torsdag 12 mars 2015

Jag har plats utan att ta plats

Jag sover. Jag sover hela nätterna. Vaknar som om jag varit i dvala, långsamt och märkligt. Vet inte var jag är. Men det är skönt. Ett friskhetstecken att få sova. Solen är tidigt uppe och jag blir glad. Rakt igenom hela mig.
   Rent själsligt och andligt befinner jag mig någonstans, där jag inte varit tidigare. Jag är på en resa. Det är så otroligt tydligt för mig. Det är som inget egentligen är betydelsefullt. Det är som om inget egentligen spelar någon roll. Som om hela livet vore ett skådespel, ett game där alla kliver in på scenen och gör sin roll, sin prestation. Och det är inget sorgligt eller märkligt med det. Det är som att studera livet lite från ovan. Som att titta ned i en kartong där olika miljöer skapats och där vi kliver in och ut. Det är verkligen som det ska. Men det är samtidigt en väldigt märklig känsla.
   När jag växte upp hade jag så många tankar om livet och vad jag skulle syssla med, vad jag ville göra och vad som egentligen var viktigt. Jag är inte klar på något sätt, men jag har nått en slags milstolpe, en korsning eller vad man vill kalla det. Saker som varit oerhört viktiga för mig spelar ingen roll längre. Det handlar både om relationer och människor men även situationer, jobb, undervisning och yoga. Jag vänder andra sidan till. Jag vill inte delta. Jag är så klar. Det som styr mitt liv än mer idag än  tidigare är min grund, min yoga, min egen resa och sedan min familj. De två kärnvärdena. Men hur allt ramlar ner i vad som är vad i en familj, vart vill vi, vart vill barnen, vad händer rent geografiskt och var står vi, jag och min man? Det är saker jag varken kan eller vill styra över. För första gången djupt inombords så är jag helt tillfreds med det. Det är en sorg när barnen flyttar hemifrån, en naturligt del av livet, men ändå kom det på något märkligt sätt så snabbt. En process på flera år kändes plötslig. Som om hjärtat mitt inte hade varit med. Men nu. Jag är så stolt över våra barn. Jag är så glad över hur de väljer att leva sina liv. I stort. I smått. Jag är en del av deras liv. Jag har mycket kontakt med alla tre. Och det är så jag har önskat det. Jag häpnar ibland över beslut, jag blir lite rädd ibland, men jag litar på dem. Livet rullar på helt enkelt. Tacksam att få vara delaktig.
   Relationer som skavt har jag bara släppt. Bara så där. Det är helt sant och otroligt skönt. Jag har inget som gnager. Jag har rensat så mycket inombords med min yoga, i åratal. Ja faktiskt i åratal. Det är otaliga morgnar och yogapass där jag varit som en urvriden trasa. Sorg som tumultartat vräkt sig ut. Minnen. Svårigheter. För att ge plats till min glädje. Den som är med mig varje kväll när jag fortfarande gapskrattar innan jag lägger mig. Jag är tacksam för det. Det är som jag får plats nu utan att ta plats. Min frid som vilar som en bomullstuss, ett fluffigt moln på min insida.
   Jag väntar på det som ska komma efter rensandet. Jag är som en kontur, ganska lätt inuti och med en mjuk silhuett. Jag är i en transformation, idag känns det mer än någonsin hur annorlunda jag är. Eller hur mycket jag är jag. Utan att ta plats. Det är som det ska. Det är märkligt att försöka sätta ord på något som ändå bara blir till hälften. Det onämnbara är i mig. I min bröstkorg. I mitt bäcken. I mina armar och ben. I mitt huvud. Men allra mest i mitt hjärta. Jag böjer mig inför det som kommer. Jag väntar utan att ha bråttom.
   

16 kommentarer:

  1. Åh så fint skrivet Annika! Så fint att få ta del av din resa! Det låter så skönt, det tillstånd eller varande du nu befinner dig i ! Stor kram Helena

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Helena. Ja det är ett skönt tillstånd eller hur man ska beskriva det! Varm kram

      Radera
  2. Det låter nästan övernaturligt. Tänk att livet är en resa, att man ska transformeras många gånger på den resan. Att det inte alla gånger är fel med det jobbiga, att det kommer nya saker, det har jag lärt mig av dig och dina inlägg. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh Lotta det gör mig glad! Tack och kram

      Radera
  3. Svar
    1. Jätte jätte jättespännande!

      Radera
  4. Sat Nam (jag är sann) som vi säger i kundaliniyogan, och det är så det känns när jag läser som att du är sann mot dig själv och andra. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack ja det är nog det jag är rakt igenom nu, sann mot mig själv. Kram!

      Radera
  5. Så tydligt du ändå får beskrivet det ogripbara och onämnbara. Fångar in och konkretiserar alla skeden av förändring och medvetandeskiftningar i ditt liv. Så glad att få läsa detta, tack.
    Kram och ja, Sat Nam!

    SvaraRadera
  6. Så vackert Annika! Det var bara det.
    Stor kram och ett hjärta som svämmar över.

    SvaraRadera
  7. Vad gör du med relationer som skaver som man inte kan avsluta? Jag tänker med tex släktingar eller kollegor människor som man liksom ibland "måste" träffa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. oj, det är en gigantisk fråga. jag skriver ett inlägg om hur jag ser på det hela. Tack för frågan!

      Radera
  8. Jag var tvungen att läsa allt två gånger. Så mycket som berör...barn som växer...det gör ont när de slutar med leksaker också...Vackert skrivet! Stor Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jamen precis, de där avsluten man vet ska komma när det gäller barnen men som ändå svider. Livet. Varm kram och tack!

      Radera