lördag 7 mars 2015

Vänner, vila och att landa

Paus. Eftertanke. Vila. Reflektion. Beslut. Besked. Allt detta har ramlat ner i mitt knä från mitt sinne, min själ och mitt hjärta. När jag blivit tvungen att stanna upp. Det är ganska omvälvande på ett sätt. På ett annat plan, inte alls. Allt har jag att tacka en envis influensa för det.
   Jag pratar länge med en vän i Kanada i telefonen. Om yoga. Om livet. Om beslut. Jag pratar länge med en yogavän här hemma i soffan. Medan vi äter raw bollar och smoothies som hon haft med sig. Och jag landar. I allt som varit på väg i mig sedan förra året, sedan höstens omvälvande yoga i Wien och framför allt mina egna beslut och vart livet tar mig. Vart jag vill vända mina steg.
   Gummistövlar. Vinden viner. Lera och stora djupa vattenpölar på vår väg. Jag har min tjocka jacka, mössa och huva. Går ner till vår lilla affär. Första dagen på två veckor som jag orkar gå några hundra meter. Känner att benen är pigga och vill mer än vad bröstkorgen förmår. Andas trots allt bara genom näsan och stannar på den skuggigaste delen av vägen där snön ligger i smutsiga drivor, för att vänta in en bil. En bil som kommer med ganska hög hastighet, med tanke på vägens beskaffenhet. Tjejen stänker ner precis hela mig och jag får lera i munnen. Tar ett kliv tillbaka och sätter mig klumpigt i snön. Blir arg. Flammande förbannad på en millisekund. Hon stannar inte ens. Fast jag vinkar åt henne i backspegeln. På vägen tillbaka stannar hon trots allt och säger uppfordrande att vägen är så dålig och undrar om hon hade något med det hela att göra. Något med det hela att göra? Att hon stänkte ner mig? Skakar på huvudet för mig själv och tänker vad är det med människor? Varför inte bara be om ursäkt, hur krångligt är det? En skitsak. Men ändå. En slags temp på hur många gör.
   Samtidigt för det mig tillbaka till mig själv. Över hur vi kan lägga ut ridåer mellan oss själva och oss själva. Vad det är egentligen som är viktigt. Vad det är vi gör. Hur det tas emot. Vad rösten där inne viskar om. Vad som är relevant och icke. Och jag landar i att jag är vägledd. Helt enkelt. Och jag vågar se det. Även om besluten inte är bekväma. Även om besluten handlar om annat än jag trott från början. Det kanske låter kryptiskt men än så länge får det vara så. Jag är bara så glad över de här två veckorna, trots att jag klagat och gnällt och varit otålig. När jag gör min mjuka mjuka yoga så är höften tyst. öppnar sig fint och jag kommer längre än jag gjort på månader. För att jag låtit mig själv vara ifred. Att det som har behövt jobba har fått göra det. Och jo, ibland måste man stanna. Ibland måste man låta bli görandet. Vad det än består av. För att det viktigaste, själens stämma ska få höras genom bruset av rörelser, andetag och vardagens hela larm och kakafoni.
   Det är grått och beigt och inte tillstymmelse till grönt någonstans. Vinden är vass och kall och allt är som det ska. Trots allt. Jag har vad jag behöver. Jag har min yoga, min inre röst, familj, vänner och ett fast beslut att allt är som det ska. Jag litar på det jag inte vet något om.
  

8 kommentarer:

  1. Ja ibland så behöver vi bara paus för att vänta in oss själva. Jag är där också av en anledning.

    Jag tänker på hon i bilen och varför saktar man bara inte ner. Har vi så bråttom nu för tiden så vi inte ser om det går någon på vägen. Phu!!

    Så sant. det du skriver på slutet. Jag har min yoga,röst,familj och vänner.
    Tack <3 Jag vad behöver man mer <3

    Varm kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vet du Lotta, det känns som vi följs åt ganska mycket just nu på våra stigar. Varm kram ❤️️

      Radera
  2. Ibland är det inte fel (nödvändigt?) att bli tvingad att sakta ned. Det brukar hända grejer då :-) Kram och skönt att du mår bättre!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej precis Lotta! Det var helrätt för mig nu. Kram!

      Radera
  3. Åh så trist med en sån ihärdig influensa! Många har drabbats av den hör jag, uschinamej.
    Här skiner solen och det kommer att bli mycket tid utomhus denna dag, härligt.
    Hoppas du också kan få lite sol på dig i dag...
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja Anna det är så många som varit sjuka, vi är på benen igen tack och får ta det varligt.

      Radera
  4. Tillit det är inte lätt men det låter som om du är där. Fint! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja så är det nog, tack. Kram

      Radera