måndag 12 maj 2014

Vågar du fråga?

Vågar du fråga? Om du undrar över något frågar du då? Även om du själv bedömer din fråga som kanske inte så klurig? Även om ingen annan frågar något? Även om den du frågar blir irriterad? jag är så frågvis för att jag är så nyfiken. jag vill veta. Men det har inte alltid varit så. Jag har svalt en mängd frågor, som jag själv betraktat som lite larviga, jag borde egentligen kunna det här osv.i alla möjliga sammanhang. Men för mig står frågan också för att jag törs visa mig.
   2006 var jag på en yogakurs i USA. Den kursen var på ett sätt helt annorlunda än alla andra kurser jag hade deltagit i, både före och efter. Och det handlade om deltagarna. Att de vågade fråga. Ja inte bara vågade, de skapade en slags dialog som jag ofta har känt saknas i alla möjliga sammahang, inte bara yoga. På jobbet, på stormöten, på små möten på alla möjliga sorters möten. Jag blev så paff. Men också inspirerad. Till att ta för sig, att faktiskt fråga det man undrar. Jag vet inte om det hänger ihop med den amerikanska kulturen mer än vår egen, men frimodigheten i att ta plats, den äger inte vi skandinaver, rent generellt. Det har till och med ansetts som malligt och fel. (hejdå Jante! Igen!)
   Något jag märkt när jag frågar är att människor ibland irriterade om man upprepar det de själva just sagt och sedan väver in en fråga, för de menade inte så som de sa. De menade något annat. Som de inte sa. Och det spelar ju ingen som helst roll egentligen, men jag tror i ärlighetens namn att vi tar oss själva på för stort allvar ibland. Helt enkelt. Jag. Du. Och nog kan man säga fel? Himlen faller inte ner. Jag tror också att vi kanske är dåliga på att uttrycka det vi faktiskt menar. Kanske kräver det något när man inte kan vara helt svävande på tonfallet och till och med måste trycka till med, men så tycker jag i alla fall och det är jättebra. Det är inget argument för den som frågar. Det är ingenting egentligen mer än en egen bekräftelse till sig själv. Kanske tycker du att jag snöar in nu men eftersom jag arbetar med kommunikation så är jag besatt av ord ibland. Och att man faktiskt säger precis det man menar. Inget annat. Tar bort slöjmolnen av det suddiga andra. Står för det helt enkelt.
Något annat jag funderat på när det gäller frågor är också att män oftare tar för sig och frågar, tar plats, där skulle jag önska att vi också gjorde det mer. För att visa oss. Jag vet att en del känner sig obekväma med att höja sin röst, men det kanske också är något man behöver träna sig på. Någon gång ibland i alla fall.
   Att fråga och ifrågasätta är också två begrepp som oftast blandas ihop. Att fråga är för att man vill veta. Att ifrågasätta är när man tycker att någon har fel i det den säger och därmed vill man faktiskt ifrågasätta det. Jag har en vän som ständigt blandar ihop de begreppen och det kan vara frustrerande.
   Ibland får jag frågor om det jag själv tycker är uppenbart i yogan, men eftersom frågan kommer så är det inte alls det. Och just det gör ju att jag för min egen del får en chans att förklara det i mitt tycke självklara och vi har alla lärt oss något på kuppen. Nuförtiden ber jag mina elever om frågor varje gång vi går igenom något. Eller reflektioner. Som oftast mynnar ut i en fråga. Jag tror nämligen på dialog. Även om vi gör vår yoga i vår ensamhet hemma så behöver vi också en dialog kring den. Det är också min främsta orsak till att jag bloggar. Dialogen. Att få andras synpunkter. Att våga fråga andra om deras yoga. Eller tankar. Jag gillar ju också när vi inte tycker lika. För det är ju det som ger det hela lite edge, lite power, när vi kan ha en dialog kring det vi tycker olika kring. Till exempel att jag tycker att det inte går att handla yoga. Inte köpa lektioner på nätet för att träna till. Medan någon annan tycker att det är finemang, det funkar finfint.
   Det jag däremot kan fundera över är om alla är bekväma med det. Vill vi ha en värld där vi alla tycker lika? Vill vi försvara det vi själva tycker så mycket att vi känner oss ifrågasatta när någon annan frågar något om just det vi själva sagt? Jag vet inte. Klart är att jag fungerar så här. Jag får en hel del frågor på mailen och ni kan inte ana vad jag önskar att de frågorna dök upp här i kommentarerna istället. För att vi alla ska kunna ha dialogen. Frågar du? Även om det känns obekvämt? Är du stadig i var du står?

