Kalas och stjärntecken

Igår var jag på ett födelsedagskalas hos en kär yogavän. Vi har delat yogan i sisådär 15 år och har rest på många kurser tillsammans. Vi har bott trångt. Vi har delat sorger, glädjeämnen och svåra frågor. Vi har diskuterat och hanterat. Och jag är så glad över att ha henne här. I min stad. För resten av mina Shadowyogisar är spridda över klotet. Hon fyllde jämt och hade bestämt sig för att fira på landet i sin stuga med kvinnor som finns i hennes liv av en anledning. Det var vi vänner, hennes mamma som var en fantastisk alert kvinna som närmar sig 90 år och så hennes döttrar. Vi åt gott, skrattade mycket och skålade. Men hon gjorde också en presentation av oss. Hon hade ritat upp Zodiakens tecken på ett stort papper på hela väggen. Sedan beskrev hon oss alla en och en i kronologisk ordning om vem som hade kommit in i hennes liv och när. Och det visade sig att hon hade kvinnor som var viktiga för henne i alla stjärntecken. Lite på skoj, lite på allvar men det var ändå väldigt intressant. Det blev för mig en tanketråd som jag spann vidare på när jag långt efter midnatt la mig i min säng och skulle summera dagen.
   Jag vet ju att det kan vara så ytligt med stjärntecken och den som kan mer frågar alltid men vad har du i ascendenten eller descendenten? Och det där kan jag inte riktigt, jag har några dokument skrivna av en astrolog för länge sen, men vet helt enkelt inte var de ligger. Vissa drag i mitt eget stjärntecken kan jag lätt känna igen medan andra känns helt främmande för mig.
   Vi diskuterade också det här med vilken roll man har i sin familj, vilken man tar/väljer och allt beroende också naturligtvis på var i syskonskaran man befinner sig och vilka de andra är i sin familj. Och vad är man egentligen född med och vad är genetiskt? För att inte tala om den ayurvediska aspekten. Man blir snurrig bara av alla tankar. Och ändå finns det något där. Om man tar på sig de lite mer lilafärgade glasögonen så kan man ändå känna igen vissa saker.
 
Jag har alltid haft flest goda vänner födda på hösten eller våren. Aldrig på sommar eller vinter. Det är lite intressant. En period hade jag mina bästa sex tjejer i livet som ett kluster i september-oktober, där alla hade födelsedag inom loppet av 2 veckor! Visst är det lite kul? Vad tänker du?

Egentligen

Dagen börjar tröttsamt. Jag vet inte men det är som jag hade legat i en svart säck. Jag kommer nästan inte upp. Allt är sirapsartat. Det är sex minusgrader ute och jag snubblar runt i köket utan någon riktning. Gör frukost som jag inte kan äta upp, det är svårt att äta och ännu svårare när jag är själv hemma. Mannen är borta på jobb och jag ska på kalas ikväll direkt efter jobbet så jag packar lite andra kläder med mig. I sista stund kommer jag ihåg att ta med mig presenten. Som jag inte slagit in, trots oceaner av tid... Kör långsamt till jobbet vilket gör att jag inte får någon parkering där jag brukar. Jag tråcklar mig vidare och tänker att jag får ta den dyra parkeringen precis vid jobbet för att jag är så sen. När jag kommer dit har de börjat något grävande och byggande. Av den stora parkeringsplatsen återstår inte ens hälften av platserna. Men jag hittar en smal ruta.

Springer upp till kontoret där alla precis är på väg att åka. Javissstja. De ska till en annan stad för öppnandet av ett annat kontor. Det visste jag ju. Egentligen. Hjälper till att bära ut en gigantisk "affisch" för att den inte ska bli vikt. Tappar känseln i armen för att jag inser att det är bara jag som håller i den när vi står vid släpkärran. Nå. Den klarar sig i alla fall. Går upp till ett tyst och tomt kontor. Känner mig plötsligt väldigt ensam. Och det är jag ju. Egentligen. Men. Öppnar filerna jag jobbade på igår. Hade inte sparat dem helt rätt... Nå. När kafferasten kommer tänker jag att jag i alla fall ska koka mig en kopp starkt kaffe. När man aldrig gör vissa saker så blir man fumlig när man väl gör dem. Eller försöker hitta rätt. Hittar till slut en kaffeburk som jag inte lyckas öppna. Tänker att jag ska slå in presenten till min vän. Tog med guldpapper. Det finns inte en tejpbit på hela kontoret! Nå. Jag hittar snören så jag får till något slags paket. Tänker med saknad på andra morgnar när allt flyter och jag är i fas. Det är jag inte nu. Och ändå. Det är så futtiga saker. Egentligen. Så jag andas ned i magen. Tänker på den vackra morgonen. Önskar mig själv lycka till med alla saker jag ska hinna under dagen. Kanske hittar jag en vän att äta lunch med. Kanske inte. Ikväll blir det kalas. Så egentligen.

Vad har jag att stressa över? Ingenting.

Luft

Mitt nya jobb. Det är så mycket som är nytt, jag blir verkligen trött. Men inte stressad. Bara fundersam över olika lösningar och hur man kan göra. Jag har löst nya problem varje dag! Sådär smått i vardagen som känns skönt. Jag sover fortfarande inte optimalt men yogan har gått in i en ny fas, jag bara går upp tidigt och gör.  På mitt lite nya sätt med tyngder. Och som jag tycker om det. Jag kände mig riktigt förväntansfull i morse. Och med tyngderna på mig efteråt när jag ligger med benen mot väggen är det som stabiliteten får luft. I systemet. Hur motsägelsefullt det än kan låta.
    Jag promenerar varje dag och jag häpnar lite grann inför mig själv att det kan vara så här. Också. Att jag orkar. Kanske för att inget känns långvarigt eller varaktigt. Kanske för att jag släppt prestationskrav och på ett stort regionmöte i måndags sa jag som det var att jag inte är supererfaren kring vissa delar. Utan att darra på rösten. Det är så kul att göra en del saker jag aldrig gjort tidigare. Trots allt älskar jag ju att lära mig nya saker. Och jag blev plötsligt ombedd att presentera mig på stormötet, så jag ställde mig bara upp och drog en spontan presentation av mig själv. Inget problem, luft i hela mig. 
    Det jag tagit en paus från just nu är min styrketräning. Jag får inte in det i schemat nu. Jag vägrar pressa mig. Jag vägrar pressa in saker så det blir för mycket. Jag är klar med det hoppas jag. Jag vill ha luft i systemet. Luft i livet. Att gå till jobbet tre dagar i veckan ger precis lagom med luft. Det får helt enkelt vara så här nu.

