Duktigt morgonpigg?

Morgonpigg. Visst låter det lite bättre än kvällspigg? För vi är uppfostrade i någon sann anda av att det bästa sker på morgonen. Det är likadant på mitt jobb. Vi har flextid, men de som är där tidigast vill gärna berätta det. Ofta. Och högsta chefen är av samma sort och kommenterar gärna de som är där tidigt. Huruvida de gör något eller inte spelar liksom ingen roll, de är ju där. På plats så att säga. Jag sitter nästan alltid kvar sist och jobbar i lugn och ro, det är tillfredsställande och skönt, men det är det ingen som ser. Alla har ju gått hem. Och det smäller verkligen inte lika högt. För mig som gärna tar en lugn start, yogar, sitter och tar en stilla kaffe med min man, är det guld värt att kunna flexa lite på morgonen, för att ta igen det sedan.
   Men jag har den där gnagande känslan i mig ibland att det inte är tillräckligt bra. Precis som jag är uppfostrad med att gå ut när solen skiner ska man gå upp tidigt på morgonen. Oavsett vad jag vill, hur jag mår, vad jag har tänkt - så är det liksom så att jag måste släppa allt inomhus och gå ut när solen lyser. Kanske därför jag älskar regn, det är så kravlöst. Både solen och dagens början ställer krav på mig som jag egentligen inte alls är gagnad av. Men likt sjutton finns de där.
   Inatt var en lång vaken natt, vet inte varför, bara att jag inte somnade förrän runt trebläcket. Kanske för att jag är ensam hemma några dagar, jag saknar min andra hälft när han är borta även om jag gillar att vara själv och fixa. Men generellt sover jag lite sämre då. Helt enkelt. Kanske blir så efter över 30 år ihop :) Oftast yogar jag inte på lördagar, det är min vilodag, bästa dagen att låta bli yogan om du frågar min yogalärare. Och idag fanns inte tillstymmelse till yoga, för trött, hängande ögon och en trött skalle. Det är kallt ute, hurra! jag får vara inne. Ja ni fattar. Och på något vis - i det där mellanrummet som skapas av ingenting. Av att jag inte måste någonting. Av att jag rår mig själv precis hela dagen så stiger annat upp. Inombords. Och jag har bestämt mig att inte gå igång på det som jag stör mig på. Att bara släppa det för att ge plats åt annat. Inte bry mig om det som kan skava i mitt sinne. Jag vänder blicken åt ett annat håll. Nästan med våld för mig själv för tankarna vill löpa i sin egen loop. Men det går. Kräver fokus.
   Och ändå finns tankarna på allt jag skulle kunna göra nu. Men jag låter bli. Jag vill helt enkelt se vad som kommer upp. Vad som finns där under ytan när måstena singlar bort som dunfjädrar. När jag kan låta bli att göra. Oj, herregud i dessa tider av att så, rensa, jobba, träna, springa, lyfta, hugga ved och annat så skriver jag det här. Men det är ju jag. Och det måste vara lika mycket värt att vara pigg olika årstider och olika tider på dygnet. Läser en artikel om en fantastisk forskare som kan påvisa att utbrändhet kan ge hjärnskador och att det inte handlar om depression. Kanske är det format av alla dessa krav som finns i tillvaron och där vissa är svåra att rå på? Här kan du läsa artikeln. Och jag avslutar med att citera forskaren Agneta Sandström - Och vi kanske skulle sluta att hylla de som kliver upp i svinottan och jobbar som idioter, eller att se lathet som en dödssynd,.