Saker som följer med andra saker

Kroppen är så skönt trött. Som den blir av trädgårdsarbete i ganska många timmar. Jag är inte van. Nu. Men jag blir. Det där att varje säsong liksom har sina delar av fysisk rörelse, det är något som jag tycker om. Faktiskt. Att skotta snö och hålla efter på vintern och sedan kratta, rensa,  ja allt det där andra när vi byter årstid, så skönt!  Efter alla vårstormar är gården fylld  med kvistar och grenar som dansat runt och sedan lagt sig till ro lite här och där. Jag tränar mina smärtsamma squats i yogan ibland, det vet ni, men när jag gör det i vardagen blir det lite extra. Att jag böjer benen med rak rygg och verkligen landar i  att gå hela vägen ned. Varje gång. Bästa träningen samtidigt som jag är ute. Saker som följer med andra saker. Helt naturligt.
   Det är exakt samma i yogan, vi gör något där vi stärker eller jobbar och så kommer effekten någon annanstans. Också. Saker som följer med andra saker.
   Igår fick jag ett oväntat telefonsamtal. En vän jag inte haft kontakt med på kanske 18 år ringde. Jag blev häpet glad. Och det var som att ta vid där vi slutade. Hur vår vänskap på något sätt legat där och väntat. Och hon ringde för att någon annan hade sett mig i tidningen. Saker som följer med andra saker. Hade aldrig föreställt mig att vissa "nyheter" kan spridas så snabbt! Hur vår vänskap ebbade ut då för länge sen kommer jag inte ihåg, bara att det var så otroligt roligt att prata igen. Hon hade också haft diskbråck. Hon hade också hittat till yogan. Bara det. Att vi liksom följts åt fast vi inte hörts av. Det är liksom - stort.
   Idag när mina muskler protesterar lite ska jag räfsa fint. Dricka kaffe i solen. Njuta av en oväntade värmen (+20 grader igår!) och bara ta emot. Det som kommer som ett resultat av andra saker. Ha en fin söndag där ute!

Bild på squat tagen av Dan Lindberg

Ego boost

 

Reportaget jag skrev om, det är det ni ser ovan. Jag var så nervös, kan inte föreställa mig hur det ska vara för människor som hela tiden är med om detta. Sover oroligt. Vaknar tidigt, Måste hämta tidningen det första jag gör. Huttrar, träskorna mot fruset grus och solen på väg att värma upp hela trädgården. Nattlinne och kaffe. Och så öppnar jag den. Det var ok. Det blev fint. Jag ska sluta oroa mig :) Ha en alldeles underbar helg. Solen är här. Scilla, krokus, snödroppar och blåsippor i trädgården. Och jag boostar mig lite till. Andas ut. Allt är som det ska.

Jag får vara besvärlig

Det var det där med att stå upp för sig själv. I alla lägen. Jag har inte svårt att stå upp för andra. Men lite svårare för egen del. Faktiskt. Även om jag är en debattglad människa som inte har svårt för att vara rak så har jag en svaghet. Att stå upp för mig. Att göra det och samtidigt veta att det inte alltid blir som jag vill, det är för min personliga del, lite av ett dilemma. Nog vill jag bestämma också. Lite. Eller helst mycket. Jag vet vilken personlighet jag har. Jag vet att jag kan vara helt orädd i vissa sammanhang och har inte svårt för att säga något när alla är tysta. Det är som det pockar på inifrån, även om hjärtat bultar och jag blir varm i huvudet. Men då handlar det aldrig om mig själv. Men om andra.
   Jag har blivit intervjuad av flera olika tidningar och journalister om min bok. Jag är så glad över det. Så tacksam. Men jag kan ju faktiskt inte bestämma vad de ska skriva, hur gärna jag än vill! Jag kan bara läsa om mig själv och häpna. Igår hade jag en diskussion med min ena dotter om det här. Jag sa att jag känner mig så besvärlig och vill inte krångla mer angående en artikel. Då säger hon, barnet jag burit under mitt hjärta, - Men mamma, du får vara precis hur besvärlig du vill! Även om inte allt blir som du vill. Och där kommer pilen in i hjärtat. På ett bra sätt. Jag får vara hur besvärlig jag vill! Faktiskt. Och besvärlig i det här sammanhanget handlade om några rader jag var väldigt obekväm med. Om yogan. För när det kommer till yogan har jag ett vidöppet hjärta, som min man säger. Jag kan ta det personligt ibland när någon säger något om yogan som känns nedvärderande. Ja jag vet. Jag är mig själv. Jag är inte yoga. Men den är fundamental i mitt liv. Men även det jag säger vill jag självklart inte att det ska bli fel runt.
   Och att min dotter kan stödja mig, som jag gjort med henne och att jag känner att vissa saker har landat och växt upp till självklarheter i henne fast jag själv har dolt dem i mig. Det är som att öppna en pandoras ask. Det finns många lager och nivåer. Hemligheter som blir till självklarheter. Jag vågade maila journalisten och fick svar. Även om hon ändrade en del saker så ändrade hon inte allt. Och jag får vara nöjd med att ha tagit ett steg för mig själv. Och yogan :)