Har du luft i ditt liv? 

Något på spåren

Har ju skrivit om hur trött jag är ibland på sociala kanaler och flöden som känns fördummande. Men i ärlighetens namn måste jag också ge lite kärlek. När jag känner att jag har fått riktiga vänner. Riktiga vänner som jag aldrig träffat men som jag ändå känner. Och en del som jag sedan träffat och det håller hela vägen, då vet jag att utan min blogg hade det inte hänt. Och när jag ser inspirerande saker på IG, då vet jag att det kommer bra saker ur det här nätet också. Igår såg jag den här bilden på mr Iyengar som Jacob, en yogalärare i Norrland hade delat och som han i sin tur hade hittat på ett annat konto med Iyengaryoga.

Texten till bilden var från Guruji himself, om att tryck kan stretcha trötta muskler eller trötta nervsystem. För den som darrar till exempel. Utan att vara rädd, trött eller ha ångest. Det är jag i ett nötskal. Jag har fått asanas för att minska det hela och det hjälper. Men inte hela vägen. Det är inte mina ben utan mina armar som darrar. Och ja, jag har googlat. Och nej. Jag har ingen sjukdom. Och ja, jag har frågat Shandor. Och nej, han säger att det inte är något att fokusera på. Utan bara göra det jag fått. Men jag måste ju i ärlighetens namn tillstå att jag vill slippa det. Jag darrar inte hela tiden när jag yogar, bara ibland och bara i vissa positioner med armarna och det flyttar sig från vänster till höger. Som om energin inte riktigt vet var den ska leta sig. Eller hur jag ska säga. Jag får som mr Iyengar helt enkelt testa mig fram. Och jag får också en förklaring till varför det låg den här typen av tyngder i yogastudion i Melbourne där jag var på kurs senast. Jag har inga sådana tyngder för jag äger ingen skivstång. Men jag skrapade ihop det jag hade i morse och efter min practice så la jag mig med benen mot väggen som vanligt och så fick min man assistera mig.  Jag spände fast tyngder på överarmarna, av den typen man kan ha när man löptränar, la på stora bolster på varje arm och en liten tyngd på mitt bäcken. Hur det kändes? Helt obeskrivligt skönt! Det blev tyst inuti! Ingen darrning någonstans inuti. Och jag tror jag är något på spåren här! Nu var det ju bara idag. Men jag ska självklart fortsätta. Jag fick ju lägga sandsäckar på min vänstra ljumske för att aktivera den högra när jag var i Melbourne och jag har säckar som jag lägger här och där. Det hjälper. Men det här var att gradera upp det hela med tyngder. Visst är det coolt?!

Har du testat något sådant? Berätta snälla i så fall!

Att inte hoppa över det mörka inombords

Spiritual bypassing - ett uttryck som myntades av psykologen John Welwood på 80-talet. Det refererar till "the use of spiritual practices and beliefs to avoid confronting uncomfortable feelings, unresolved wounds, and fundamental emotional and psychological needs."

Ibland hittar jag artiklar som verkligen slår an något i mig. Den här artikeln är en sådan. Det här med att jobba med andlighet har mest varit att gräva typ där jag står. Och verkligen ned med händerna i skiten. För att rensa. I sig. Ja ni förstår. Och så många gånger jag hört men framför allt läst hos en del yogautövare, att det liksom skulle vara fult att bli arg. "Det tjänar ingenting till" "jag har slutat med att bli arg" osv. Ja ni här  säkert hört det. Kanske till och med använt det själva. Jag saxar vilt ur artikeln, den är uppfriskande för den som vill läsa hela.
In Robert August Masters’ groundbreaking book, Spiritual Bypassing: When Spirituality Disconnects Us From What Really Matters, he writes:
“Aspects of spiritual bypassing include exaggerated
 detachment, emotional numbing and repression, overemphasis on the positive, 
anger-phobia, blind or overly tolerant compassion, weak or too porous 
boundaries, lopsided development (cognitive intelligence often being far ahead
 of emotional and moral intelligence), debilitating judgment about one’s
 negativity or shadow side, devaluation of the personal relative to the
 spiritual, and delusions of having arrived at a higher level of being.”

Artikeln fortsätter med 10 missuppfattningar angående att arbeta med sin andliga sida. Och jag tror att vi alla har någon, eller några missuppfattningar. Själv känner jag mest igen mig i den sista. Andlighet kontra vetenskap. Om jag ska vara ärlig. Men det var med nästan lättnad som jag läste den sista punkten. Jamenja, så kan man också se det.
Och att gå runt och odla någon slags "positiv" känsla kring det mesta har inte direkt med andlighet att göra, snarare är det ofta så att men negligerar det svåra, det mörka inom sig själv. Som om någon mänsklig känsla vore fel. Oftast handlar det om, menar artikelförfattaren, att vi inte vågar se det svåra och inte så trevliga inom oss. Och att utöva yoga är för min egen del, just att böka runt där det är mörkt, för att dra upp det i ljuset. För att se vem jag faktiskt är. Hela jag. Och inte bara någon slags fasad, någon tillrättalagd yta av att alltid tänka positivt och vara nice. Det är varken fel, farligt eller förfärligt att våga bli arg, att ta diskussioner, att stå upp för saker som är viktiga. Det är tvärtom mänskligt och en bit på vägen i att erkänna HELA sig själv inför sig själv. Och ja, självklart menar jag inte att man ska gå runt och koka över saker hela tiden. Men det förstod du nog.

Vad tycker du?

