Mjukaste glädjen

Ser ni fjunen på benen?!

Jag blev farmor den 4 augusti. Men eftersom föräldrarna inte var så aktiva på sociala medier så kunde naturligtvis inte vi heller vara det. De la ut en bild efter en vecka och den har jag strösslat med i alla sociala kanaler.
   Men glädjen. Åh den glädjen när han äntligen kom, 15 dagar över tiden och visade sig vara det mest underbara lilla person. Stora mörka blå ögon som tittar forskande, ett litet leende som redan visat sig och igår vände han sig! Hjälp. Hur snabbt går det inte ibland? Hela hans kropp är mjuk, så mjuk och fjunig och ansiktet helt utan hoptryckning eller skråmor. Och så det mjukaste rödbruna hår. Han är sinnebilden för harmoni och när han har ätit ser han nästan full ut :)
   Och den här graviditeten har jag följt så nära, mer än någon annan faktiskt. Natten innan han kom, han föddes 05.40 fredag morgon 4 augusti, så vaknade jag varje timme och tittade på min telefon. Vi visste att de var på BB eftersom vi tog hand om hundarna deras.
   Vår äldsta dotter, min bonusdotter, har ju två barn men när de kom såg mitt liv helt annorlunda ut. Stora tjejen som blir sex år i september kom när jag var i London på yogakurs och hon kom väldigt dramatiskt. Hennes mamma fick akut havandeskapsförgiftning och vaknade en morgon och hela världen var svart! Hon tappade synen temporärt och blev akut snittad. Det var väldigt dramatiskt. Och nästa lilla tjej kom när jag firade min 60-årsdag i Göteborg. Samma där, det blev snitt. Och ja, jag jobbade mycket på universitetet och jag hade min yogastudio när första tjejen kom. Jag hann liksom inte. Eller hur jag ska uttrycka det.

Men jag vill inte ha dåligt samvete över hur saker varit tidigare men njuter nog desto mer nu. När jag har all tid i världen och när lillkillen och hans föräldrar kan komma ut när de vill och orkar och jag/vi finns här och har tid. Kanske det lyxigaste av allt som man kan ge?

Hon är här nu!

Vi har våndats, oroats, peppat och försökt att bara hålla oss lugna när det gäller vår dotters förlossning. Igår kändes det som om jag också skulle föda barn, jag var så orolig, visste att de hade satt igång henne i måndags eftermiddag men igår vid lunch var allt klart, det slutade med ett kejsarsnitt och vi är så tacksamma att alla mår bra nu. När beskedet kom och de första bilderna trillade in på lillpyret så började jag gråta av lättnad. Av tacksamhet. Köpte en stor kaka och bjöd mina arbetskamrater. Skit samma att den var full av socker och mjöl, jag var tvungen att fira på något vis. Hade mina yogagrupper igår och inför varje avslutande savasana så riktade jag hela mitt medvetande till den nya lilla flickan, till den utmattade mamman och den stöttande pappan. Vilket fantastiskt äventyr det är med en alldeles ny människa. Med en liten familj som utökas. Med allt det stora det innebär att få fler människor i sitt hjärterum.
   Kommer hem sent från yogagrupperna och kliver ut i en stjärnklar natt. Det är -1 grad och månen ligger som en smal skärva av guld. Vill fotografera det hela men självklart kräver det stativ och en annan kamera än en liten telefon. Jag bevarar det i mig istället. Sedan sitter vi där och dricker te, jag och min man och ler fånigt mot varandra. Det går inte riktigt att smälta allt men det får ta den tid det tar. Eftersom mamman är lite medtagen så får vi ge oss till tåls tills de orkar med besök. Förmodligen ses vi i helgen, man vill ju snusa på den lilla så fort det går. Och ja storasyster glöms ju inte bort, vad sägs om den här till en liten flicka som önskar sig en dockvagn över allt annat!