I lågkolhydratland

På något vis hade jag nästan glömt. Eller gömt. Eller tappat. Själva orsaken. Men jag började äta lågkolhydratkost för att göra ett eget experiment när det gäller mina luftrör. Min eviga hosta. Mina inflammerade luftrör. För lite mer än två år sedan började vi, jag och min man i största hemlighet. Jag sa inget till någon i början. Efter några månader bloggade jag om det för jag var så häpen över alla effekter. Och ja, jag är en som går all in när det gäller att testa. Har svårt för att  testa halvdant, lite grann här och där. Men som sagt vi är alla olika. Vi tog snabbt bort allt vitt - socker och mjöl, ris, potatis och pasta. Och frukt. Det trodde jag skulle bli svårast men visade sig inte vara något problem. När jag någon gång äter ett äpple idag kan jag slås av hur "tom" smaken är, jag som älskat äpplen. Som vatten och socker. Eller är det sockret jag älskat? Fruktsockret som bara bryts ned i levern, precis som alkohol... Inte min grej längre helt enkelt. Det enda som är svårt är omgivningen eller att gå på kafé eller restaurang. Jag vill inte krångla så jag låter bli att äta vissa saker. Men ibland finns inget alternativ och då tar jag lite av det ena och det andra. Vill ha lite respekt för den som bjuder samtidigt som jag inte vill bli mer konstig än vad jag. *Fniss* Ni vet det där med yoga, andlighet och meditation - det räcker för en del helt enkelt. Jag låter helt enkelt bli att ställa krav.
   Följden när vi började med LCHF var att vi blev proppmätta, mätta längre, sov bättre och djupare, bättre hy, bättre tandhälsa (enligt min tandhygienist), bättre hår och framför allt mer energi. Och så gick vi ned i vikt. Av bara farten. Vi är inte överviktiga men hade båda lite för mycket på magen. Det försvann. Senast jag köpte byxor hade jag gått ned två storlekar och börjar närma mig min jeansstorlek från när jag var ung. Hursomhelst. Det var inte anledningen men det var en del av det som hände. Men det allra bästa var att jag slutade hosta. Blev tyst. Bronchiterna och rosslet försvann samtidigt som kolhydraterna. Var det en slump? Nej det är jag säker på att det inte var.
   När så hostan plötsligt gör entré igen blir jag häpen. Nämen, jag har ju inte hostat på två år egentligen. Och så drar jag mig till minnes. Jajustja. Lite tårta här och lite potatis där. En macka (vitt bröd, usch och fy) har slunkit ned på långa möten osv. Ja ni vet. Och så kommer effekten. Precis den jag ville utesluta ur mitt liv. Jag tror att jag helt enkelt måste ta steg två i den här kosten, att känna att det är för livet. Jag kan slarva ibland, men om jag ska vara ren och klar i luftrören och inte hosta då behöver jag ta bort kolhydraterna. Kolhydraterna som skapar inflammationstillstånd och ökar inflammationer i kroppen. Så. Dags att göra en slags detox i lågkolhydratland. Det är intressant. Men mest av allt är det skrämmande att kolhydraterna gör det dom gör i min kropp. Förmodligen är vi olika känsliga för dem, men jag tror ingen mår bra i längden av att äta dem helt enkelt. Samtidigt har jag makten i min egen hand. Jag bestämmer ju faktiskt själv vad jag ska äta och vad jag inte ska äta. Så nu drar jag lite i bromsen igen för det jag inte mår bra på. Försöker att inte vara till lags. Försöker att inte vara så tyst. Bara äta det jag egentligen vill. Hur gör du?

Andetagsjunkie

Jag är en andetagsjunkie. Eller hur man ska säga. Jag fullkomligt älskar andetagen. De mjuka och djupa. Men också styrningen av andetagen. När man styr från olika delar av kroppen. Det kan ju låta som lite hokus pokus, men faktum är att det fungerar. Bra. Mycket bra till och med. Jag har varit på kurser där jag sett andetagen dras från alla möjliga ställen på kroppen. Sett det ske. Och ändå nästan haft svårt för att tro på det. Jag kan vara en sådan skeptiker! Nu i min undervisning har vi tittat på barnets position, balasana lite mer. En trygg position för en del. Fullkomligt klaustrofobisk för andra. Som vanligt är det individuellt. Men ett faktum är att när man ligger tätt ihop blir inandningarna

