Den gråbeiga marken och himlen visar att vi bara är i startgroparna för något som komma skall. Vår. Värme. Grönska. Och ändå är jag lite off, lite svårt att vara med i matchen. Lite eftertänksam fast ändå förströdd. Du vet. Döden hälsar på ibland. Kommer ibland annonserad. Ibland inte. En arbetskamrat fick en stroke i torsdags och dog på fredagen. En god väns pappa dog i sömnen natten till fredag. Och ja. Jag är inte drabbad men jag känner mig moloken. Lite vilsen nästan. Vemodig. Har faktiskt känt mig lite upp och ner, inte bara för att definitiva saker händer utan för att jag helt enkelt inte är återställd ännu. Medicinerna gör att jag känner mig kemisk. Att kroppen är involverad i processer som jag blivit tvungen att välja, och ibland är det bara så. Men det hindrar inte längtan efter något annat. Efter frid och stillhet inombords. När jag sitter med mitt ansiktsmudra så har det tidigare ibland varit som ett larm inuti. Det är helt borta. Tystnaden jag känt är också borta. Istället finns där en slags vindkarusell. En blåst som saknar motstycke utanför mina händer. När jag tar bort händerna är det stilla. Men det är bedrägligt, just för att det "bara" dånar inombords. Det där mudrat. Det ger mig nycklar även när jag inte tänker på det. Att få något sådant är en gåva. Att förvalta den är hårt jobb. Båda delarna behövs som jag ser det och jag gör min del. Jag tuffar på med små steg och längtar efter mjuk närvaro inombords.
Kära Annika, du skriver så vackert, så rent, naket. Jag måste läsa om och om igen och ta in för det är så viktigt.
SvaraRaderaSå hemskt det är med det här definitiva, livet och den smala, skarpa, avslutande linjen. Som du säger, inte drabbad, men man påverkas ändå, påminns.
Det är så intressant att läsa om de processer du genomgår, jag är väldigt tacksam över att du delar med dig för det är trösterikt, det ger mig styrka och insikt om att även andra saker, mina saker, har sin gång, helandet tar sin tid. Och solen dånar (underbart uttryck du myntat!) och jag är mitt under och det är inget särskilt och det är ändå allt. Kram & krya på dig!
Åh tack MariaM. Skönt att du ser mina processer för vad de är, ibland känner jag mig gnällig men allt måste ha sin gång som du säger. Varm kram och jag mår bättre!
RaderaJag suckar och frustar , längtar efter stillheten inombords men nu är det lite kaos.
SvaraRaderaSå blir jag berörd av det du skriver om, om döden som dyker upp.
Och om vindkarusellen, det känns som att jag sitter mitt i en och är den gnälligaste på jorden. Fast det finns så mycket fint att värna om och tänka på.
Så jag tar med mig det där med att tuffa på med små steg.
Så viktigt att göra just det, ta små steg!
Det ska jag tänka på.
Vi måste få vara lite introverta och "gnälliga" ibland, om det är är det vi är. Och ja, vi tar alla små steg hela tiden tänker jag. Varm kram!
RaderaVi vandrar vidare på våra stigar..Kan känna igen mig i det du skriver
SvaraRaderaVissa dagar är jag i min stillhet men känslan att vara i vindkarusell,allt pockar på,allt ska fram, har varit väldigt mycket nu detta år.
Ibland har jag svårt att hänga med men jag försöker att ha tillit till processen.
Allt är som det ska..
Kram
Vindkarusellen finns alltså bara inombords och jag hör den bara när jag stänger till öron och ansikte. Som jag gör på framsidan av min bok. Det är vinden i min kropp som susar och det hänger ihop med obalansen jag är i just nu. Men jag vet att det stillnar så småningom.
RaderaKram