Svårt att vara jag

Jag har ofta sagt att jag känt mig osvensk i mitt liv. Med det har jag menat att jag känt mig mer hemma där människor är mer frispråkiga, vilket jag sällan upplever att vi är i vårt land, i vår kultur. När jag är i Indien till exempel, då kan människor fråga de stora frågorna direkt man pratar; Har livet gett dig vad du ville ha? Lever du ditt liv som du vill? Har du någon som du älskar? Ja ni vet. De stora. Samma sak när jag är på yogakurs. När jag träffar mina yogavänner. Då går vi direkt på det stora. Eller vad jag ska kalla det. När man inte vet vad människor jobbar med eller ens heter i efternamn, men man har delat sina drömmar. Men kanske mest av allt sina svårigheter. De man möter i sin yoga. Om man stannar i den. Det som ofrånkomligt kommer upp.
   Det som är svårt med att vara jag, det är att jag nästan har för lätt för att ställa de här frågorna nu för tiden. Att jag kanske har blivit en buffel. Att jag bara kör på, för jag orkar inte med runtomkring-dansen längre. Jag har liksom inte tid över för det. Jag är på köpet också väldigt känslig. Så skriver jag något hos någon, som kan upplevas som irriterande, provocerande eller vad som helst, så kan jag ibland inte sova för att jag tänker på det. Jag är rädd för att inte nå fram eller för att ha klampat in där jag inte borde. Det är det ingen som tror om mig. Det vanligaste omdömet om mig är; stark och glad. Du som är så stark. Du som är så glad. De två meningarna har följt mig. Och ja, det stämmer. Till viss del. Men jag är ju så mycket mer. Och det är klart att det inte kommer fram i en blogg där man väljer ett utsnitt av vad man vill säga. Det är helt enkelt svårt att vara jag ibland. Jag har insett att jag är en märklig kombination av frispråkighet, kärlek till ordet och samtidigt en stor känslighet. Jag kan väga mina ord på guldvåg ibland, men ibland är jag väldigt impulsiv. Men samtidigt är det så att om jag inte får vara det jag är, då kanske det inte är någon mening att fortsätta skriva? Jag umgås mer och mer med tanken på att sluta. Att sluta läsa hos människor, sluta skriva här, sluta läsa i sociala kanaler. För vad är det som gynnas i det? Är det jag? Eller är det mitt ego? Kanske båda delarna? Jag vet att jag skrivit om det tidigare, men det pockar på mer och mer. Extra mycket idag när jag verkligen ansträngt mig och där jag känner att det bara blir fel.
   Jag känner också att i vår del av världen är människor lättkränkta så till den milda grad att jag ibland undrar var vår humor tagit vägen. Och det där med att andas lugnt. Att tänka ett varv till. När det gäller sociala medier är det ju helt förbi snart, jag lägger inte ut något längre som kan tänkas föda någon typ av irritation. Det är egentligen inte klokt. Men det är ett faktum. Det är också så sorgligt med tanke på människor som faktiskt blir kränkta på olika sätt. Då borde ett ord som upplevs lite irriterande på sin höjd bli just det - irriterande. Inte mer. Jag tränar mig själv hela tiden att tänka ett varv till när någon skriver något jag funderar över, jag tänker utifrån att ingen vill mig något ont, det är inte klokt vad bra den tanken är.
   När jag startade min blogg var allt framsprunget ur en längtan efter dialog. Jag vet faktiskt oftast vad jag  tycker. Tills någon kommer med något nytt i fråga om kunskap, teorier eller frågor. Det är underbart när någon delar något som får allt att växa. Hur skulle vi annars ta oss vidare? Klart är att jag nästan alltid kommenterar där jag läser för att jag helt enkelt vill. Vill ge input på det jag läser. Kanske ställa en fråga, kanske försöka föra en dialog framåt. Men mest av allt vill jag veta. V E T A. Utan att på något sätt tro att jag har rätt (det är för övrigt ett väldigt ett konstigt ord i sammanhanget), men för att jag är vetgirig. Jag vill veta. Helt enkelt. Men det verkar vara underordnat idag. Man kan svänga sig med vackra formuleringar, ord som syftar till att visa hur bra man är, men att våga visa sin skröplighet, sin mänsklighet - utan att det ska wooowas och aa:as, det saknar jag. Det finns några få bloggar jag fortfarande kan hitta det i och jag landar där.

Att fråga är inte heller att ifrågasätta. Två begrepp som väldigt många människor blandar ihop. Det är två helt olika saker. Många känner sig ifrågasatta när man frågar. Det tror jag beror på att man inte kan separera sig själv från sin idé, tanke eller sak. Man är ju inte det man gillar eller förespråkar! Inte heller är det så att man ogillar det man frågar om, i alla fall inte jag, jag vill som sagt veta. Det som för väldigt mycket framåt - vetgirigheten. 
Men jag önskar att det blåste rent och runt så vi alla kunde m ö t a s i en gemensam längtan till dialog. Är det en utopi?