Ömheten

De olika delarna inom mig som börjar samsas. Som mjukas upp och hittar varandra sida vid sida. Jag kan inte säga det annorlunda. För jag har kämpat, gråtit, stannat, haft tusen och en känslostormar och nu i min yoga - mjukhet. Jag är försonad med mig själv. Alla akrobatiska krumbukter som jag aldrig sysslat med i min yoga, de är helt ointressanta för mig. Alla kosmiska krumsprång av andra sorter som sysslar med upplysthet, där är jag inte. Jag är helt enkelt bara jag. Bara jag. Och det räcker. Det räcker hela vägen. Och när jag försiktigt lyfter mina fötter för att lägga dem tillrätta i min padmasana, lotus, så känner jag en ömhet för dem. Fötterna. Ömheten för mina armar som sträcks upp mot taket och som skakar efter en stund. Vad gör det? Händerna som mjukt håller i varandra men som inte släpper taget. Åh kroppen. Åh mjukhet. Åh Shadowyogan. Jag fylls av vördnad över livet. Över kroppen som hela tiden servar mig. Som bär mig och som finns där. Som lågmält talar om vad den vill ha. Men väldigt tyst. Så jag måste verkligen lyssna inåt. Och hela den här yogaresan jag är på, det har den lärt mig. Och i samma stund som jag bejakar Ninas vackra inlägg om att stanna - för är det något jag har gjort så är det just det, att stanna - så inser jag att nästa steg är att hitta något mer. Och det kan handla om att sluta. Ja faktiskt. För mig. Att sluta i tid. Det som varit mycket svårare för mig än att stanna. Att lyssna på den där dialogen som kroppen har med mig. Är det flummigt? Nej, inte för mig. Det är ömhetens nästa steg som fortplantar sig i mig. Jag är så förankrad där jag sitter och jag tillåter mig att släppa händerna tidigare. Jag tillåter mig att vara så mjuk som jag är hela vägen inifrån och ut. Och när jag reser mig så haltar jag inte. Jag har inte ont. Det tar inte en hel dag att släppa det. För det är redan där. Hela jag genomsyras av något velourmjukt sätt att hantera min egen kropp. Ingen mer fajt. Sinnets strider måste inte utkämpas i kroppen. Men de har funnits där. Det går att ta sig vidare. Via det mjuka.

Åh vad jag önskar alla den här upplevelsen. Av det mjuka. Önskar dig en fin mjuk helg!

Vara mig själv

Jag sov väldigt dåligt inatt, vaknade 04.30, hasade mig upp efter att ha legat som i dvala och gjorde min yoga. När jag är trött måste jag helt enkelt ha mer tid, det går inte annars. Det är ovant att återigen ta mig in i rusningstrafiken men samtidigt lite härligt att liksom vara med i matchen igen. Eller hur jag ska säga. På lunchen tog jag en promenad och våren kändes i hela mig. Det spritter i mig. För jag bestämde mig också för att jag ska fråga allt som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera på jobbet. Jag vet inte varför jag ställt så stora krav på mig själv. Varför jag tycker att jag måste kunna allt som jag inte tycker att någon annan måste kunna? Men jag möts av så mycket vänlighet och kompetens och allt landar fint i mig. Den skeptiska, cyniska sidan jag dragits med många gånger på olika jobb, den har jag släppt. Jag är varken sämre eller bättre än någon annan. Vi kan olika saker helt enkelt. Jag har jobbat i ett layoutprogram idag, något jag inte gjort på väldigt länge, men det gick! Och jag känner att den här egentligen väldigt korta tiden som jag ska jobba, den kommer att vara värdefull på flera olika sätt för mig.
   Jag vet att yogan jobbat i mig på så många plan och jag vet att ju mer konsekvent jag är med den, ju starkare blir jag inuti. Något som också gör att jag vågar vara mig själv fullt ut. Med fel och brister och med styrkor och kraft. Kanske tycker någon att jag drar för långa växlar, men själv vet jag att det helt enkelt är så här.

Yogans effekter är så långtgående och så djupa, tro inget annat.
  

Jag måste inte

Att börja jobba igen. Det är liksom att kliva in i ett par välkända tofflor. Och samtidigt inte alls. Jag menar det här med att gå upp extra tidigt för att hinna sin yoga, att fika, äta lunch med andra och vara styrd av tider. Det är alltför välbekant på ett sätt. På ett annat sätt är allt nytt. Ny organisation, nya människor och jag känner att jag blir trött. Kanske mer för att jag faktiskt också (er)känner det. Att jag tillåter mig det. Jag drog igång och började planera in träffar med vänner, en lunch här, en fika där och idag hade jag tänkt äta frukost med en vän för att sedan träna och göra allt möjligt på min lediga dag. Jag kommer ju att jobba tre dagar i veckan.
   Men det blir inte alltid som man tänkt. Jag sov väldigt dåligt och jag vet varför. Så fort jag slarvar lite för mycket med maten, typ äter lite för mycket kolhydrater så sover jag inte. Jag fungerar helt enkelt så. Och magen i uppror. Bara att låta bli. Man kan inte äta sockerkaka för att vara trevlig, det är bara så. Sagt och gjort. Avbokade frukosten i morse. Började fundera. Och ja, jag måste följa med i mitt eget tempo också. Vilket betyder att det går långsamt. Jag blir liksom långsammare och saktar ned hela tiden. Jag vet att yogan spelar en stor roll i det hela, kanske också min ålder. Hursom. Jag kan inte leva snabbt längre. Jag orkar inte skynda mig längre. Jag kommer att behöva de här lediga dagarna till just det - ledighet. Jag måste inte vara "duktig" inför mig själv och fylla min kalender som jag gjorde tidigare. Jag måste egentligen ingenting. Det har varit mitt mantra senaste året och jag gillar det. För det är helt sant för mig. Jag måste verkligen inte göra något som jag brukade eller som någon annan har synpunkter på.
   Det stormar ute och hela natten vräkte regnet ned. Det är grått och vindpinat ute och jag ligger i sängen och läser Bergets skugga, en bok jag fick på födelsedagen och som är fortsättningen på Shantaram. Jag dricker kaffe och tänker att nu kommer en kort period i mitt liv som inte liknar något annat. Och då måste det inte det heller. Jag väljer själv. Jag påminner mig om det mest hela tiden nu. Att de val jag gör - de valen gör jag. Jag måste inte äta det jag inte mår bra av. Jag måste inte ha en full kalender av möten och träffar. Jag måste inte kunna allt på ett helt nytt jobb. Jag vilar mig i den tanken och vet att allt får konsekvenser, stora och små, av alla val just jag gör för just mig.