6 kommentarer:

  1. Viktiga tankar och reflektioner. Jag har ett flertal gånger gjort mig snudd på osams med kurledare och föredragshållare just för att jag ställer så många frågor. Men jag är ju intresserad, ju! Jag vill ju veta mer! Fattar de inte det? Jag tycker det är intressant, vill förstå och ha igång en diskussion. Men se, det passar inte... Själv uppskattar jag att bli utmanad i mitt tänkande och tyckande, även om det kan vara jobbigt ibland. Men det är ju så man lär sig mer, eller hur? Jag skulle också önska mer diskussion och dialog i bloggen, men de s.k. negativa åsikterna kommer alltid via annan, icke-offentlig kanal. Som att man skäms för sina åsikter, eller vill bespara bloggskrivaren det pinsamma i att bli ifrågasatt. Kommer ihåg att du ifrågasatte ett inlägg jag skrev en gång om små barns långa vistelse på förskolan. Det var så ovant att bli motsagd så jag minns det än idag. ;)
    Kram på dig!
    Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jamen det är ju så konstigt! Man vill ju bara veta. Nej ditt inlägg kommer jag inte ihåg! Men roligt att du gör det :) Jag är ju sådan, Både impulsiv och spontan och vet alltid vad jag tycker. Det är min profil faktiskt. Men jag försöker verkligen inte sätta dit någon eller vara stöddig, bara diskutera och ha en dialog. Tyvärr tror jag att jag retar människor men det får bli deras problem helt enkelt! Kram på dig!

      Radera
  2. Hej Annika!
    Jag tänker som så att de flesta inte vågar. Och de vill inte visa sej själva och ta platsen som man förtjänar. Jag har försökt men det blir väldigt frostigt och kylslaget mellan människor i de lägena. Jag tror också att de flesta som bloggar om yoga vill visa på det "fina" och strör "visdomsord" runt sig och vågar aldrig riktigt debattera, de står liksom över det hela!!
    Bara mina tankar men kram!
    Anneli

    SvaraRadera
    Svar
    1. Anneli! Så tror jag också att det är, man vågar inte, vill inte ta plats för man vet inte vart det för en. Jag förstår vad du menar med visdomsord och finhet! Jag vill ifrån det av hela mitt hjärta även om jag själv har en del citat som jag gillar. Tack för dina tankar! kram

      Radera
  3. Jag har nog blivit bättre med åren på att fråga. Likaså att debattera. Vad gäller sistnämnda har jag många gånger hamnat i heta diskussioner på forum just pga att jag ibland haft åsikter som bränner och trampar på ömma tår. Idag är jag nog mer stillsam eftersom jag har lätt att hetsa upp mig och bli förbannad just på diskussionsforum. Jag nöjer mig med att blogga och kommentera hos andra, Frågar kanske inte alltid så mycket, det blir som det blir helt enkelt. Men jag instämmer i att det är kul när det vänds om lite i grytan. Allt måste ju inte vara så tillrättalagt hela tiden. Har man en åsikt ska den väl tålas att bli ifrågasatt också.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha ja diskussionsforum av olika slag håller jag mig ifrån. Jag hetsar inte upp mig för andras åsikter men jag frågar och det är oftast där människor inte vill fortsätta prata. Det är liksom punkt där. Men när jag träffar människor från andra länder så är det inte så. Folk kan fråga vad som helst och jag fullkomligt älskar det! Jag är inte riktigt svensk i mitt hjärta helt enkelt. Kram!

      Radera