onsdag 22 januari 2014

Yogan och skadorna

Mitt förra inlägg var ett sådant jag inte förväntade mig att någon egentligen skulle kommentera. Trots att jag numera har ungefär 300 läsare (!) om dagen så är det inte så många som kommenterar. Jag respekterar det. Jag vet också att när jag skriver om något som kan uppfattas som provokativt eller för "tungt" då är det inte många som vill ge sin syn på det hela. Det liksom tystnar ner. Jag respekterar det också. Men suktar lite efter dialogen. Speciellt då. Desto mer värmer en kommentar där någon verkligen tar sig tid att kommentera och reflektera. Titta på sig själv och dela. Det är stort och jag är tacksam. Robert K skriver så här:
Helt rätt skrivet, enligt mig. Om du har andetaget i dig, kan du inte göra det muskulärt om ni förstår vad jag menar. Visst flyttar vi oss med muskler, men de har egentligen inte med saken att göra som jag ser det. Det tog mig bortåt 10 år innan jag förstod vad alla lärare har sagt och menat. Jag gör fortfarande "fel" ibland, när jag är för trött eller inte är i min andning. Det är alltid då som jag gör illa mig också. Jag tror tystnaden i kommentarerna kan bero på att man inte förstår, för om man har yogat länge så tror man kanske att man kan, och att man har koll och så dyker det upp något som kullkastar allt.
Jag har haft andning som ett jätteproblem, dels på grund av astma, men även på grund av snarkning och tyvärr ett alldeles för uppblåst ego. För jag vill inte bli styrd eller kontrollerad. När min lärare styr andningen och bestämmer rytmen kan jag få antingen panik eller en känsla av mäktig vrede som knappt kan styras. Och då är jag förstås alldeles borta i andetaget och yogan. Men när jag kan bara vara på golvet och följa med, då är jag rytmisk, mjuk och helt osårbar, känns det som. Ja, någon kanske förstår vad jag menar.

Jag tror att det är precis så som Robert skriver. Att många har yogat länge och kan inte tänka sig att de inte hittat rätt. Och är förbryllade över skadorna. Om något inte är synkroniserat i ens kropp med andningen så kan det vara oerhört svårt att upptäcka det själv. Jag tjatar som vanligt om hur viktigt det är med en lärare. Och en lärare som ser. Allt handlar i grunden om att tona ner egot, som Robert beskriver som uppblåst, något jag tror att vi alla kan dela. Egot går alla möjligt virrvarriga steg och lägger ut dimridåer. Där behöver man en guide tänker jag. Och handen på hjärtat, alla andliga discipliner har  väl krävt en mentor? En god lärare. En kunnig guide. Så även om du suktar efter yoga och laddar ner några klipp från Youtube och tänker hur svårt kan det vara? så uppmanar jag dig ändå att leta efter en lärare.  Som du litar på. Som du kan träffa någon gång ibland om det inte går kontinuerligt. Och någon som kan sin andning. Jag tänker med lite sorg i hjärtat på de som jag träffar som yogat 8-10 år och ändå inte har andningen med sig, men väl sina muskler. Men det är ju inte där yogan sker. Förstår ni vad jag menar? Yogan handlar om att tygla sitt sinne och att kultivera sin inre energi. Självklart är det muskler och leder som rör sig men fokus ligger inte där. Kroppen gör och är väldigt intelligent. När vi väcker den slumrande intelligensen så händer stora saker. Nästan underverk ibland. Hur skulle jag annars vara i så bra skick efter fem diskbråck och en otrolig stelhet? Jag säger tack. Tack till yogan. Och tack Robert för dina ord!

12 kommentarer:

  1. Sat Nam kära du!
    Ibland känner jag, inte bara hos dej, utan hos alla bloggar jag läser - att jag orkar helt enkelt inte kommentera. Dels handlar det ju om tid ibland, eller prioritering. Det är ärligt rätt skönt att bara läsa ibland, ta till sig, begrunda och så. Jag känner inte alltid att jag behöver eller ens vill kommentera. Faktum är att "stora inlägg" och "stora ämnen" kräver mer och får jag inte en spontan lust att kommentera, så låter jag hellre bli än försöka trycka ur mej något halvhjärtat och halvfärdigt. Nu behöver jag inte förklara, det vet jag ♥, men ville ändå dela mina tankar kring detta.

