Den gråbeiga marken och himlen visar att vi bara är i startgroparna för något som komma skall. Vår. Värme. Grönska. Och ändå är jag lite off, lite svårt att vara med i matchen. Lite eftertänksam fast ändå förströdd. Du vet. Döden hälsar på ibland. Kommer ibland annonserad. Ibland inte. En arbetskamrat fick en stroke i torsdags och dog på fredagen. En god väns pappa dog i sömnen natten till fredag. Och ja. Jag är inte drabbad men jag känner mig moloken. Lite vilsen nästan. Vemodig. Har faktiskt känt mig lite upp och ner, inte bara för att definitiva saker händer utan för att jag helt enkelt inte är återställd ännu. Medicinerna gör att jag känner mig kemisk. Att kroppen är involverad i processer som jag blivit tvungen att välja, och ibland är det bara så. Men det hindrar inte längtan efter något annat. Efter frid och stillhet inombords. När jag sitter med mitt ansiktsmudra så har det tidigare ibland varit som ett larm inuti. Det är helt borta. Tystnaden jag känt är också borta. Istället finns där en slags vindkarusell. En blåst som saknar motstycke utanför mina händer. När jag tar bort händerna är det stilla. Men det är bedrägligt, just för att det "bara" dånar inombords. Det där mudrat. Det ger mig nycklar även när jag inte tänker på det. Att få något sådant är en gåva. Att förvalta den är hårt jobb. Båda delarna behövs som jag ser det och jag gör min del. Jag tuffar på med små steg och längtar efter mjuk närvaro inombords.
