söndag 5 mars 2017

Skogen är snäll

Vilken vecka. Vår svärson öppnade en ny restaurang i veckan. Kristallkronor, tegelväggar och god mat. Jag är imponerad av hans visioner och ambition. När de jobbat hårt ett år med allt som krävs för beslut att få öppna, renovera, matsedlar - ja ni vet - typ allt.  Och så blir det så himla fint, bra och coolt!  Jag och min darling firade 34 år tillsammans igår och det är svårt att förstå att jag levt mer tillsammans med honom än utan. Samtidigt så ser jag ju våra vuxna barn och vet allt vi gjort. Men ändå. Dessutom var det vernissage för en fotoutställning som mannen deltar i, mitt i stan igår så vi har liksom festat rejält. Om ni förstår. Festa = träffa mycket folk, mingla lite, dricka lite äppelcider och vara trevlig. Dessutom gick vi på bio igår och såg Moonlight, Oscarsfilmen som det var sådant debacle kring när prisutdelningen var. Men jag blev så besviken. En lååångsam film med väldigt mycket oskarpt foto och med en story jag hört, läst och sett många gånger tidigare. Stackars pojke blir mobbad med knarkande mamma. Utan något nytt. Ursäkta men det framkallade bara leda i mig. Inget annat. Och jag önskar verkligen att La la land skulle ha vunnit, den gav mig energi, glädje och hopp om livet. Nå.
   Idag vaknade jag sent men hann ändå göra yogan innan vi tog bilen, sonen och hans flickvän och deras hundar upp till vår stuga. Skogen är som medicin. Varje gång jag är i skogen så tänker jag på det. Tänker också på att jag hela min barndom "var i skogen" varje helg. Mina föräldrar drog med oss, tills vi tvärvägrade i tonåren, vi lagade alltid mat på öppen eld och plockade bär och svamp. Kanske är det en generationsgrej, för alla i min ålder gjorde samma. Men sedan tog det tvärstopp. Det blev bara ointressant och en pliktgrej att vara i skogen. Men nu har jag återvänt med besked och som jag gillar det. Och jag förstår mina föräldrar ännu mer. Men jag har alltid känt mig hemma i skogen, aldrig rädd, alltid känt att det är snällt. Och så syret då. Och stammarna som är som en pelarsal. Det var takdropp vid stugan och solen lyste fint. Skarsnön låg kvar men ljuset har återvänt.

Säger som Kalle Zackari Wahlström; Tänk att naturen är gratis och man får vara ute hur mycket man vill!

5 kommentarer:

  1. Skogen. Den som jag alltid älskat. Fick små glimtar med skolan och varm choklad, utan orientering då för då tappade jag bara bort mig. Sen med min faster som bor i Skånes hjärta och där jag fick ynnesten att bo och passa hennes djur i två veckor för tusen år sedan. Bara älskar att promenera där. Underbart!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja skogen är fantastisk! kram

      Radera
  2. Som barn sprang jag direkt in i skogen efter skolan. Den lilla skogen bakom hemgården. Jag kände till varje barr och kunde varje stubbe utantill. Som lite äldre sprang jag helst i skogen, det lilla jag nu sprang, men ändå. Sen kom livet och jag glömde träden, tills ja... nu. Själaglad att jag hittade hem igen ♥
    Kram och jag ser framemot en fika på ert smultronställe!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja en sådan skog hade jag också. Det jag beskrev var när vi gav oss iväg på utflykt varje helg :) Och jaa du är så hjärtinnnerligt välkommen att sitta på vår veranda och dricka kaffe och se ut över sjön och lyssna till skogen och sjön!

      Radera