss våga visa oss.

Jag hoppas du vågar och ibland vill använda min egenskapade hashtag på Instagram #yogaforordinarypeople.
   Jag tror också på att vara extra varsam när man ska leva och få hela sin inkomst från yogan. Man måste våga fråga sig varför man gör saker och vad det ska leda till. Att det inre arbetet inte får bli förminskat. Att utsidan aldrig är viktigast.   
   Just nu har jag läst en väldigt inspirerande bok, en antologi sammanställd av en professor inom sociologi bland annat, Melanie Klein och Anna Guest-Jelley, grundaren till Curvy Yoga. Boken är den första i sitt slag och jag väntar bara på att någon i Sverige ska ta upp den utmaningen och skriva en liknande bok på svenska. Jag tror inte jag hinner göra det. De här kvinnorna har skrivit den fantastiska boken:  
Yoga and Body Image, 25 Personal Stories About Beauty, Bravery & Loving Your Body. Bland annat finns en tjej med vars musik jag älskar, Alanis Morrisette och bara hennes historia gör boken mer än värd att läsa. Men allas historier är individuella och fina, de handlar om människors väg till yogan tvärs igenom utseendefixeringen och allt det drar med sig även i yogavärlden. Men också om att hitta sin väg vidare från tuffa hårda fysiska yogapass till mer omfamnande och omslutande yoga. Eller att hitta det yogapass som passar just dig och din kropp just den här dagen. Som Alanis uttrycker det :
  
"Moderation is a sure sign of evolution and self-care and maturation. These days, I have a more mature version of yoga in my mind and body."

 Här kan du beställa boken:

http://www.adlibris.com/se/bok/yoga-and-body-image-9780738739823