något kortare och det kan vara otroligt svårt att få till ett andetag när man ska styra från magen. Men om man styr från baksidan av kroppen, från lungornas bas så händer annat. Igår kväll i mina grupper så var det underbart att se och höra att de som verkligen haft svårt att andas just i denna hopkrupna asana, de andades och kunde känna sig avslappnade. Av att styra andetaget från ett annat ställe. På kursen i somras sa min lärare på en fråga att man kan styra andetaget från en mängd olika platser i kroppen. Och naturligtvis är det så. Kruxet är att veta varifrån man styr i olika asanas. Och det är här den där djupa kunskapen kommer in. Yogans olika nivåer och dimensioner. Jag kan inte annat än buga mig. Om och om igen. För andetaget. För kunskapen. För att det finns där att ta del av för oss. Och att vi har någon som kan förmedla det . Sat Nam.

Bilden har jag googlat fram och inte hittat någon fotograf till.



Samtidigt

Synkroniserade rörelser. Att hoppa bakåt i en solhälsning till chatturanga dandasana och göra det samtidigt med båda benen. Att blunda och göra det samtidigt med båda ögonlocken. För en del är det en lång väg dit. Helt enkelt. När jag har haft mina ögon slutna och ska öppna dem har alltid ett öga öppnat sig före. I åratal. Den här veckan öppnar sig plötsligt ögonen långsamt samtidigt. Och jag häpnar över alla dessa olika informationer som min kropp ger mig. Och vad det sedan betyder i slutänden är väl helt enkelt att jag är en. Av flera delar. Och att delarna nu gör tillsammans. Inte var för sig utan samtidigt öppnar sig mina ögon. Det är nästintill märkligt. Samtidigt helt naturligt. Gonatt mina  vänner och sov den djupaste och fridfullaste av sömnar. Vakna och öppna dina ögon långsamt. Samtidigt. Det är en skön känsla.

Musik ska byggas utav glädje

 

Ren glädje. Det förmedlar den här bilden för mig. Igår såg vi det helt fenomenala live-bandet Bo Kaspers Orkester. 

   Vi hade städat precis hela dagen. Och ja, jag vet, nog kan man ha bättre sysselsättningar för sig men ibland måste man helt enkelt. Jag vill inte leva i ett skitigt hem även om det inte på något sätt är perfekt. Dammet visade att det var länge sedan vi hade städat sådär ordentligt och genomgripande och det tog sin tid. Alltid skönare när man är två. Men vi var trötta när vi satte oss i bilen för att köra in till stan och konserthuset.

   Och så blir det ett sådant fyrverkeri i kroppen av musik. Av oerhört duktiga musiker. Som skapade ett gung i kroppen som bara ville vidare ut i alla delar. När en medelålders man bara ställde sig upp så var jag nummer två att ställa mig! För att dansa och riktigt hänge mig åt musiken. Och jag kunde alla texter, fattar inte hur det går till men de finns i en liten låda i min hjärnbark någonstans. Och händerna var svullna, höfterna hade rullat och lite hesa gick vi och åt en bit mat med goda vänner. Good life!

Från det ena till det andra

Jag gråter inte ut. Jag vaknar inte pånyttfödd. Har ett våldsamt stretande och motsträvigt yogapass i kvällningen och sedan väntar jag bara. Kan inte beskriva det annorlunda. Och det är som ett skifte i mig när morgonen kommer. Fortfarande trött. Men inte less. Fortfarande lite seg men ändå på väg. Åker in till Stillastund och har lektioner i medveten andning. Och där. Och då. Så lossnar allt i mötet med nya människor. På sätt och vis är det mitt bränsle. Att träffa nya människor som vill vidare i sina liv. Som inser att en ytlig andning behöver bli djup. Som inser att de behöver andra verktyg. Några timmar senare med andning, rörelser och samtal så möter jag en ung yogatjej som kontaktat mig via min blogg och det är så inspirerande att prata med en ung människa som redan hunnit yoga länge. Hennes kloka tankar och hennes längtan bort från ytan. För den finns ju i yogavärlden också. Vi  behöver ta stöd av varandra, vi som upplever ungefär samma saker.

   Det är med ljus och värme inombords som jag handlar och kör hemåt. All snö som fanns här i trädgården i förrgår är borta och nu stormar vindarna runt knuten och solen visar sig i en försiktig glimt innan den tippar ner bland granarna. Nog är det skönt att känna vändningen även om den kom utan dramatik den här gången? Inget är exakt som tidigare och ändå precis lika. Från det ena till det andra. Om du förstår?! Trevlig helg!

