På något vis hade jag nästan glömt. Eller gömt. Eller tappat. Själva orsaken. Men jag började äta lågkolhydratkost för att göra ett eget experiment när det gäller mina luftrör. Min eviga hosta. Mina inflammerade luftrör. För lite mer än två år sedan började vi, jag och min man i största hemlighet. Jag sa inget till någon i början. Efter några månader bloggade jag om det för jag var så häpen över alla effekter. Och ja, jag är en som går all in när det gäller att testa. Har svårt för att testa halvdant, lite grann här och där. Men som sagt vi är alla olika. Vi tog snabbt bort allt vitt - socker och mjöl, ris, potatis och pasta. Och frukt. Det trodde jag skulle bli svårast men visade sig inte vara något problem. När jag någon gång äter ett äpple idag kan jag slås av hur "tom" smaken är, jag som älskat äpplen. Som vatten och socker. Eller är det sockret jag älskat? Fruktsockret som bara bryts ned i levern, precis som alkohol... Inte min grej längre helt enkelt. Det enda som är svårt är omgivningen eller att gå på kafé eller restaurang. Jag vill inte krångla så jag låter bli att äta vissa saker. Men ibland finns inget alternativ och då tar jag lite av det ena och det andra. Vill ha lite respekt för den som bjuder samtidigt som jag inte vill bli mer konstig än vad jag. *Fniss* Ni vet det där med yoga, andlighet och meditation - det räcker för en del helt enkelt. Jag låter helt enkelt bli att ställa krav.
Följden när vi började med LCHF var att vi blev proppmätta, mätta längre, sov bättre och djupare, bättre hy, bättre tandhälsa (enligt min tandhygienist), bättre hår och framför allt mer energi. Och så gick vi ned i vikt. Av bara farten. Vi är inte överviktiga men hade båda lite för mycket på magen. Det försvann. Senast jag köpte byxor hade jag gått ned två storlekar och börjar närma mig min jeansstorlek från när jag var ung. Hursomhelst. Det var inte anledningen men det var en del av det som hände. Men det allra bästa var att jag slutade hosta. Blev tyst. Bronchiterna och rosslet försvann samtidigt som kolhydraterna. Var det en slump? Nej det är jag säker på att det inte var.
När så hostan plötsligt gör entré igen blir jag häpen. Nämen, jag har ju inte hostat på två år egentligen. Och så drar jag mig till minnes. Jajustja. Lite tårta här och lite potatis där. En macka (vitt bröd, usch och fy) har slunkit ned på långa möten osv. Ja ni vet. Och så kommer effekten. Precis den jag ville utesluta ur mitt liv. Jag tror att jag helt enkelt måste ta steg två i den här kosten, att känna att det är för livet. Jag kan slarva ibland, men om jag ska vara ren och klar i luftrören och inte hosta då behöver jag ta bort kolhydraterna. Kolhydraterna som skapar inflammationstillstånd och ökar inflammationer i kroppen. Så. Dags att göra en slags detox i lågkolhydratland. Det är intressant. Men mest av allt är det skrämmande att kolhydraterna gör det dom gör i min kropp. Förmodligen är vi olika känsliga för dem, men jag tror ingen mår bra i längden av att äta dem helt enkelt. Samtidigt har jag makten i min egen hand. Jag bestämmer ju faktiskt själv vad jag ska äta och vad jag inte ska äta. Så nu drar jag lite i bromsen igen för det jag inte mår bra på. Försöker att inte vara till lags. Försöker att inte vara så tyst. Bara äta det jag egentligen vill. Hur gör du?
Följden när vi började med LCHF var att vi blev proppmätta, mätta längre, sov bättre och djupare, bättre hy, bättre tandhälsa (enligt min tandhygienist), bättre hår och framför allt mer energi. Och så gick vi ned i vikt. Av bara farten. Vi är inte överviktiga men hade båda lite för mycket på magen. Det försvann. Senast jag köpte byxor hade jag gått ned två storlekar och börjar närma mig min jeansstorlek från när jag var ung. Hursomhelst. Det var inte anledningen men det var en del av det som hände. Men det allra bästa var att jag slutade hosta. Blev tyst. Bronchiterna och rosslet försvann samtidigt som kolhydraterna. Var det en slump? Nej det är jag säker på att det inte var.
När så hostan plötsligt gör entré igen blir jag häpen. Nämen, jag har ju inte hostat på två år egentligen. Och så drar jag mig till minnes. Jajustja. Lite tårta här och lite potatis där. En macka (vitt bröd, usch och fy) har slunkit ned på långa möten osv. Ja ni vet. Och så kommer effekten. Precis den jag ville utesluta ur mitt liv. Jag tror att jag helt enkelt måste ta steg två i den här kosten, att känna att det är för livet. Jag kan slarva ibland, men om jag ska vara ren och klar i luftrören och inte hosta då behöver jag ta bort kolhydraterna. Kolhydraterna som skapar inflammationstillstånd och ökar inflammationer i kroppen. Så. Dags att göra en slags detox i lågkolhydratland. Det är intressant. Men mest av allt är det skrämmande att kolhydraterna gör det dom gör i min kropp. Förmodligen är vi olika känsliga för dem, men jag tror ingen mår bra i längden av att äta dem helt enkelt. Samtidigt har jag makten i min egen hand. Jag bestämmer ju faktiskt själv vad jag ska äta och vad jag inte ska äta. Så nu drar jag lite i bromsen igen för det jag inte mår bra på. Försöker att inte vara till lags. Försöker att inte vara så tyst. Bara äta det jag egentligen vill. Hur gör du?