    Som det du skrev igår och fortsätta väva vidare på idag - jag är med i anden, men orden vill inte komma. Tänker att det landar någonstans, där det behöver få gro och vara. Jag behöver inte prompt ha en åsikt eller uttrycka något. Det är vad det är. Om det då handlar om ren och skär lathet, vet jag inte, men väljer att lägga det på det yogiska allt-är-som-det-ska-kontot :)

    Kram fina du!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj inte ville jag att du eller någon annan skulle känna sig "tvungen" att kommentera. Och jag tror det är precis som du skriver, ju "tyngre" ju färre som kommenterar. Titta bara på inredningsbloggar där en liten vintagekudde kan få 100 kommentarer :) Så jag är med dig i tanken. Kanske är det mer så att jag slänger ut mina tankar och idéer och är så sugen på respons att jag inte har tid att vänta knappt. Mitt impulsiva drag gör sig gällande. Är så sugen på dialog över saker jag upptäcker längs vägen. Men inget tvång. Det som kommer och ska skrivas kommer att skrivas :) Kram kram!

      Radera
  2. Förstår vad du menar och kan bara skriva under på det Nina skriver. Ibland tar det ett tag att smälta det man läst hos någon, och det tar tid att formulera vad man själv tycker eller står i frågan. Jag hör till de små rädda mössen som jobbar med att det är ok att folk tycker olika, men jag blir livrädd av starka åsikter och tanken på att bli skriven på näsan. Speciellt som så många kan så mycket mer om yoga än jag. Det är ett av mina mål, att våga säga min åsikt, säga emot och ta kritik. Läskigt. Men jag läser och begrundar på min kammare, det ska du veta. Jag älskar dina ord ❤️

    SvaraRadera
  3. Det är vackert så kära du ❤️ Och tack!

    SvaraRadera
  4. Jag kan bar hålla med Nina i det hon skriver och det tar ganska mycket energi ibland när man inte vet hur man ska formulera sig i skrift för att förmedla det man vill!! Och i perioder är jag inte inne på bloggen.. Nu är det väl vi som brukar kommentera så kommenterar idag också :) Men jag tror du vet att jag du inspirerar med ditt vackra sätt att skriva.

    Kram Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lotta, du är så rar. Jag vet att du brukar skriva det och ja, det är så, samma gäng som kommenterar. Det är härligt! Allt annat är naturligtvis också välkommet. Kram!

      Radera
  5. Jag är också sugen på kommentarer, och alldeles särskilt till de tunga inläggen som jag kanske är speciellt nöjd med. Men nej, då är det tyst. Däremot små vardagsbetraktelser kommenteras ofta. Och det är också välkommet, förstås. Men det är som du säger; man är sugen på dialog omkring det där viktiga, tunga, ibland mörka, eller fantastiska. Men det är som det är, och det är iaf roligt att människor läser.
    kram Carina

    SvaraRadera
  6. Jag har inte läst din blogg så länge men har aldrig kommenterat. Jag får också många tankar och behöver bearbeta det du skriver som väcker både känslor och funderingar. När jag sedan har tänkt klart så har det tillfället gått att kommentera :-))

    Är på väg på en "resa" (vet att det låter klyschigt) för att få må bra och har yogat till och från i några år, dock har jag aldrig varit på någon klass eller yoga med lärare, nu skrämmer du kanske hemmayogare som mig, jag får sådana strålande resultat av min yoga så jag kommer fortsätta men den ändå. Tolka mig inte fel nu, jag tar till mig allt du säger, men har man tränat hela livet och har lite hum om hur ens kropp fungerar så tror jag inte att jag skadar den. Kanske skulle det ge mig massor att få en lärare men just nu fungerar inte det.

    Läser dock allt med stor intresse och är glad att jag hittat din blogg

    Kram Clara

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Clara!
      Välkommen hit. Jag är glad att du läser och som nu, lämnar ett spår.
      Och nej, jag vill inte skrämmas bara slå ett slag för varsamhet och annat. I yogan finns också inbyggt att du inte förmår göra vissa saker utan guidning. Men jag vill ändå att man har respekt för det man gör. Eftersom yoga utförs fysiskt men är en andlig disciplin uppstår lätt missförstånd kring rörelserna. Och handen på hjärtat, vad är det du lär dig utan lärare? Inom vilket område som helst? Det är mest det som gjort mig lite ledsen men jag fattar ju också att människor hittar rörelser som gör gott. Att man väcker sin egen inre lärare. Trots allt hävdar jag att den inre läraren ibland behöver en yttre lärare. Och ju mer jag ser av de som jag undervisar, ju mer inser jag att det är så. Och att läraren måste vara bra också! Du hör ju, det är många förbehåll :) Lycka till med din yoga och var varsam så går säkert inget fel! Kram

      Radera
    2. Tack så mycket. Det har gått lite mode i yoga och det kan vara svårt att hitta "rätt" lärare, men du har nog rätt i det du säger. Jag böjer mig för din erfarenhet:-)).

      Ska fortsätta min yoga-resa och kanske gå någon kurs.

      Kram Clara

      Radera
    3. Åh vad härligt Clara! Jag önskar dig all lycka till i ditt sökande. Du kommer att hitta rätt, jag är säker :)
      Kram!

      Radera