De två översta bilderna tog jag i förrgår och den nedersta nu när jag kom hem. Som två helt olika årstider och som ett slags yttre tecken på hur snabbt allt kan vända :)

Precis tvärtom

Något inuti vill ut. Som om jag skjuter ett sjok framför mig. Som en bubbla som ska tryckas ihop och vikas ihop till en liten liten fyrkant. Bildligt talat. Men också bokstavligt, för det är precis så det känns. Golvad. Nockad. Däckad. Lite less. Mycket trött. Jag säger till mina yogaelever - det är en fas, något du bara ska igenom. Och ja. Jag är också där, även om jag inte riktigt vill. Det stretar. Det skaver. Nej jag är inte ledsen, bara ur slag. Nej jag har inte något känslomässigt tungt just nu, i själva verket är det ju faktiskt precis tvärtom. Precis tvärtom! Jag har hur mycket som helst att vara glad över just nu. Men som vanligt, tidpunkten styr inte jag för när det börjar dra ihop sig inombords så är det något som ska mötas, något som stiger uppåt. Som en stor gigantisk pratbubbla inombords som tar plats så mycket plats att jag måste öppna munnen för att släppa ut den. Hela bubblan. Samtidigt som egot och annat inombords säger - men inte just nu! Inte så här. Låt det vara. Och det är ju då, precis då som det är allra svårast att göra sin  yoga. Sin meditation. Då det behövs som mest. Jag har en yogagrupp ikväll och jag är så tacksam över det, för det skapar en sinnesro i mig. Kanske får grannarna se en gigantisk bubbla stiga mot trädtopparna i skymningen. Då har jag öppnat munnen på vid gavel och släppt ut det jag ska.

Krypet i benen

Jag tror att jag har haft kryp i mina ben i hela mitt liv. Till och från. Det kallades för växtvärk när jag var liten, men känns exakt likadant nu. Trots att jag slutat växa. Om jag inte får till yogan eller gör ett uppehåll några dagar så kommer det sakta. Krypet i benen. Har ätit magnesium som tillskott i flera år och det funkar hyfsat. Men när jag är trött då är det som benen inte kan vara stilla. Typ som restless legs, fast inte ändå. Ni förstår nog? Läste om en spray med magnesium. Tänkte att det kanske kan vara svaret på frågan ställd många gånger av mig själv inombords - vad ska jag hitta på?! Varit så trött och slut en period så jag inte fattar hur trött jag är egentligen. Trots att massor av roligt händer och trots att jag yogar. Tänker att det är våren som ska värkas in men beställer ändå en spray. Med magnesium. Sprayar på ömma vadmuskler och knäleder och låren som skriker. Det blir tyst i kroppen. Helt tyst. Det slutar. Ganska omedelbart! Har aldrig varit med om någon liknande effekt. Placebo? Tvivelaktigt men i så fall är det ju också strålande att kroppen ändå får tyst på sig själv så att säga :) Jag rekommenderar det varmt. Och nej, jag är som vanligt aldrig sponsrad på något som helst sätt.

Fira

Fira. Jag älskar att fira. Har haft många fester, ordnat många roliga happenings av alla möjliga anledningar. Idag på min födelsedag kan jag känna att det där stora firandet inte är viktigt på det viset. Att få en kaffebricka och ha en lugn fin morgon, det är underbart. Sonen ringer och berättar om ett paket som jag får längre fram. En dotter som var hemma förra veckan gav mig ett för-födelsedagsfirande med sång och paket och det är ju nyss jag hade mitt stora boksläppskalas. Så jag är firad. Fram och tillbaka, hit och dit och det värmer mitt hjärta. Jag gillar nämligen att fira. Både mig och andra. Att få vara huvudperson en liten dag. Att få njuta lite extra och känna att man faktiskt är speciell. Ikväll har jag yoga och så blir det middag hos den andra dottern. Känns som en perfekt planering. Hade en vän som tyckte att man inte hade gjort något speciellt och då skulle man alltså inte fira. Att firandet på något vis var knutet till en prestation. Jag tänker tvärtom. Jag tar alla anledningar till att fira, stort som smått och våra barn är likadana. Firar allt möjligt. Vardagen kan bli så skön med en picknick på vardagsrumsgolvet, en kopp kaffe på sängkanten, utflykter till skogen, parken, vart som helst, gott fika på jobbet. Det behöver inte kosta något mer än själva ansträngningen. Visst är det rätt så skönt att faktiskt fira?

Längtar

Vaknar till en vit morgon. Snö och kalla vindar. Hoppas vårblommorna stannar kvar och inte växer upp just nu. Fjolårslöv snurrar runt runt och jag längtar. Jag längtar efter mina lärare. Jag längtar efter utmaningar i min yoga. Jag längtar efter kloka ögon och erfarenhet att luta sig mot. Jag längtar efter att tiden på sätt och vis ska gå snabbt tills jag träffar dem igen. Idag är min yoga på sparlåga och jag känner i hela mig hur mycket jag behöver min lärare. Ja jo, den inre lärare har vi ju. Men ibland behöver man någon som ser. Som faktiskt ser vad man gör. Det går inte att observera sig själv. Man kan ibland tänka och tro hur mycket som helst kring sin yoga, men det kanske inte riktigt stämmer. Fast man tror det. Vägledning behövs. Jag är säker när det gäller mig. Tills jag ser dem igen bjuder jag på ett litet klipp från Emma Balnaves graciösa tolkning av Shadow Yoga. Jag gör en del av det hon gör i min serie. Visst ser det enkelt ut? Poetiskt?


www.shadowyoga.com
 

Borde?

