Något inuti vill ut. Som om jag skjuter ett sjok framför mig. Som en bubbla som ska tryckas ihop och vikas ihop till en liten liten fyrkant. Bildligt talat. Men också bokstavligt, för det är precis så det känns. Golvad. Nockad. Däckad. Lite less. Mycket trött. Jag säger till mina yogaelever - det är en fas, något du bara ska igenom. Och ja. Jag är också där, även om jag inte riktigt vill. Det stretar. Det skaver. Nej jag är inte ledsen, bara ur slag. Nej jag har inte något känslomässigt tungt just nu, i själva verket är det ju faktiskt precis tvärtom. Precis tvärtom! Jag har hur mycket som helst att vara glad över just nu. Men som vanligt, tidpunkten styr inte jag för när det börjar dra ihop sig inombords så är det något som ska mötas, något som stiger uppåt. Som en stor gigantisk pratbubbla inombords som tar plats så mycket plats att jag måste öppna munnen för att släppa ut den. Hela bubblan. Samtidigt som egot och annat inombords säger - men inte just nu! Inte så här. Låt det vara. Och det är ju då, precis då som det är allra svårast att göra sin yoga. Sin meditation. Då det behövs som mest. Jag har en yogagrupp ikväll och jag är så tacksam över det, för det skapar en sinnesro i mig. Kanske får grannarna se en gigantisk bubbla stiga mot trädtopparna i skymningen. Då har jag öppnat munnen på vid gavel och släppt ut det jag ska. 
torsdag 20 mars 2014
Precis tvärtom
Något inuti vill ut. Som om jag skjuter ett sjok framför mig. Som en bubbla som ska tryckas ihop och vikas ihop till en liten liten fyrkant. Bildligt talat. Men också bokstavligt, för det är precis så det känns. Golvad. Nockad. Däckad. Lite less. Mycket trött. Jag säger till mina yogaelever - det är en fas, något du bara ska igenom. Och ja. Jag är också där, även om jag inte riktigt vill. Det stretar. Det skaver. Nej jag är inte ledsen, bara ur slag. Nej jag har inte något känslomässigt tungt just nu, i själva verket är det ju faktiskt precis tvärtom. Precis tvärtom! Jag har hur mycket som helst att vara glad över just nu. Men som vanligt, tidpunkten styr inte jag för när det börjar dra ihop sig inombords så är det något som ska mötas, något som stiger uppåt. Som en stor gigantisk pratbubbla inombords som tar plats så mycket plats att jag måste öppna munnen för att släppa ut den. Hela bubblan. Samtidigt som egot och annat inombords säger - men inte just nu! Inte så här. Låt det vara. Och det är ju då, precis då som det är allra svårast att göra sin yoga. Sin meditation. Då det behövs som mest. Jag har en yogagrupp ikväll och jag är så tacksam över det, för det skapar en sinnesro i mig. Kanske får grannarna se en gigantisk bubbla stiga mot trädtopparna i skymningen. Då har jag öppnat munnen på vid gavel och släppt ut det jag ska. 
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Precis så är det. Bubblan som kommer och den frågar inte om lov innan. Hur viktigt det då är att hålla ut i sin yoga - ungefär som ordspråket: älska mej mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det bäst.
SvaraRaderaKram!
Frågar aldrig om lov!Ja ungefär så. Svidet inuti... Kram!
RaderaÅh vad jag känner igen det där; att när man som mest behöver sin meditation så är det som svårast. Man nästan flyr den för att man vet att man behöver det så väl. Så knasigt. Tror du kanske att du befinner dig i ett vacuum efter att boken har blivit klar och släppt? Måste ladda om, liksom?
SvaraRaderaKram i alla fall och hoppas bubblan spricker snart som det elaka trollet i solskenet. Det är ju så bra, när det väl kommer ut, det där som ska ut.
Carina
Ja jag tror det har mycket med boken att göra, tomheten, lättnaden och lite saknad. Men nu är det något annat också, bara att göra. Helt enkelt. Kram!
Radera♥ /l.
SvaraRadera❤️
RaderaJag tänker att det är en gåva att ha lärt sig känna det där, att förstå vad det är och vad som behöver göras. Hoppas att du fick eller får ut det, kram!
SvaraRaderaJa det är det ven om fet inte känns så i stunden. Kram och tack för pepp!
Radera