lördag 4 januari 2014

Min kropp - mitt tempel

Min kropp. Mitt tempel. Min starka uthålliga kropp. Som jag slarvat med den. Som jag struntat i den tidigare i mitt liv. Utan att ens reflektera över att den har burit mig. När sedan ryggraden krackelerade med alla dessa diskbråck så fick jag en hårdhänt påminnelse om att sköta om mig. På ett annat sätt. Jag har arbetat på sjukhus i nästan 5 år, med administrativa sysslor. Kunde känna ett nöje i att skriva operationsberättelser. Såg på kroppen som ett slags instrument inte som något jag lånar. Kunde titta på operationer och se det mäktiga pusslandet och lagandet. Men något har hänt. Jag mår illa vid blotta tanken på att någon ska skära i en kropp. I min kropp. I någons kropp. Att tänka sig att människor lägger sig frivilligt för att bli skurna i, det gör mig lite yr. Ärligt talat, jag har blivit så mjuk inuti att jag inte riktigt hänger med. När jag jobbade på kollo i en annan tidsålder, var det alltid jag som lappade ihop och som åkte till sjukhuset med barnen som stoppat handen genom en glasruta eller som fått en metkrok i pannan. När jag jobbade med ungdomar var det jag som tog dem till akuten när de hade försökt hoppa nerför hela trappen i ett svep eller trillat av en häst. Jag blir cool när något händer. Jag stannar upp och gör allt metodiskt. Det är en tillgång. Men kroppen som blöder eller har ont har jag varit mer nyfiket intresserad av. Låter det knasigt? Ja för mig själv gör det det. Men nu är jag tvärtom. Som en blöt tvättsvamp när jag ser på tv om olika skador och där det behövs operation. Blir yr när jag tänker på att någon människa ska bli skadad. Någon. När jag ser filmer där otäcka saker händer blundar jag hårt så hela ansiktet knips ihop. Är det min ålder? Är det yogan? Kanske en kombination, vad vet jag. Jag vet bara att min kropp som jag bor i nu, den vårdar jag så gott jag kan. Inte genom att späka den eller försöka tukta den. Nej genom att följa den. Min lärare Zhander pratar om att låta kroppen visa, att inte engagera mer av kroppen i en rörelse än just det som pågår. Det är så vackert. När han visar så förstår jag hur jag spänt och trixat tidigare. Men när jag släpper taget och låter mjukheten ta plats, ja då händer helt andra saker. HELT andra. Det är mäktigt. Tänker också på dr Vijay i Indien som alltid påpekar att jag inte är min kropp. Inte. Är. Min. Kropp. Så otroligt viktig påminnelse, speciellt i dessa träningsglada tider när människor vill skulptera sin kropp. Få den att se annorlunda ut än den faktiskt har möjlighet till utifrån arv och gener. Ja hur den ser ut helt enkelt. Jag har ett okomplicerat förhållande till min kropp idag. Kanske hade det inte varit möjligt tidigare, jag vet inte, bara glad åt att det är så nu. Hur känner du för din kropp?

14 kommentarer:

  1. Jag känner min kropp ganska hyfsat tror jag. Men jag är tävlingsmänniska och ibland går träningen nästan för långt som när jag tränar varje dag. Jag vill inte vila men vet att jag måste. Men jag är på väg!!!
    Gott nytt år du härliga människa!
    M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv för ditt ärliga svar! Kram

      Radera
  2. Jag skäms när jag tänker på hur jag behandlat min kropp genom åren. Hetstränat, hetsätit, svultit, stressat. Fastän den varit så fantastisk och burit ett barn och burit runt mig i livet. Nu har jag ett mycket mer okomplicerat förhållande, nästan alltid i alla fall. Kroppen mest bara är, och jag känner mig nöjd och tillfreds. Kanske beror det på att jag kobbar med den och inte emot den nu. Lyssnar, känner in. Vad härligt det där med att man inte är sin kropp, den tar jag med mig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis med kroppenoch inte mot kroppen. Tänk att vi faktiskt har kommit en bit på vägen. Kram!

      Radera
  3. Jag tror och inbillar mig att jag verkligen anammar det där som någon sa att; jag inte är min kropp.
    När jag fick cancer var det så. Det var inte JAG som var sjuk. "Bara" min kropp. Tror inte att jag måste leva på råkost för att min kropp ska må bäst. Inte heller springa maraton. Men ändå...springet i benen finns och jag vet att hela jag mår så mycket bättre om jag lyssnar på det. Klart att min kropps hälsa gör så att jag, lilla jag, mår bäst.
    Alla gånger!

    SvaraRadera
  4. Jag har alltid tyckt ok om min kropp, kanske för att jag har varit smal & min mamma aldrig har bantat eller klagat. Just nu är väl magen lite för stor men good enough för en trebarns mamma ... Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Då är du lyckligt lottad Ulrika. De flesta jag träffar är så kritiska till sina kroppar oavsett om de är smala eller inte. Kram!

      Radera
  5. Så klokt. Jag är mycket mindre min kropp idag än innan sjukdomen som gjorde mig förlamad och handikappad, under den tiden insåg jag att JAG var hel och densamma, men min kropp sjuk, och det blev en sån tydlig skillnad. Idag handlar det om att hålla mig hel på insidan, genom tankar och skapande, och stärka kroppen från utsidan med lite träning.

    Kram du kloka fina, och ett gott nytt år!!
    Milla

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kram fina Milla och du om någon vet vad du pratar om! Tack för dina rader!

      Radera
  6. Vilken fin ny header du har gjort. Fina bilder på dig.
    God fortsättning
    Robert K

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Robert! Jag är väldigt nöjd själv :) Fått mail från folk som tycker som du :) Gott Nytt!

      Radera
  7. Jag har inte behandlat min kropp så snällt under åren kört över den med att vara "duktig flicka"stress och rökning var så missnöjd(tyckte jag var alldeles för smal,okvinnlig) ett tag efter mina första barn..Just nu kan jag känna mig tillfreds med min kropp.Jag är mer tacksam och tar den inte för given jag försöker att lyssna mer på vad den vill säga,vad den behöver, ta hand om den inifrån för att den ska bli stark.
    Jag har nog alltid mer varit en mjukis än den coola, har alltid avundas det. Har jobbat med att det är OK att vara känslig och att se det som en tillgång istället för en svaghet.
    Vackra bilder på dig i din nya header!!!

    Kram Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi är nog många som har varit ovarsamma med vår kropp. Jag räknade bara med att den skulle fungera, hur jag än levde... Först var jag för smal och sedan för bredaxlad och sedan... ja du vet, det kan dras hur långt som helst. Jag är också väldigt känslig, även om många trott något annat om mig.
      Tack, jag är så nöjd med bilderna!
      Kram kram

      Radera