Vi går en promenad till vårt vägmöte. Vi går en annan sväng hem. Åkrarna ligger där redo. Jordfärgerna som jag tycker så mycket om är ju just - jordfärger. Sjön glittrar en bit längre fram och jag längtar tills jag kan bada. Jag tror att jag skulle kunna vara en vinterbadare, om det fanns en plats för det. Det är något med  vattnet som jag känner mig hemma i. Mitt element helt enkelt. Temperaturen är faktiskt sekundär i det läget.
   Fåglarna påminner oss om att det verkligen är vår även om vinden är kall och ganska hård. Vi går en längre sväng tillbaka och se där, vi gick nästan en mil. Så skönt att sträcka ut benen och gå i samtalstakt. Samtidigt är den där höften där och påminner om något. Ska inte säga att den krånglar, det är för starkt ord men något är det som inte stämmer. Jag avvaktar och så får vi se.  Helgen har bestått av ett icke-görande. Jag har läst. Struntat i ordet borde.  Igår traskade vi runt här inne och bara njöt av att inte behöva gå ut. Idag blev det tvärtom, skönt att göra saker när andan faller på. Jag är alldeles för van att planera min tid, planera upp den och de dagar jag inte har något bestämt, inte minsta hushållssyssla, är det som jag ramlar ner i mig själv. Och i bakhuvudet finns tanken på borde. Borde jag inte göra något? Något vettigt? Nej inget sådant har fått plats. Därför är det extra skönt att faktiskt promenera. Att heja på alla som åkte bil dit och känna att jag gick för att jag verkligen ville promenera. Inte för något annat. Inte ens tanken på att jag borde göra det fanns med. Måste räknas som ett fall framåt. Hoppas du haft en fin söndag!

Anständighet

Hon tittar rakt i i mina ögon. Hennes drag är mjuka och hon ser ung ut, kanske lite över 20 år. Den gravida magen putar ut under jackan som hon inte kan knäppa. Hon sträcker fram sin hand och ser stadigt på mig. Sträcker upp två fingrar i luften och jag förstår att hon väntar sitt andra barn. Hon kan ingen svenska. Hur ska jag kunna titta bort? Vilken sorts människa är jag då? Nej jag kan inte ge alla, det faller på sin egen orimlighet. Men jag kan ge. Punkt. Jag växlar till mig pengar i affären och känner att jag verkligen vill ge henne något. Inte för att jag är snäll. Inte för att jag måste. Inte för att freda mitt samvete även om de ingredienserna också finns där. Mest av allt för att jag helt enkelt vill vara en anständig människa. Som ser rakt in i en annan människas ögon. Yogans varseblivning syns även här i våra ögon som möts. Att det inte går att titta bort.
   Jag och några andra fick ett upprop i sociala medier före jul om en asylsökande kille i 15-16 års åldern som behövde husrum någon veckan innan det hade ordnat sig med hans boende. En vän till mig skrev direkt och självklart att han kunde sova hos dem på en madrass om det inte löst sig på annat sätt. Jag blev lite paff. Skönt överraskad. För hon är så flärdfull och har huset fullt av barn och vänner, lagar mat och dricker vin i en ganska skön blandning. Och hennes självklara - han kan bo hos oss! värmde mig. Det blev inte så, det ordnade sig ändå. Men att hon kunde tänka sig att ha honom, en främling hemma mitt ibland dem med gäster och andra. Anständighet.
   När vi varit i Indien har jag alltid slagits av en slags omsorg som finns om människor. Om främlingar. Ja ja jag vet. Det händer dåliga saker där också, naturligtvis. Men den där mentaliteten som är anständig. Som gör att människor tittar på varandra. Rakt in i ögonen. Jag vill mötas så. Även om det råkar vara så att jag i det här livet har ett överflöd jämfört med en stor del av jordens människor. Jag vill vara anständig.

Bilden tog jag när jag kom hem igår efter ett fantastiskt yogapass och det var vår i luften och mötesskylten påminde mig om att vi alla är värda exakt lika mycket. Vi måste mötas. Även om det bara blir ibland. Lite hursom. Då och då. Men i alla fall, låt oss behålla vår anständighet.
  

Femtusen gånger

Läser om ett tips som delats över femtusen gånger på FB. Någon som heter Mia Liljeberg och som arbetar på Effektiv kommunikation har skrivt om det. Jag ska testa! Någon annan som provat?

