söndag 26 mars 2017

Att inte hoppa över det mörka inombords


Spiritual bypassing - ett uttryck som myntades av psykologen John Welwood på 80-talet. Det refererar till "the use of spiritual practices and beliefs to avoid confronting uncomfortable feelings, unresolved wounds, and fundamental emotional and psychological needs."

Ibland hittar jag artiklar som verkligen slår an något i mig. Den här artikeln är en sådan. Det här med att jobba med andlighet har mest varit att gräva typ där jag står. Och verkligen ned med händerna i skiten. För att rensa. I sig. Ja ni förstår. Och så många gånger jag hört men framför allt läst hos en del yogautövare, att det liksom skulle vara fult att bli arg. "Det tjänar ingenting till" "jag har slutat med att bli arg" osv. Ja ni här  säkert hört det. Kanske till och med använt det själva. Jag saxar vilt ur artikeln, den är uppfriskande för den som vill läsa hela.
In Robert August Masters’ groundbreaking book, Spiritual Bypassing: When Spirituality Disconnects Us From What Really Matters, he writes:
“Aspects of spiritual bypassing include exaggerated
 detachment, emotional numbing and repression, overemphasis on the positive, 
anger-phobia, blind or overly tolerant compassion, weak or too porous 
boundaries, lopsided development (cognitive intelligence often being far ahead
 of emotional and moral intelligence), debilitating judgment about one’s
 negativity or shadow side, devaluation of the personal relative to the
 spiritual, and delusions of having arrived at a higher level of being.”

Artikeln fortsätter med 10 missuppfattningar angående att arbeta med sin andliga sida. Och jag tror att vi alla har någon, eller några missuppfattningar. Själv känner jag mest igen mig i den sista. Andlighet kontra vetenskap. Om jag ska vara ärlig. Men det var med nästan lättnad som jag läste den sista punkten. Jamenja, så kan man också se det.
Och att gå runt och odla någon slags "positiv" känsla kring det mesta har inte direkt med andlighet att göra, snarare är det ofta så att men negligerar det svåra, det mörka inom sig själv. Som om någon mänsklig känsla vore fel. Oftast handlar det om, menar artikelförfattaren, att vi inte vågar se det svåra och inte så trevliga inom oss. Och att utöva yoga är för min egen del, just att böka runt där det är mörkt, för att dra upp det i ljuset. För att se vem jag faktiskt är. Hela jag. Och inte bara någon slags fasad, någon tillrättalagd yta av att alltid tänka positivt och vara nice. Det är varken fel, farligt eller förfärligt att våga bli arg, att ta diskussioner, att stå upp för saker som är viktiga. Det är tvärtom mänskligt och en bit på vägen i att erkänna HELA sig själv inför sig själv. Och ja, självklart menar jag inte att man ska gå runt och koka över saker hela tiden. Men det förstod du nog.

Vad tycker du?

6 kommentarer:

  1. Å pratade om detta med min son häromdagen. Han har svårt att somna och jag sa; prova att meditera. Fram kom detta med att han inte kan "sitta där och tänka positivt". Helt plötsligt stod det klart för mig att det inte är det det handlar om. Ilskna tankar får också flyta förbi. Att allt får finnas där. Man måste inte låtsas att man är den där goda människan alls. Just nu jobbar jag med hur dum jag kunde vara mot min svärmor, som dog igår. Så bra det du skriver! Det känns som om vi är på rätt väg. Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack. Så trött på det "heliga" som många praktiserar men oftast väldigt ytligt. Som om det svåra skulle försvinna om man inte låtsas om det. Som om det magiska tänkandet skulle lösa ALLT. Nå.
      Ta din sorgeprocess och lev ut dina känslor men fastna inte. Stor varm kram ❤️

      Radera
  2. Läser detta efter att precis ha publicerat mina smådystra rader - så ja, namaste maddafakkas, det är inte så jefla roligt jämt!! Kram systrami!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha Nina älskar ditt sätt att uttrycka dig idag! Nä det är inte så djäkla lätt men ändå finns ingen återvändo... Vi har ju liksom valt väg! Kram kram syster!

      Radera
  3. Håller med! Många som slår in på den spirituella vägen förstår inte att yoga handlar om, som du säger, "gräva djupt", alltså självrannsakan, självförståelse, undersöka våra beteendemönster OCH vara villiga att försöka förstå vad vi ser och försöka förändra det som inte gynnar för oss att växa utifrån det andliga perspektivet. Jag möter många yogisar som letar efter den nästa spirituella "trippen", den "fantastiska" meditationen, bästa asanas för att rensa levern (?) mm. Efter den första smekmånadstiden med yogan så återstår regelbundet practiserande där man kommer närmare å närmare sina egna tillkortakommanden, negativitet och svårigheter....många kastar in handduken (yoga är inte för mig), andra flyter runt från retreat till retreat utan att göra något commitment till vare sig tradition eller lärare (myspys) å några få jobbar på med våra beteendemönster, omedvetna eller medvetna, och går "the razor-edged path" som den Indiska traditionen benämner yogan. Men jag känner att jag nog inte har något annat val än att fortsätta gå...åh det blev ett långt inlägg men det slog an något inom mig. Kraaaam

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Älskar långa kommentarer. Och vi är så med varandra i det här! Du uttrycker det på pricken. Kram kram!

      Radera