Hon tittar rakt i i mina ögon. Hennes drag är mjuka och hon ser ung ut, kanske lite över 20 år. Den gravida magen putar ut under jackan som hon inte kan knäppa. Hon sträcker fram sin hand och ser stadigt på mig. Sträcker upp två fingrar i luften och jag förstår att hon väntar sitt andra barn. Hon kan ingen svenska. Hur ska jag kunna titta bort? Vilken sorts människa är jag då? Nej jag kan inte ge alla, det faller på sin egen orimlighet. Men jag kan ge. Punkt. Jag växlar till mig pengar i affären och känner att jag verkligen vill ge henne något. Inte för att jag är snäll. Inte för att jag måste. Inte för att freda mitt samvete även om de ingredienserna också finns där. Mest av allt för att jag helt enkelt vill vara en anständig människa. Som ser rakt in i en annan människas ögon. Yogans varseblivning syns även här i våra ögon som möts. Att det inte går att titta bort.Jag och några andra fick ett upprop i sociala medier före jul om en asylsökande kille i 15-16 års åldern som behövde husrum någon veckan innan det hade ordnat sig med hans boende. En vän till mig skrev direkt och självklart att han kunde sova hos dem på en madrass om det inte löst sig på annat sätt. Jag blev lite paff. Skönt överraskad. För hon är så flärdfull och har huset fullt av barn och vänner, lagar mat och dricker vin i en ganska skön blandning. Och hennes självklara - han kan bo hos oss! värmde mig. Det blev inte så, det ordnade sig ändå. Men att hon kunde tänka sig att ha honom, en främling hemma mitt ibland dem med gäster och andra. Anständighet.
När vi varit i Indien har jag alltid slagits av en slags omsorg som finns om människor. Om främlingar. Ja ja jag vet. Det händer dåliga saker där också, naturligtvis. Men den där mentaliteten som är anständig. Som gör att människor tittar på varandra. Rakt in i ögonen. Jag vill mötas så. Även om det råkar vara så att jag i det här livet har ett överflöd jämfört med en stor del av jordens människor. Jag vill vara anständig.
Bilden tog jag när jag kom hem igår efter ett fantastiskt yogapass och det var vår i luften och mötesskylten påminde mig om att vi alla är värda exakt lika mycket. Vi måste mötas. Även om det bara blir ibland. Lite hursom. Då och då. Men i alla fall, låt oss behålla vår anständighet.
Här i vår lilla stad ser vi aldrig några uteliggare eller någon som står och vill ha pengar men nu när vi var i Göteborg stod de ju i varje hörn. Jag blev så illa berörd, ibland kände jag tårarna komma faktiskt. Några gånger fick barnen gå fram med lite pengar, tänkte att det kunde vara nyttigt för dem att se och kanske förstå litegrann i alla fall, att en del är så fattiga.
SvaraRaderaKram!
Det är jätteviktigt att barnen ser att de som tigger också är människor men som har det svårt. Oavstt varför man tigger. Så tänker jag. Och jag kan bli så känslosam som du. Försöker vara konstruktiv. Kram!
RaderaJag ryser när jag läser dina ord. Det här har blivit viktigare och viktigare för mig också, att känna anständighet, att förflytta fokus från mig själv och dela med sig. Att göra som din väninna gjorde, som du gjorde, det är ju helt fantastiskt! Att gå utanför sin bubbla och utan att tveka hjälpa till med det an kan, för alla kan ju göra något, om det så bara är att se någon som tigger i ögonen. För min del har det varit Giving People och Missing People, det är en skön känsla att göra något som inte är för en själv.
SvaraRaderaGiving People är fantastiska, har inte deltagit aktivt ännu, det har varit någon familj i närheten av min stad men det ärendet stängdes så snabbt, jag hann inte med. Underbart initiativ! Och Missing People, är du med där och letar? Det är bra för alla känner jag, att delta och inte stå vid sidan om.
RaderaDethär slår an något i mej. Något som klingar till. Högre och högre. För precis som Lotta skriver, det blir bara viktigt med alla möten och medmänsklighet. Bara viktigare!
SvaraRaderaJa det blir det. Tror också att vi alla är sammanlänkade och att allt påverkar som vi gör för varandra. Kram!
RaderaDet är ju så himla svårt med dessa människor. Jag gör som du, ger ibland och särskilt till kvinnor men samtidigt känner man ju att det inte hjälper i längden. Att arbetet måste ske i deras hemländer, inom Eu med krav på deras regeringar osv. Men en människa i nöd... Till jul köpte jag en kasse med godsaker och gav till en kvinna. Tänkte att de kunde få lite gott till jul, de också. Samtidigt känner man sig sååå himla förtvivlad över att det är som det är. Och man kan inte hjälpa andra, som du skriver. Men jag tror att varje gång jag vänder bort blicken, kniper ihop käkarna och stänger mitt hjärta så får jag en lite rispa på själen...
SvaraRaderaJag håller med dig i allt du skriver Carina. Verkligen. Samtidigt sker det saker just med oss själva i mötet med människor som inte har något. Tack för dina ord!
Radera"alla" menar jag förstås, inte "andra". Och ja, det händer något i hjärtat.
RaderaFörstod det :)
Radera