 "Hösnuva? Vill bara tips om det husmorsknep som botade min hösnuva - fick hösnuva när jag var 22 år gammal och från att ha tagit både ögondroppar näsdroppar och tabletter så tar jag nu inget alls efter att ha använt tallbarrsvatten. Läste tipset i en husmorsbok "ta några tallbarrspar och lägg i ett glas vatten och låt stå i en timme - drick sedan sakta vattnet".
 Jag låter vattnet stå över natten och dricker det på morgonen och har numera en tallbarrskvist i vatten under början av säsongen. Mediciner är ett minne blott på hösnuvefronten! Vet att det funkar på vissa pollenallergier men inte alla och är ju värt ett försök. Har frågat både läkare och apotekarier om effekten men de har inte velat uttala sig men nu när det finns tallbarrspray att köpa på apoteket så var man ju medveten om effekten. Hoppas det kan hjälpa er eller nån ni känner som är drabbad av pollenallergi då det verkligen är jobbiga symptom med snuva, trötthet etc. Självklart måste ni prova försiktigt i början för att se att ni tål tallbarr då ni redan har allergiska reaktioner mot naturen i kroppen. Jag sköljer av kvisten när jag tar in den då jag plockat tallbarr i parker etc och inte i skogen. Jag drack ett glas om dagen men lite mer de dagar jag spenderar mycket tid i gräset . Gör du detta år efter år så minskar symptomen tills de knappt märks och då har ju behovet av att dricka tallbarrsvatten försvunnit så då får man väl säga att det är botat?"

Nästan övertydligt

Lite lågmäld och trött. Lite tom på ett besynnerligt vis. Kan ha att göra med det jag jobbat så intensivt med i 1.5 år nu är klart. Ett boksläpp. Som att föda barn. Ungefär. Mitt öga rinner hela dagen. Åker till studion och känner mig nästan modfälld. Men så snart jag klivit in, tänt ljusen, bytt om och värmt upp så rinner allt annat av mig. Jag är hemma. Hemma hos mig själv. Både i kroppen och själen. Och på själva platsen. Ligger i savasana och bara följer mitt andetag utan att styra. Och landar. Och så yoga med min nyaste grupp. Jag glömmer allt för den lektionen. Är bara. Leder. Pratar. Så vila. Och efteråt kliver jag ut i den kyliga vårkvällen och inser att det verkligen är magiskt. Att man kan må så mycket bättre bara av att göra lite yoga. Det blir ju självklart inte samma när jag undervisar som när jag är hemma med mig själv. Jag leder ju. Pratar med min uddiyana bandha indragen och det går hur bra som helst. Tänker inte ens på det. Och det är också ett lärande. Att undervisa. Det sker bara på ett annat sätt. Ikväll blev det nästan övertydligt för mig själv.

One of these days

Regnet öser ner nattetid och på morgonen stormar det av vårvindar med solen som en vän i bakgrunden. Jag är pollenallergisk. Inte överdrivet mycket men tillräckligt för att jag ska känna mig trött. Lite seg. Och mitt ena öga rinner. En av mina yogaelever skrev så här om sin yoga idag:
Jag kan inte idag beskriva hur, men jag vet att yogan de senaste åren har bidragit till att jag kanske har mött mig själv på ett nytt sätt. Det räcker för mig för att fortsätta med det jag gör. Ibland gör tvivlet entré och det tror jag är nyttigt. Viktigt då att se vad som sker för andra. Krokusarna ute på gräsmattan står i givakt och jag skulle vilja strama upp mig själv lite grann men just idag är det som det är, jag har en hundraårings öga på min vänstra sida och det är nästan lite spännande hur utseendet kan förändras av något så litet.
 