Känner du att du har handlingsutrymmet i ditt eget liv? Får du, kan du bestämma själv över din tid? Om inte - vad hindrar dig?

Att fira

Så mycket firande. Jag har fyllt år, ni som följer mig i sociala medier har sett både champagne och familjefika. Och det är ju det där som är viktigt.  Inte hur mycket eller lite man fyller. Men att ses. Jag älskar att fira. Inte med saker. Med att träffas. Och kanske ännu mer nu när alla barn är vuxna och det finns barnbarn. Och en älskad dotter som kommer hem ett dygn bara för att vi ska få "hänga". Jag blir glad i hjärtat. Och det är där firandet kommer in. Oavsett om vi dricker vatten eller kaffe, om vi äter tårta eller sallad, eller vad som helst. Att ses är ändå nummer ett.
   Och idag har jag känt mig bakis, några glas bubbel räcker för en som sällan dricker. Och jag är bara glad. Vi har röjt lite i trädgården. Jag satt på huk långa stunder och kände sedan att det fick räcka. Läser alla tidningar och svarar på mail. Funderar över jobbet jag börjar på imorgon och känner att jag inte kan ha någon förväntning. Jag ska flyta in där några månader, några dagar i veckan och sedan flyta ut. Det är skönt. Men ändå. Håll en liten tumme för mig imorgon, lite pirrig är jag allt.

Hoppas du firar allt du kan och så ofta du kan!

En dag av gott och blandat

"Finding truth is not the same as finding happiness. 

You are inspired to see the truth, but once you have seen it -

you cannot avoid suffering. Otherwise you have seen nothing at all."

Så mycket visdom. Vissa dagar behövs de här budskapen som får landa i min kärna. Den här lilla trailern har rullat runt på många ställen. Jag vet. Men jag måste ändå dela den själv också.

Vi har varit upp till vår lilla stuga och rensat. Ojojoj. Mer än 10 sopsäckar skräp. Och så några lådor med sådant man kan lämna bort till loppis. Och så en stor brännhög. Jisses. Mycket blir det. Men skönt är det. Hittade några jättefina små korgstolar på loftet. Mycket kommer att visa sig här. 

Dimper ner i fåtöljen framför kaminen här hemma och suger i mig Thich Nhat Hahns visdom. Hoppas så att filmen blir klar så vi får se den snart. Har några böcker av honom och allt han förmedlar är verkligen fred och kärlek. Känns skönt att fylla på med lite själslig ro. För när mästarna pratar om "suffering" så inser man att tyngden behövs. Man kommer inte undan den. Skönt trots allt.

En dag av lite allt möjligt. Hoppas din dag varit mjuk.

Inte samma kropp!

Under massagen idag säger min massör; - jag kan inte tro att det är samma kropp längre! Det som var vridet i bäckenet är nu rakt! Och jag är mjuk och har liksom mer "luft" som hon säger, i kroppen. Och ja, min space breder ut sig inuti när jag yogar. Hon säger också att det är så många som är fast övertygade om att det inte går att ändra något i kroppen om skelettet, benen i kroppen är involverade. Som om vi vore ett stycke och som om vi vore konstanta. När vi i själva verket förändras hela tiden. Kroppsmagi liksom.
   Det sjunger i mig av hennes ord. Och skit samma om jag får sitta i padmasana i flera år, den gör ju vad som är tänkt. Jag behöver "bara" stanna i den. Och det gör jag. Med olika ingångar mest hela tiden. Men det betyder inget, för jag gör den.
   Åker hemåt och termometern visar på +10 grader! Det stormar så det är inte varmt på det sättet även om solen lyser, men nu blir det skogen och sen blir det kaffe i lä någonstans. Självsnäll var ordet.


Visst är det hoppfullt?! För alla, inte bara för mig förstås.

Pysslar om mig

Nutellasemla

Att följa med. Det är mitt nya mantra. Med mig själv. I yogan. I styrketräningen. I allt. Visst låter det fint? Lätt? Nå. Jag kan ibland känna att jag liksom är kringskuren av en mängd saker och beslut, som faktiskt kommer från mig själv. Smått som stort. Och ändå upplever jag ofta en stor frihet för att jag går en egen väg. Men de sista morgnarna har något annat kommit till ytan. Att jag ska vara snäll mot mig. Det kan betyda allt och inget. För stunden. För dagen.
   Idag har det betytt att strunta i en massa göromål här hemma men ändå promenad i ett kallt regn. Det har betytt fotvård på mitt favvoställe i stan. Där blev killen som har stället utskälld av en parant dam idag, en dam som gapade och skrek för att HON kom för sent och att hon fick boka om sin tid. Mmm. Ibland vet man inte vad man ska tro om människor. Nå. Jag hörde inte allt men frågade när jag betalade och kände att jag ville be om ursäkt å hennes vägnar. Helt enkelt. Han blev stum och generad. Men glad.
   Sen gick jag på stan, fyndade en ljuslykta med solceller, presenter till lilla barnbarnet som blir 2 år nästa helg och så gick jag på konditori. Tänkte unna mig en semla, men de var slut. Tyvärr fick jag trösta mig med en nutella-semla :) Det gick också bra.
   Jag är väldigt trött trots att jag sover. Jag har ingen oro eller annat som stör, det är bara så. Efter den här fullmånen har jag varit lite hit och dit. Mjuk igår. Stel idag. Så jag bokade en massage till mig själv imorgon. Den enda dagen på hela månaden som det fanns en tid! Så jag tänker, sådärja, det är som det ska.
    Jag raljerar lite. När mycket i världen står på kant så får man faktiskt vara lite snäll mot sig själv ändå. Ibland behöver jag pyssla om mig, precis som jag gör med andra. Sitter här, mätt i magen, spöregn utanför och glänsande röda tågnaglar. Jag kan ibland vara lite för sträng med just mig själv. Men jag har bestämt mig för att resten av livet ska jag följa med. I det som visar sig. Det känns snudd på ett äventyr, även om jag kanske gjort det tidigare. Jaja, via yogan hittar vi inåt, men att liksom omfamna det hela. Att bara följa med. I ALLT.

