Igår kväll ramlade jag i säng kl 21. Slocknade. Som att blåsa ut ett ljus och jag var djupt nere i någon drömdimension när klockan ringde. Efter att igår ha sett lillungen, hållit i henne och snusat på henne och känt att hon är verklig blev allt annat sekundärt. Som det blir i det stora lilla. Vi åkte hem. Bara satt. Kände mig totalt urblåst. Som om vinden som har vinit runt huset hela veckan också drog ett varmt varv i mitt mellangärde. Och mitt huvud. Jag vet att när känsloyttringar och svall kommer till mig, då behöver jag yogan ännu mer. Annars snurrar jag ut i något som tröttar ut mig enormt. Oftast brukar det vara tvärtom att få till yogan då, men den här veckan har jag hittat till golvet, troget varje morgon och kväll. Min träning omfamnar allt. All glädje. All ledsamhet. All oro. All glädje igen. Allt som sedan kokades ner till en gigantisk trötthet. Som det brukar. Men jag vill tillbaka till det lite mer stabila. Fick knappt upp ögonen i morse och ändå stod jag där sedan i min morgon. Och det tackar jag min rutin för. Att jag gör trots allt. Det blir som det blir men det blir. Som jag skrev hos Lotta härom dagen. För det är ju så. Inte alltid det där magnifika flödet. Men ändå något som jag behöver, det ordlösa kring att ha en grund som ser olika ut men som alltid finns.
Ligger i savasana hur länge som helst, känner mitt andetag flyta ut i bäckenet, känner det till och med i benen och upp i mitt huvud. Som om alla hålrum tagits i besittning av syret. Av mig själv på något vis. Jag vill inte gå upp så jag ligger ännu längre och bara finns. Jag behöver landa i mig. Jag behövde få vara där. Bara där. Och jag stannar. Har ingen koll på klockan och hur länge min stund varar men när jag reser mig och ser mig i spegeln så ser jag att jag är tillbaka. I mig. Inte ute i någon känslostorm av det ena eller andra slaget. Jag är här även om jag är trött. Det är okay.
Ligger i savasana hur länge som helst, känner mitt andetag flyta ut i bäckenet, känner det till och med i benen och upp i mitt huvud. Som om alla hålrum tagits i besittning av syret. Av mig själv på något vis. Jag vill inte gå upp så jag ligger ännu längre och bara finns. Jag behöver landa i mig. Jag behövde få vara där. Bara där. Och jag stannar. Har ingen koll på klockan och hur länge min stund varar men när jag reser mig och ser mig i spegeln så ser jag att jag är tillbaka. I mig. Inte ute i någon känslostorm av det ena eller andra slaget. Jag är här även om jag är trött. Det är okay.
Men hjälp vad du skriver idag - sådär rakt på mina behov. Jag ser framemot att landa på min matta precis sådär ♥
SvaraRaderaKram!
Kram Nina hoppas du är där snart.
RaderaÅh, när jag läser här känner jag bara ett stort mjukt lugn. Fint. Och det där uttrycket kan du väl registrera hos ordspråkskommittén :-) Skitbra!
SvaraRaderaHaha ja det vore kanske en idé! Kram och lugnet är tillbaka,
RaderaSå fint beskrivet och den där grunden som yogan ger men inte alltid är något rosaskimrande bliss utan en daglig träning. Lillungen♥! Kram
SvaraRaderaJa precis det vardagliga och så en lillunge på det ❤️️ Kram
Radera