Hälsostress

Helgens ord i sociala medier måste nog sammanfattas med hälsostress. Vad är det för ett begrepp egentligen? Är det något som vi "lider" av? Att en del människor känner att de gör för lite för att leva hälsosamt? Så då kör ett företag (ProViva) som säljer drycker med lika mycket socker i som i läsk, igång en slags kampanj mot hälsostressen. Den välkända profilen Mia Skäringer bloggar om det på aftonbladet.se. Oj då. Hon bloggar visst på företaget ProViva också. Oj då, hon använder ordet hälsostress också i sitt svarta, bittra inlägg. Oj då, var det en slump? Tja, välj själv. Det jag tycker är så sorgligt i det hela är hur en i mina ögon ganska dåligt skriven krönika där slevar kastas åt en mängd olika håll, kan få så många att jubla. Jag är inte ute efter en ny debatt utan skulle vilja backa bandet lite, till själva begreppet hälsostress.
   Är det så att de som tränar och äter enligt en modell är överdrivet hurtiga och ger andra människor dåligt samvete? Är det så att allt handlar om att bli smal? Att det är det enda som driver oss? Tja, jag vet inte mer än hur jag själv har det.
   När jag säger att jag tränar yoga 5-6 gånger i veckan och även mediterar, då är det många som suckar, trots att de just själva ställt frågan. Jag bara svarar, inte för att på något sätt "briljera" eller vara duktig. Det är så mitt liv ser ut. Samma sak med vad jag äter och dricker. Säger jag att jag nästan aldrig dricker alkohol tycker en del att det är jobbigt, säger jag att jag äter sparsamt med kolhydrater har människor synpunkter på det. Ofta i form av -så duktig du är! Tänk om man skulle orka hålla på så där!
   Poängen är ju att jag inte gör något för att vara duktig. Minns att Nina skrev något om själva ordet duktig och nu inser jag att jag är på samma spår :) Jag gör mina val och har ingen synpunkt på andra. Så den här hälsostressen, vem är det som framkallar den? kan det vara så att den finns i de som egentligen vill leva på ett annat sätt? Eller är det så att alla som rör på sig och tänker på vad de stoppar i sig är riktiga besserwissrar? Tja. Kanske finns svaret i betraktarens öga. Hälsostress - vilket sjukt djäkla ord!

Och ja, självklart vet jag om den press som finns i media och i en mängd tidningar kring utseende och annat. Men vi väljer också. Vi är inga offer. Man kan också vända på det hela, om vi struntar i vad vi äter eller rör på oss och sedan blir sjuka, kommer vi att kunna betala vården sedan? Idag har  en halv miljon svenskar har diabetes, en miljon svenskar har metabolt syndrom, fem miljoner svenskar är överviktiga. Lågt räknat uppskattar staten kostnaden för detta till 25 miljarder per år.

För att klargöra, jag har fullkomligt älskat det som Mia Skäringer gjort och gör. Hon är en duktig bloggerska, författare och skådespelerska. Alla kan göra dåliga val eller gå lite snett. Det här var ett sådant tillfälle i mina ögon.

Tar emot

När jag vaknar står solen högt och bara dånar ut sin värme. Jag dricker kaffe och läser tidningen innan jag gör yoga. Och jag är så stel. Ofattbart stel egentligen. Men nu för tiden vet jag att det är känslor som kan orsaka stelheten också. Att dessa de senaste underbara dagarna också satt sig i kroppen. Tar liksom ut sin rätt. När jag sitter på  mattan och känner hjärtat hamra i bröstet så känns det som det var tusen år sedan jag yogade och ändå är det bara någon dag. Och återigen vet jag att allt påverkar. Tar emot.


   Hela huset är fullt av färska blommor. Hela min studio har färska blommor, min mans fotostudio har färska blommor. Vilken rikedom. Jag ska njuta varje sekund tills de vissnar och känna att allt har sin tid. Nu är ändå nu och sen är sen. Att ha en dotter hemma en vecka är också en lyx jag inte är van vid. Vi har promenerat på stan, ätit brunch på en liten restaurang och bara pratat. Jag njuter av det också. Guldkorn i tillvaron. Tar emot.
   Ser en blåsippa och några blad från gullvivor på väg upp. Vägen dammar men snödropparna stretar fram under buskarna. Våren spränger sig in och det är efterlängtat. Tar emot.

Hela långa dagen

Igår. Vaknade med en stor bula i mitt vänstra ögonbryn och med en röd strimma längs ögonlocket. Det sved! Kändes som ett gigantiskt myggbett. Just idag! Men strunt samma. För lyckokänslan i mig den var i allra högsta grad verklig. Jag njöt precis hela dagen igår. HELA dagen. Jag tror aldrig jag har gjort det på samma sätt tidigare. Jag har ofta haft en oro i mig, vad kan hända nu som kommer att förstöra? Kan det ske en katastrof? Med mycket sjukdomar och även missbruk i familjen jag växte upp i tror jag att man utvecklar en slags skörhet och en känslighet för andra. Att tentaklerna är långt ute runt andra människor. Det har tagit lång tid för mig att släppa de där tankarna. Att låta det vara som det är. Jag bär inte hela världen på mina axlar. Jag har inte större ansvar än andra.
 
Jag började dagen med kaffe med min son och man och så fortsatte dagen i ett långsamt tempo. Vi firade min bok i min mans fotostudio och dagen till ära hade han dragit upp förstoringar på yogabilder som är magnifika. Och vi hade buffet och bubbel. firade med yogaelever, yogavänner, familj, arbetskamrater och andra vänner. Jag är så lyckligt lottad. Jag har ett sammanhang. Kanske är det just det och min yoga som gjort att jag vågat språnget. Att jag vågade skriva en bok och ge ut den. Och ja, jag är fortfarande omtumlad idag, utan tankar på otäcka saker som kan hända. Utan förbehåll helt enkelt. Och det som händer, det händer. Jag styr inte världen, jag följer med. Jag lägger min energi där den ska vara och händer det saker, då får jag hantera det när det sker. Inget annat. Hela tiden.