Vad säger ni? Är ni med mig?

Drömmar

Vaknar tidigt av en otäck dröm. Mitt drömmande har verkligen förändrats de sista åren. Förr drömde jag oerhört långa drömmar, väldigt färgrika och detaljerade. Det började att jag som liten kunde sitta vid frukostbordet och redogöra för mina drömmar. Min storebror trodde mig inte, sa att aldrig i livet att du kan ha drömt allt det där. Men det hade jag. Och det har fortsatt. Jag har alltid kommit ihåg drömmarna. Sedan började de glida bort. Jag har sovit mer drömlöst har det känts som, även om forskningen säger att man inte kan leva utan att drömma. Om man berövar människor sin sömn har det visat sig att så fort de sluter ögonen börjar de drömma. Att det är en slags återhämtning av vårt medvetande, och omedvetande, om man nu kan säga så. Mr Iyengar säger att en yogi inte drömmer, att allt som behöver hanteras är klart när man lägger sig för att sova. Kanske är det så. Kanske inte. Klart är att jag drömmer sällan idag och när jag drömmer är det mer som ett meddelande. Många drömmar jag haft på senare tid, där jag drömt om allt från vardagsdetaljer till när någon är gravid, det har faktiskt visat sig vara sanna! Shandor kallar det inte för att jag drömmer, han säger visioner. Då känns det lite läskigt när man vaknar av en dröm som gjorde att jag var tvungen att gå upp och dricka vatten och skingra tankarna.
   Och när jag ändå är uppe är det lika bra att göra sin yoga.  Och jag har hittat något i den här padmasanan som jag inte tidigare ägt. Det visar sig i min morgon med min underkropp fast förankrad men armarna darrandes rakt upp i luften. Jag blir inte rädd när det gör ont! Jag tittar på det. Inuti. Jag letar mig fram till min ljumske/höft och känner det som en knut som sedan blir varm och liksom "strömmar" ner i benet. Det är vackert så. Drömmen flyter bort och jag känner mig glad när jag ser ljuset flyta in i hela huset och min forsythiakvist blommar. Jag tar emot det som kommer. Tittar och värderar inte. Släpper. Känner värmen. Ny dag.

Drömmer du? Kommer du ihåg dina drömmar? Finns det "budskap" i dem eller är det nonsens?

Mitt emellan

Mittemellan dag idag. Igår var det bedövande solsken, mjuk mossa i skogen när vi gick på promenad och hundarna sprang som ystra kalvar.  Jag tog inte en enda bild. Har bestämt mig för att stilla mig lite i vissa avseenden, bara vara. Jag lagade "pulled veggie" och vi åt bröd med tjockt med smör. Drack kaffe i solen och blev röd om kinderna. Kände mig som jag ägde världen.
   Idag är det inte tvärtom, men nästan. Det är grått ute. Jag är trött. Har ont i magen. Av vad vet jag inte. Känner mig darrig och tänker på världsläget som får mig ur balans vissa dagar. Typ idag. Så jag försöker låta bli. Läser inte klart DN, stänger av min tv och slänger in en tvätt. Funderar på om jag behöver nya glasögon och är allmänt låg. Tänker på människor som får sina bilar uppeldade, som har skottlossning där de bor och så på de som säger att den bilden inte stämmer. Hur kan det bli så polariserat? Kan vi inte ha två meningar i huvudet samtidigt? Kan vi inte bo i det bästa av länder men ändå ha problem med vissa saker? När blev det farligt att tycka flera saker samtidigt?

Åh yogan. Idag är du min livlina mer än andra dagar. Tack och namasté _/\_

Mjukheten finns

Det är länge sen jag jobbade som anställd. Och efter att jag hade varit på introduktionen satte det förstås igång massor med tankar. Kanske för många. Jag har en tendens att tänka lite för mycket ibland tyvärr. Nå. Jag tänker mitt mantra; vad är det värsta som kan hända? Och då faller ju allt på plats. Förr led jag av det välbekanta bluffsyndromet som Stellan Skarsgård beskrev så träffande en gång; här står jag och leker skådespelare! Kanske har vi alla en släng av det när vi ska ut och jobba, prestera eller vad det handlar om. Nu blir ju inte det här någon längre tid, och det känns jätteskönt, men jag vill ju samtidigt göra mitt allra bästa. Och det måste ju vara gott nog.
Nå. Med detta i mig har jag sovit oroligt några nätter. Vaknar i morse med en stel rygg. Jahaja, det blir nästan komiskt. Först får jag inte ens upp fötterna i min padmasana. Men så släpper jag alla tankar. Tänker på kroppen som mjuk och följsam. Känner att den är mjuk. Och då händer det. Jag sitter där. Som jag brukar. Tänker att allt måste få rätt proportion. Vad är rimligt? Vilka krav kan jag egentligen ställa på mig själv? Med detta i hjärtat så äter jag frukost väldigt länge. Läser tidningarna i flera timmar. Känner att jag får vara snäll mot mig själv. Också.

Önskar dig en finfin helg och hoppas du är bättre än jag på att släppa hjärnspöken!

Exakta önskningar

Utan filter var det helt utan färg idag så jag fuskade lite!

