För att inte skapa slagsida. Jag är ju så himla mycket mer. Du är också så himla mycket mer. Vi är mer än vad vi visar i bloggar eller i livet. Men det som ligger nära hjärtat det vill ut. Då och då. Jag är ju en glad människa men som Hannis skrev så träffande i sin kommentar så har jag också blivit tämjd. Eller rättare sagt folk har velat tämja mig i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Mycket handlar om att jag är tjej, kvinna och det har jag inte riktigt velat se tidigare. Inte velat gjort det till ännu en könsgrej, en sak om genus. Men tänk om det är så? Då måste man våga se det också. För killar har sina mallar och roller att tampas med.
Jag tror att mitt vapen alltid har varit min glädje. Att skratta. Både när det passar och inte passar. Ni vet, när fnisset vill ut. När det ohejdbara bara dånar ut, man skrattar så man skakar och folk ruskar på huvudet. När man skrattar och inte kan sluta, så fort man tittar på varandra så börjar det om igen. Hela min skoltid var så. Från ettan och uppåt. Jag vet inte hur många gånger jag blivit utkastad i korridoren för att jag stört med mitt skratt. Jag vet inte hur många gånger jag blivit portad och nekad i krogkön för "jag varit för full" fast jag varit nykter! Men skrattat. Jag vet inte hur många gånger människor vänt sig om i biosalongen för att titta vem det är som skrattar så. Högt. Ljudligt. Som en karl! Gick på skrattyoga en gång, instruktören sa att jag var en naturbegåvning :) Jag vet inte hur många gånger jag skrattat och fnissat på jobbet med min bästa arbetskamrat. Som han och jag fått tillsägelser...
Idag vill jag garva åt hela världen, känna att jag duger. Att du duger. Och jag bara älskar att ni som kommenterade mitt förra inlägg, gjorde er så stor möda. Att ni finns där. Att ni bryr er. Och att vi är så himla bra ihop! Det var bara det. Glad vår vill jag utropa, men efter att ha suttit på verandan i dunkläder, mössa och stor filt så måste jag ändå gå och lägga mig och vila. Men snart så.
Bjuder på ett litet collage när jag skrattat extra mycket. Annars är bilder på mig lite stillsammare och på yogabilderna så är jag nollställd eftersom jag inte poserar utan yogar. Men här är jag. I min fulla skrattande prakt.
Jag tror att mitt vapen alltid har varit min glädje. Att skratta. Både när det passar och inte passar. Ni vet, när fnisset vill ut. När det ohejdbara bara dånar ut, man skrattar så man skakar och folk ruskar på huvudet. När man skrattar och inte kan sluta, så fort man tittar på varandra så börjar det om igen. Hela min skoltid var så. Från ettan och uppåt. Jag vet inte hur många gånger jag blivit utkastad i korridoren för att jag stört med mitt skratt. Jag vet inte hur många gånger jag blivit portad och nekad i krogkön för "jag varit för full" fast jag varit nykter! Men skrattat. Jag vet inte hur många gånger människor vänt sig om i biosalongen för att titta vem det är som skrattar så. Högt. Ljudligt. Som en karl! Gick på skrattyoga en gång, instruktören sa att jag var en naturbegåvning :) Jag vet inte hur många gånger jag skrattat och fnissat på jobbet med min bästa arbetskamrat. Som han och jag fått tillsägelser...
Idag vill jag garva åt hela världen, känna att jag duger. Att du duger. Och jag bara älskar att ni som kommenterade mitt förra inlägg, gjorde er så stor möda. Att ni finns där. Att ni bryr er. Och att vi är så himla bra ihop! Det var bara det. Glad vår vill jag utropa, men efter att ha suttit på verandan i dunkläder, mössa och stor filt så måste jag ändå gå och lägga mig och vila. Men snart så.
Bjuder på ett litet collage när jag skrattat extra mycket. Annars är bilder på mig lite stillsammare och på yogabilderna så är jag nollställd eftersom jag inte poserar utan yogar. Men här är jag. I min fulla skrattande prakt.
Jag bara älskar dej Annika!! Så underbart med ett sådant skratt. Och det är smittande vill jag lova!!
SvaraRaderaKram
Anneli
Åh, tack. Kram!
RaderaHa ha, precis vad jag behövde höra idag när jag jobbstressar som en tok (hjälper bortrest kollega). Skratt är kärlekspower. Kram
SvaraRaderahaha, du har så rätt, kärlekspower! Det är ju det jag försökt mig på ju. Tack! Kram
RaderaJa-a, just lööööv ditt skratt!
SvaraRadera:) :)
RaderaHar aldrig hört dig skratta IRL men kan tänka mig hur det låter när jag ser bilderna :-) Underbart, jag blir jätteglad av ditt glada, smittande inlägg <3
SvaraRaderaHärligt! Jag är glad! :) :)
RaderaMen alltså jag skrattar så jag gråter! Vilken underbar bild på dig när du sitter i vita klänningen vid bordet. Så jäkla levande och bara mitt i ett garv!
SvaraRaderaOch nog tror jag att det finns en del genus-tänk. Precis som att män fortfarande inte får gråta när dom vill så får kvinnor inte höras.
Fast sånt skiter vi i tycker jag=)) Och hoppas att känslan vinner i längden. Inte det konservativa.
Alltså du boostar mig nu med sånt jag verkligen behöver läsa. Både i förra inlägget och nu. Det är bra!!
Hannis tack och tack! Ja vi skiter i det! Vi kör på och garvar och vet att vi är starka och får vara precis som vi vill!
SvaraRaderaPS Bilden i klänningen är från vår silverbröllopsfest när barnen höll tal för oss och avslöjade saker vi aldrig vetat :) Dråpligt och helt f-ing underbart!
Åhh så underbart inlägg!!! Du får mig att sitta och småskratta för mig själv. Den bilden i klänningen :) Så underbar!! Och att få skratta så det gör ont i magen är så förlösande!! Att välja glädje gör vardagen så mycket trevligare.
SvaraRaderaKram
Tack Lotta! Ja det är förlösande på många sätt att skratta. För kropp och själ :)
RaderaKram