Har aldrig trott på tystnad

I en kommentar till inlägget från igår så frågar en läsare: Vad gör du med relationer som skaver som man inte kan avsluta? Jag tänker med tex släktingar eller kollegor människor som man liksom ibland "måste" träffa. Det är en stor fråga som jag ser det och kanske låter det som en quick fix när jag säger att jag släppt relationer som skaver. Men det är aldrig något som går snabbt i det läget, det är min erfarenhet. Och den gamla uttjatade meningen - du kan bara ändra dig själv - är det som är grunden för hur jag gör och tänker. Och även tar konsekvenserna av förstås.
     Vi är mänskliga och har alla relationer. Olika. Djupa. Nära. Ytliga. Oviktiga. Och allt där emellan. Naturligtvis. Att vara människa är att vårda sina relationer, att omge sig med relationer som bygger upp och ger och som inte bara tar. För mig har resan bestått av att dels rensa i mitt umgänge, dels välja de jag vill vara med. Vilka vill jag egentligen träffa? Vilka är viktiga för mig? Och sedan ägnat mig åt dem. Det dyker också upp nya relationer hela tiden, i jobbet och privat. I alla möjliga sammanhang. Det allra viktigaste är att du vet vem du är och varför du gör som du gör. Jag har valt bort "vänner" som när det kommit till kritan, inte brytt sig ett dugg om mig. Det svider men hellre det än att inte se det.
    Det kommer alltid att dyka upp människor som man har svårt för. Kalla det personkemi. Kalla det vad du vill. Många säger att den man retar sig mest på är den man är mest lik. Nja. Det är inte så enkelt. Men jag tror att där det skaver är där man har något att hämta. I sig själv. Men inte bara. Man behöver helt enkelt låta bli en del sammanhang ibland där det inte är fruktbart att vara.
  Man kan välja bort människor där man kan känna att man gjort allt man kan men där det ändå inte fungerar. Jag har valt bort en nära släkting för att hen har ett alkoholmissbruk och där jag inte kan sträcka mig längre. Det handlar om åratal av trassel, pengalån och tårar. Till slut nådde jag en gräns och gjorde mitt val med gott samvete. Jag vet att missbruk deformerar personligheten och jag har givit personen ett val. För vi väljer alla. Oavsett om vi väljer aktivt eller passivt så väljer vi, det går aldrig att komma undan. Därför är mitt recept att välja aktivt. Att visa vem man är och vad man står för.
   Verktyg finns. Alla kan hitta sina om man letar. För mig har det varit kombinationer av olika saker för olika delar av livet. Terapi. Sorgbearbetning. Yoga. När min mamma dog och jag kände det som en del av mig själv också dog, så räddade terapin mitt förstånd. Jag gick i terapi i omgångar under några år. Men terapi är en intellektuell metod och ibland behövs en känslomässig metod för att läka känslomässiga sår och trasiga relationer. När min storebror dog så kunde jag inte hantera icke-sorgen jag kände. Då hittade jag till sorgbearbetningen. Det är en häpnadsväckande enkel metod som går på djupet och där du läker relationen till en levande eller död människa, det spelar ingen roll vilket. För du involverar aldrig den andra, det hela handlar helt om dig. Jag handleder också människor i det, grupper och individer och det är nästintill magiskt att se när förändringen kommer. Lättnaden. Friheten inombords. Sorg är en naturlig känslomässig reaktion på en förlust. Inget annat.
    Yogan. Mitt fundament. Min livlina. I yogan har jag upptäckt mönster jag dras med, mönster jag haft stora delar i mitt liv. Men innan man upptäcker dem är det svårt att göra något åt dem, eller hur? Jag har häpnat över att inse hur svårt jag haft över att säga nej, hur sårad jag varit av människor som inte ens förstått det för att jag är "alltid så stark" som människor brukar säga till mig. Jag har vänt. Jag har gjort på andra sätt i sammanhang där det skavt. Det har upprört andra, det har fått andra att inte vet hur de ska göra. Det är inte mitt problem. Jag tar hand om mig och jag är väldigt tydlig med det också. Och. Ja. Det fungerar.
     Vi lär oss så länge vi lever, dyker det idag upp personer som jag inte förstår så försöker jag mer än en gång att fundera på hur det är att vara just den människan, försöker sätta mig in för att förstå. Frågar. Men utan att tappa mig själv. Det är den stora skillnaden. För jag gillar människor. Jag gillar människor som får mig själv att fråga saker i mig. Samspelet. Men inget får längre ske på bekostnad av mig själv. Inget och ingen är viktigare än någon annan.
     Kort sammanfattning på en lång och spretig text - jag vet mer idag om hur jag fungerar och varför. Jag känner mig själv bättre med yogan, men även med andra metoder. Svårigheter, konflikter och trassel händer alla. Ibland. Jag har aldrig trott på att mörka saker eller att inte ta upp dem i ljuset och titta på dem för att bli klar med dem. Jag har aldrig trott på tystnad. Men det vet ni vet det här laget :) Ha en fin helg hörni!