Jag vet att varje gång jag sticker ut hakan, eller gör det som människor upplever som att sticka ut hakan, då får jag en och annan snyting. Jag vet det. Men kan liksom inte hejda mig ibland. Som de här inläggen om utseendefixeringen och annat som inte är så trevligt inom yogan, oj vad mycket jag har fått ta emot i mailväg när jag gör det. Någon skrev till mig och frågade hur jag kunde tycka att min yoga är mer innerlig och hur jag kan bedöma andras innerlighet... Det gör mig matt och ledsen. Hur skulle jag överhuvud taget kunna bedöma någon inom yoga? Jag kan ju inte bedöma mig själv heller. Prestation, bedömning och show hör inte hemma där.
Jag har fått snytingar många gånger rent bildligt talat. Så huvudet nästan snurrat runt, åt vänster och åt höger. Och alltid av kvinnor. Det är också intressant. Många tycker att man inte får säga det heller. Som om vi kvinnor vore godare än män. Nej förtrycket eller rollerna ser bara olika ut, men jag tror inte att det är enklare att vara en ung kille än en ung tjej. Däremot vet jag ju hur jag har haft det som ung tjej. Har jobbat mycket med tjejgrupper och annat. Men även med killar. Låt oss bara vara människor.
Jag läser mailet och börjar storgråta. För jag känner mig så dj-a trött på att jag ska bli bedömd. Tolkad på det här sättet. Som om jag tror att jag är bättre än någon annan. Jag vet att jag inte är bättre, men inte heller sämre. Kanske sticker det i ögonen. Att jag öppnar munnen och hjärtat och skriver om det som jag och många andra upplever som exkluderande.
Går en långpromenad och tårarna fryser på mina kinder. Vinden viner och det är grått och iskallt. Kanske har jag också lite känslomässig baksmälla efter dagarna i Göteborg, vemodet som rullar in. Har också en oro kring vår äldsta dotter som ligger på BB med för högt blodtryck sedan några dagar. Händer inget naturligt sätter de igång förlossningen imorgon.
Visst är jag svag och liten när jag går med i känslosvängningarna och ett litet mail kan tippa hela mig, snytingen glider hårt över min haka och trycker till extra mycket. Jag skulle vilja vara en sköldpadda och dra in huvudet så ingen kommer åt mig. Tyvärr är det så att känslomässigheten håller viljan av att tala/skriva så hårt i handen att jag får leva med hur jag är och formats. Just nu är jag liten.
Jag har fått snytingar många gånger rent bildligt talat. Så huvudet nästan snurrat runt, åt vänster och åt höger. Och alltid av kvinnor. Det är också intressant. Många tycker att man inte får säga det heller. Som om vi kvinnor vore godare än män. Nej förtrycket eller rollerna ser bara olika ut, men jag tror inte att det är enklare att vara en ung kille än en ung tjej. Däremot vet jag ju hur jag har haft det som ung tjej. Har jobbat mycket med tjejgrupper och annat. Men även med killar. Låt oss bara vara människor.
Jag läser mailet och börjar storgråta. För jag känner mig så dj-a trött på att jag ska bli bedömd. Tolkad på det här sättet. Som om jag tror att jag är bättre än någon annan. Jag vet att jag inte är bättre, men inte heller sämre. Kanske sticker det i ögonen. Att jag öppnar munnen och hjärtat och skriver om det som jag och många andra upplever som exkluderande.
Går en långpromenad och tårarna fryser på mina kinder. Vinden viner och det är grått och iskallt. Kanske har jag också lite känslomässig baksmälla efter dagarna i Göteborg, vemodet som rullar in. Har också en oro kring vår äldsta dotter som ligger på BB med för högt blodtryck sedan några dagar. Händer inget naturligt sätter de igång förlossningen imorgon.
Visst är jag svag och liten när jag går med i känslosvängningarna och ett litet mail kan tippa hela mig, snytingen glider hårt över min haka och trycker till extra mycket. Jag skulle vilja vara en sköldpadda och dra in huvudet så ingen kommer åt mig. Tyvärr är det så att känslomässigheten håller viljan av att tala/skriva så hårt i handen att jag får leva med hur jag är och formats. Just nu är jag liten.