Tillfälligheter?

Ni vet att jag skrivit om det tidigare, de där tillfälligheterna som på något vis driver saker framåt. Jag har varit i kontakt med en kvinna som driver en verksamhet där jag gärna skulle vilja komma in med min yoga. Vi  var i kontakt i höstas men sedan har vi inte hörts av. För tre dagar sedan kom jag att tänka på henne. Igår såg jag henne på tv i ett inslag och tänkte för mig själv, jag måste kontakta henne. Idag stötte jag ihop med henne på jobbet! Nej hon jobbar inte här. Och jag var i ett helt annat hus än där jag jobbar. Snabbt tog jag tag i henne och presenterade mig, eftersom vi aldrig träffats, och så tog hon tag i frågan som anser vara angelägen i högsta grad. Visst är det coolt?! Kan det vara en slump? En tillfällighet? Nej det tror jag inte. Men jag kan ju förstås ha helt fel :)

Vill våga!

Våga lyckas. Det är klart man vågar lyckas. Eller? En god vän berättade om en kurs hon hade deltagit i där man avslutade med att skrika ut sin oro. Till sin stora förvåning hörde hon sig själv vråla att hon var livrädd för att lyckas. Mmm. Törs vi det? Bli vår fulla potential? Bli den vi är innerst inne? Vi dras med så många rädslor, vi alla. Och det är just det som skummas till ytan när vi yogar. Vad är det egentligen som kan drabba oss? Det är en av anledningarna till att yogan är så fantastisk. Så obeskrivbar. För att vi möter oss. Det goda. Det glada. Det svåra. Det obeskrivliga helt enkelt. Och däri tror jag även att vi möter rädslan för att lyckas. Vem är jag att tro att jag är något? Alla värderingar som jag önskar att jag slutade med, även om jag tror att jag gjort det så finns det delar kvar. Förstås.
   När jag såg Vasaloppet på tv i söndags så slogs jag av den ena kommentarorns (Anders Blomqvist)  reflektion över den kille som ledde så länge ända tills någon kilometer innan mål. Han sa - Nu är det bara en person som kan stå i vägen för hans seger och det är han själv. Har han den mentala kapaciteten att vinna? Och de orden upprepade han senare flera gånger och varje gång hörde jag dem lite tydligare. Killen själv grät i intervjun och var naturligtvis ledsen över att sluta som fyra när han hade segern i sin hand. Han sa - Jag var inte tillräckligt stark. Lätt att tänka på kroppen när vi pratar styrka då men vi ska komma ihåg att kroppen är underordnad sinnet. När vi andas så vi tror att vi sprängas så har vi förmodligen lika mycket till att ge. Jag vet, det är svårsmält men det är så viktigt.
   Jag kanske är lite tjatig med min bok men det är precis det här jag tampas med nu. Att jag först över huvud taget vågade skriva en bok OCH ge ut den. För det var inte givet för mig från början. Jag startade i uppförsbacke helt enkelt när det gäller min självkänsla. Att jag sedan vågade formulera att jag vill att människor ska läsa den (även om de inte gillar den, för vem kan tillfredsställa alla?) och uttalade det. Nu vill jag att så många som möjligt ska läsa den. Och som ett steg i den riktningen ska jag delta i ett radioprogram i P4 på förmiddagen för att prata om min bok. Det är så pirrigt. Men det är min egen del i att lyckas. Det som jag vill våga av hela mitt hjärta. Jag öppnar min bröstkorg i min bakåtböj och släpper ut mig själv. Det räcker med urdhva mukka för att känna att något rör sig i bröstryggen.

Här kan du lyssna på intervjun jag gjorde idag
 

Trött och yr

Lite pollenallergisk. Gråväder. Mitt i alltihopa ett Vasalopp. Känns felplacerat med den här vintern som försvann och den här våren som låter vänta på sig. Bara ett mellanläge helt enkelt. Jag är trött. Så där djupt. Jag är lite yr. Det hänger ihop. Jag vet. Jag ägnar mig åt lugn och ro efter all administration och fixande kring min bok. Jag njuter av att köpa lite vårblommor i krukor. Älskar scilla och hittade en vit variant. Älskar smålampor och hittade en i metall men som ser ut som spets, sådant tycker jag om. Läser veckotidningar, orkar inte med någon roman just nu. Dricker mycket te och tassar runt i mjukiskläder. Fryser lite och vill inte göra något alls. Behöver förmodligen gå ut och andas och lite träning blir det framåt kvällen. Planerar för boksläppsfesten som är på fredag, det ska bli så kul att få fira ordentligt. Jag längtar men tycker om att det är söndag och en stilla dag innan allt drar igång igen. Hoppas du har en fin söndag.