Historien om ett jobb. Jag hade inte tänkt söka något mer jobb, jag jobbar ju i mitt företag och har varit nöjd så. Dessutom är jag strax 62 år och är nöjd så också.  Men så fick jag en annons skickad till mig från flera håll och tänkte; men det är ju mig de beskriver. En tjänst som innehöll alla delar jag jobbat med - utanförskap, sociala problem, kommunikation, marknadsföring - ja hela svängen liksom. Så jag sökte. Efter noggrant övervägande sökte jag. De intervjuade fortlöpande och jag skickad in min anmälan till jobbet på måndagen, på onsdagen ringde chefen och på fredagen var jag där på intervju. De var översvallande och supertrevliga på intervjun, nästan så jag blev ställd. Är det på riktigt? Är människor så här intresserade på den här arbetsplatsen? Två dagar senare var sista dagen för ansökan och på måndagen vaknade jag med två starka förvissningar;
1. Jag får inte jobbet men det var superkul att få gå på intervjun. Men de har valt någon annan. 
2. Om jag ändå kunde få jobba där lite grann, det skulle faktiskt vara bättre än en heltidsanställning. Typ jobba några månader, några dagar i veckan. Måndag, onsdag, torsdag vore bra dagar att jobba på sa jag till min man. Han skrattade och sa - nu får du väl ge dig. Det kan ju inte vara klart ännu!
   På eftermiddagen blev jag uppringd av chefen som sa; - tyvärr valde vi inte dig, men det stod mellan dig och en annan. (jag suckade djupt av lättnad inom mig) Men, fortsatte hon, det vore fint om du kunde komma hit som konsult i några månader - några dagar i veckan - vad sägs om det? Skulle måndag, onsdag, torsdag vara bra dagar?
   Vad säger man då? Ja, jag sa JA det passar mig fint! Och jaa, det ska bli så kul. Jag börjar den 20/3 och jobbar till midsommar ungefär. Och just idag på internationella kvinnodagen har jag varit där och fått information om vad jag ska jobba med och allt känns fint. Oväntat men skönt. Jag följer med i det som uppenbarar sig. Det är nytt. Men som det ska. Helt enkelt. Och just idag ligger en smycke jag blev helt kär i, i min brevlåda.

Kan ju inom mig tänka på alla önskningar jag uttalat högt genom åren. Kanske blev jag alltid bönhörd, fast jag inte förstod det?! Det gäller att vara exakt i sina önskningar. Ni vet väl det?

Den äldsta fyraåringen

Jag andas. Jag gör min yoga. Idag med en nytt motstånd. I ryggen. Ja det rullar runt. Det där vita bergets motstånd inuti. Och jag slungas in i en debatt i mig själv kring vår tid, vårt sätt att utföra saker, vårt sätt att förminska kunskap och att välja den lättaste vägen. Fast vi intalar oss att det är den andra. När vi sätter likhetstecken mellan kan själv och vet bäst. Två väldigt skilda saker. Att vilja testa själv är en förutsättning för att gå vidare som jag ser det. Att tro att man kan allt själv, är att lägga ut en dimridå mellan sig själv och sin egen enorma potential. Den som man självklart kan utveckla själv, men där man har hjälp av en guide och en mentor förkortar vissa processer med åratal. Jag är övertygad om det. Även om det inte är behagligt. Det är en annan sak!
Samma sak med att fråga och att ifrågasätta. Något som väldigt många tror är samma sak. Och använder orden som om de betydde samma sak. Men det är ju en enorm skillnad i betydelse. Att fråga är just det, att fråga för att man vill ha ett svar. Oavsett varför man frågar. Att ifrågasätta är att tvivla på något. Vilken skillnad! Eller hur? Att vilja veta eller att tvivla.
  Och i min yoga så frågar jag mig saker just nu. Men jag ifrågasätter inte min träning. Eftersom jag lutar mig mot min lärare och litar på hans otroliga kunskap. Men jag frågar mig själv saker. Vilket får mig att testa saker själv. Att prova på olika sätt, rent mentalt, med andningen - ja ni förstår, på andra sätt än jag gjort tidigare. Men det betyder ju inte att jag vet bäst. Jag kan hitta det som fungerar nu. Och jag kan lita på den lilla rösten som viskar när jag ska fortsätta och när jag ska stanna. Den hörs tydligare och tydligare. Ofta blir jag förvånad för den säger oftast något oväntat, men jag litar mer och mer på den. Däremot vore det en ren arrogans i mina ögon att tro att jag vet bäst. Jag hoppas ni förstår de här nyansskillnaderna som jag försöker beskriva. Det är just därför som yogan också vilar på tusentals år av lärare-elev-traditionen. För det som är bäst för en person är sällan det som man vill välja. Otroligt sällan om ni frågar mig. Och jag tänker också på alla hundratals elever jag mött under mitt undervisande, där jag sett en del välja bort det som gagnat dem.  Självklart har vi alla vår egen väg att gå. Men ju längre man går på den andliga disciplinens väg, ju svårare och djupare är fallgroparna. Logiskt på sätt och vis. Och därför behöver man ge akt på sig själv. Men i dessa tidevarv av; gör det du känner för, du kan bäst själv eller gör det som är bekvämt - så famlar man mest i mörkret tror jag, om man inte litar till kunskapen, vetenskapen och de många årens erfarenhet.
     Som barn kallades jag för tvivlaren av en klasskamrat. Bara för att jag ställde dessa frågor som poppade upp i mig. Kanske är det därifrån min ängslan om att andra ska tycka det är jobbigt om jag frågar. Frågorna jag hade om det som stod i bibeln och vi skulle anamma på lektionerna. Om det som naturvetenskapen lärde oss att kroppen var som en maskin ungefär. Om alla etiska ställningstaganden jag kände som tonåring utifrån hur världen såg ut (ser ut). Om svarta hålen i rymden. Ja ni vet. Typ allt. Och det jag skrev för några dagar sedan om hur svårt det kan vara att vara jag, handlar egentligen om andra. Att andra har svårt att acceptera min frågvishet. Jag är förmodligen den äldsta fyraåringen häromkring. Den som har svårt att sluta fråga varför. Är det bra eller dåligt? Förmodligen ingetdera men det för mig framåt och jag litar till det. Det svåraste är att människor tror jag ifrågasätter dem och börjar genast sin pajkastning i form av - är du så himla bra själv, har du någon gång frågat dig bla bla bla. Som om jag inte gjorde annat! Nå. Det handlar återigen om den som störs.

Idag är en annan dag och trots motståndet så är jag ändå glad i att vara jag. Och att jag faktiskt vågar fråga. För det är det väldigt många som inte gör. Och feg - det är något jag aldrig varit. Trots allt. Jag gaskar upp mig och känner att det är lika bra att fråga som att låta bli. Men att jag också måste få vara jag. Den som inte gillar det, den får gå någon annanstans.

