Mitt underbara

Dualiteten i tillvaron. Allt som har två sidor. Allt som behöver två sidor. Allt i ständig rörelse. Yin och yang. Feminint och maskulint. Mörkt och ljust. Enkelt och svårt. Tungt och fjäderlätt. Hinder och lösningar. Smärta och tillit. Vackert och fult. Starkt och svagt. Det ena som förutsätter det andra. Dansen inuti. Utanpå.
   Jag spelar Anna Ternheim och hör regnet fullkomligt rasa utanför. Björkarna och vår kastanj är inte helt utslagna och löven har inte den där mörka gröna färgen utan är gulgröna, ljusa. Inte helt färdiga. De längtar eller väntar. Kanske samma sak. Jag är sötsugen, värmer frysta hallon och gör en "chokladpudding" på kakao och avocado. Tänder alla ljus i vår glasverande och vi pratar om livet.

   Jag har en törst efter kunskap, jag har en längtan efter mer. Jag läser, tänker, lyssnar inåt och yogar. Mediterar. Men. MEN. Jag vill ha mer. Jag vill ha djupet. Av annat. Av hela bilden. Jag tänker att det underbara i min yoga är faktiskt motståndet jag arbetar med. Inget lättköpt. Ingen shopping-yoga från nätet. Nej utformat för mig. För det jag behöver, på flera plan. I kroppen, men som fortplantar sig till andra delar. Nog är det underbart? Att veta att det alltid vänder. Oavsett. D.e.t. V.ä.n.de.r. Det har jag lärt mig genom åren. Och oftast på ett till synes oväntat sätt men där allt samverkat till just detta. Vändningen. Att skriva om fighten, motståndet och det som kommer sen, det är mitt sätt att kommunicera kring min yoga. Som ändå aldrig aldrig kommer i närheten av vad som sker. Det ordlösa. Det är mitt underbara.
   Jag slås ofta av det, både när jag läser bloggar och när jag undervisar, över hur otroligt rädda vi är för smärta. Hur mycket vi älskar det enkla. Det som inte gör ont. Någonstans. Som är underbart. Eller vad man vill kalla det. Hur lite vi vill ta till oss det som är ett motstånd. Oavsett på vilket plan det sker. Oavsett om hindret eller blockeringen sitter i sinnet, själen eller kroppen. Och att vi alla har saker vi ska igenom. För sedan kommer annat.
   Tänker på våra förfäder, på hur mycket de klarade, hur mycket de helt enkelt stod ut med utan att egentligen kalla det för det. Är vi inbäddade i bomull? Vad tål vi egentligen? Vet vi att vi är starka och oförstörbara inuti? Jag tvivlar på det men önskar att fler skulle möta sitt motstånd. för det är där man kan känna hur stark man är. Hur stark man blir. I att stanna. Inte fly, inte hitta på annat eller lämna. På att stanna. Styrkan som måste fram inifrån och ut. Styrkan vi alla besitter. Jag är helt säker. Släppa det som hindrar. Det är inte enkelt. Men å andra sidan, är det enkelt som fått dig dit du är nu? Är det enkelt som varit bäst?
   När styrkan blir synlig händer annat. Saker försvinner. Människor runt dig gör annorlunda. Du är annorlunda. För du vet att du är stark. Du är stark. Jag är stark. Är det just det vi är mest rädda för att upptäcka? För att styrkan kanske också ställer krav?
   Jag funderar vidare och söndagseftermiddagen ger mig luft i mitt sinne. Jag omfamnar mitt motstånd och det gör det hela på något konstigt bakvänt sätt helt underbart.