Skogen är snäll

Vilken vecka. Vår svärson öppnade en ny restaurang i veckan. Kristallkronor, tegelväggar och god mat. Jag är imponerad av hans visioner och ambition. När de jobbat hårt ett år med allt som krävs för beslut att få öppna, renovera, matsedlar - ja ni vet - typ allt.  Och så blir det så himla fint, bra och coolt!  Jag och min darling firade 34 år tillsammans igår och det är svårt att förstå att jag levt mer tillsammans med honom än utan. Samtidigt så ser jag ju våra vuxna barn och vet allt vi gjort. Men ändå. Dessutom var det vernissage för en fotoutställning som mannen deltar i, mitt i stan igår så vi har liksom festat rejält. Om ni förstår. Festa = träffa mycket folk, mingla lite, dricka lite äppelcider och vara trevlig. Dessutom gick vi på bio igår och såg Moonlight, Oscarsfilmen som det var sådant debacle kring när prisutdelningen var. Men jag blev så besviken. En lååångsam film med väldigt mycket oskarpt foto och med en story jag hört, läst och sett många gånger tidigare. Stackars pojke blir mobbad med knarkande mamma. Utan något nytt. Ursäkta men det framkallade bara leda i mig. Inget annat. Och jag önskar verkligen att La la land skulle ha vunnit, den gav mig energi, glädje och hopp om livet. Nå.
   Idag vaknade jag sent men hann ändå göra yogan innan vi tog bilen, sonen och hans flickvän och deras hundar upp till vår stuga. Skogen är som medicin. Varje gång jag är i skogen så tänker jag på det. Tänker också på att jag hela min barndom "var i skogen" varje helg. Mina föräldrar drog med oss, tills vi tvärvägrade i tonåren, vi lagade alltid mat på öppen eld och plockade bär och svamp. Kanske är det en generationsgrej, för alla i min ålder gjorde samma. Men sedan tog det tvärstopp. Det blev bara ointressant och en pliktgrej att vara i skogen. Men nu har jag återvänt med besked och som jag gillar det. Och jag förstår mina föräldrar ännu mer. Men jag har alltid känt mig hemma i skogen, aldrig rädd, alltid känt att det är snällt. Och så syret då. Och stammarna som är som en pelarsal. Det var takdropp vid stugan och solen lyste fint. Skarsnön låg kvar men ljuset har återvänt.

Säger som Kalle Zackari Wahlström; Tänk att naturen är gratis och man får vara ute hur mycket man vill!

Svårt att vara jag

Jag har ofta sagt att jag känt mig osvensk i mitt liv. Med det har jag menat att jag känt mig mer hemma där människor är mer frispråkiga, vilket jag sällan upplever att vi är i vårt land, i vår kultur. När jag är i Indien till exempel, då kan människor fråga de stora frågorna direkt man pratar; Har livet gett dig vad du ville ha? Lever du ditt liv som du vill? Har du någon som du älskar? Ja ni vet. De stora. Samma sak när jag är på yogakurs. När jag träffar mina yogavänner. Då går vi direkt på det stora. Eller vad jag ska kalla det. När man inte vet vad människor jobbar med eller ens heter i efternamn, men man har delat sina drömmar. Men kanske mest av allt sina svårigheter. De man möter i sin yoga. Om man stannar i den. Det som ofrånkomligt kommer upp.
   Det som är svårt med att vara jag, det är att jag nästan har för lätt för att ställa de här frågorna nu för tiden. Att jag kanske har blivit en buffel. Att jag bara kör på, för jag orkar inte med runtomkring-dansen längre. Jag har liksom inte tid över för det. Jag är på köpet också väldigt känslig. Så skriver jag något hos någon, som kan upplevas som irriterande, provocerande eller vad som helst, så kan jag ibland inte sova för att jag tänker på det. Jag är rädd för att inte nå fram eller för att ha klampat in där jag inte borde. Det är det ingen som tror om mig. Det vanligaste omdömet om mig är; stark och glad. Du som är så stark. Du som är så glad. De två meningarna har följt mig. Och ja, det stämmer. Till viss del. Men jag är ju så mycket mer. Och det är klart att det inte kommer fram i en blogg där man väljer ett utsnitt av vad man vill säga. Det är helt enkelt svårt att vara jag ibland. Jag har insett att jag är en märklig kombination av frispråkighet, kärlek till ordet och samtidigt en stor känslighet. Jag kan väga mina ord på guldvåg ibland, men ibland är jag väldigt impulsiv. Men samtidigt är det så att om jag inte får vara det jag är, då kanske det inte är någon mening att fortsätta skriva? Jag umgås mer och mer med tanken på att sluta. Att sluta läsa hos människor, sluta skriva här, sluta läsa i sociala kanaler. För vad är det som gynnas i det? Är det jag? Eller är det mitt ego? Kanske båda delarna? Jag vet att jag skrivit om det tidigare, men det pockar på mer och mer. Extra mycket idag när jag verkligen ansträngt mig och där jag känner att det bara blir fel.
   Jag känner också att i vår del av världen är människor lättkränkta så till den milda grad att jag ibland undrar var vår humor tagit vägen. Och det där med att andas lugnt. Att tänka ett varv till. När det gäller sociala medier är det ju helt förbi snart, jag lägger inte ut något längre som kan tänkas föda någon typ av irritation. Det är egentligen inte klokt. Men det är ett faktum. Det är också så sorgligt med tanke på människor som faktiskt blir kränkta på olika sätt. Då borde ett ord som upplevs lite irriterande på sin höjd bli just det - irriterande. Inte mer. Jag tränar mig själv hela tiden att tänka ett varv till när någon skriver något jag funderar över, jag tänker utifrån att ingen vill mig något ont, det är inte klokt vad bra den tanken är.
   När jag startade min blogg var allt framsprunget ur en längtan efter dialog. Jag vet faktiskt oftast vad jag  tycker. Tills någon kommer med något nytt i fråga om kunskap, teorier eller frågor. Det är underbart när någon delar något som får allt att växa. Hur skulle vi annars ta oss vidare? Klart är att jag nästan alltid kommenterar där jag läser för att jag helt enkelt vill. Vill ge input på det jag läser. Kanske ställa en fråga, kanske försöka föra en dialog framåt. Men mest av allt vill jag veta. V E T A. Utan att på något sätt tro att jag har rätt (det är för övrigt ett väldigt ett konstigt ord i sammanhanget), men för att jag är vetgirig. Jag vill veta. Helt enkelt. Men det verkar vara underordnat idag. Man kan svänga sig med vackra formuleringar, ord som syftar till att visa hur bra man är, men att våga visa sin skröplighet, sin mänsklighet - utan att det ska wooowas och aa:as, det saknar jag. Det finns några få bloggar jag fortfarande kan hitta det i och jag landar där.

Att fråga är inte heller att ifrågasätta. Två begrepp som väldigt många människor blandar ihop. Det är två helt olika saker. Många känner sig ifrågasatta när man frågar. Det tror jag beror på att man inte kan separera sig själv från sin idé, tanke eller sak. Man är ju inte det man gillar eller förespråkar! Inte heller är det så att man ogillar det man frågar om, i alla fall inte jag, jag vill som sagt veta. Det som för väldigt mycket framåt - vetgirigheten. 
Men jag önskar att det blåste rent och runt så vi alla kunde m ö t a s i en gemensam längtan till dialog. Är det en utopi?

Ynnesten

När han kliver in i rummet så stannar allt upp. Hans energi fyller hela salen. Han är egentligen en liten man, med fårat ansikte och grått hår uppsvängt i en tofs mitt på huvudet. Men när han gör entré så för vi ihop våra händer till en namasté framför bröstet. Namaste som betyder att vi ärar det gudomliga i varandra. För vi känner alla av hans storhet. Som sprider sig som en varm våg där han är.
   Hans ögon verkar ha sett det mesta. De kan vara så oerhört empatiska och kärleksfulla när man går igenom tuffa passager. Hans humor är befriande och han skrattar gott i många lägen i yogasalen. Men när han blir skarp i sitt budskap, då skrattar ingen. Då blir det tystare än tyst. Att vara föremålet för hans uppmärksamhet är inte odelat positivt. Är det för att han är aggressiv? Nej långt ifrån. Är det för att han vill att vi ska vörda honom och dyrka honom? Nej absolut inte. Jag vet inte hur många gånger jag hört honom säga; Thank me with your practice. Varje gång jag tackat för insikter och kunskap från honom så är han ödmjuk och säger bara; It was passed on to me from my gurus. 
  Min lärare. Min guru. Ja jag måste faktiskt använda det ordet. Ingen människa förutom min familj har påverkat mig mer i mitt liv än han. Ingen har sett mig och hjälpt mig som han har gjort. När jag sviktar i min egen yogapractice då tänker jag på honom, hur många svårigheter och problem som han själv tagit sig vidare från. Hur många tröstande ord han faktiskt sagt till mig. Hur många korta meningar han sagt till människor, som fått dem att vända upp och ned på hela sin tillvaro - för att vi alla vill leva vårt sanna liv. Det som vi kom hit för. Det som den där lilla rösten viskar om inuti. Eller som han säger; Always listen to the little voice inside you. Hans förmåga att SE människor. Att det aldrig handlar om vad vi kan göra fysiskt med våra kroppar. Men att han samtidigt leder oss rätt, var och en. Det är så stort. När jag tänker på hans oceanliknande kunskap, när jag tänker på alla dessa hundratals frågor jag hört ställas till honom och där han svarat på allt. Ibland med en utläggning på en timme för att samtidigt förklara en komplicerat sammanhang och där han använt frågan till det. Eller när han är personlig för var och en av oss. På sitt sätt, som gör att det egentligen bara är jag som förstår vad han säger till just mig. Det som kan låta kryptiskt för någon annan. När han inte backar för något, det är inte enkelt att vara den som öppnar dörren till vår egen källare med allt bråte som finns där. Han öppnar dörren och sedan kliver vi in - eller inte. Jag vet människor som blivit arga för det han ger. Men varför rikta in sig på budbäraren? Varför inte ta emot och fundera på om det finns någon sanning i det som han ger? Han är inte perfekt. Han är mänsklig. Men han har också gått en otroligt lång väg. Det är få människor man träffar i livet som har tagit sig runt egots snurr och hittat den djupa kunskapen.
   För ett och ett halvt år sedan riktade han sin strålkastare på mig. Kursen jag gick var i Frankrike och det var individual asanas, det vill säga, alla fick individuella övningar. Hela veckan såg han mig. Varje liten stund. Jag hamnade i en slags torktumlare, allt slogs runt inombords, jag bara stängde av. Ville inte höra. Vägrade på något sätt att förstå. Men när jag nu såhär efteråt kan jag se att allt han gav, har stämt. Tyvärr skulle jag kunna tillägga, men samtidigt, varför inte se att vi alla har bråte inombords som behöver rensas? Varför inte se att för att hitta ljuset måste vi rensa i källaren? Och alla mail jag skickat, som han svarat på inom ett dygn. Det är otroligt när jag tänker på alla hundratals elever han har som också mailar.
  Igår såg jag en bild från Shadowyogans FB-sida, en bild på Shandor Remete, min lärare när han lindas om huvudet innan sin initiering i Nepal, där han är just nu, då tåras min ögon. Den människan. Den läraren. Den gurun. Tänk att jag hittade honom. Jag är för evigt tacksam. Ynnesten att i all min litenhet ändå känna att vi alla får hans uppmärksamhet, vi som tränar för honom.Vi alla som kämpar, stannar och gör vår yoga. Vi inser inte fullt ut hans storhet. Det är jag säker på. Jag kan bara fortsätta göra min yoga, hedra honom på det bästa sättet genom att stanna. The name of the game is persistance, som han sa senast till mig i Australien. Om ett halvår går jag kurs igen. Jag kan inte vänta. Och jag vet att i samma stund han tittar på mig så kommer han att veta om jag gjort min practice eller inte. Hur långt från ett inspelat "yogapass" kan man komma? Ja en ocean om du frågar mig. Att låta kunskapen vara så stor som den är och inte förminska den eller göra om den eller ta bort delar för att kommersen ska få fritt spelrum. Tack och namasté.

Texten till bilden från shadowyoga.com; Before the Intiation at Mrigisthali, Goraknath Temple, Pashupatinath, Nepal on MahaShivaratri. Guru is Mother, Father and God on this day.