Våga. Leva.

Gullvivorna står som konserverade. Bladen på vår kastanj vägrar gå vidare. Men brudspirean. Brudspirean  blommar överdådigt. Som om. Som om det inte fanns någon morgondag. Hör på nyheterna att Malik Bendelljoul har hittats död och jag blir ledsen. Att hans morgondag inte är här. Att man kan känna sorg över en människa man inte känner, man aldrig träffat, det slår mig ibland. Att hans fantastiska film Searching for Sugarman var en underbar berättelse i sig, men även hela historien om filmen. Hur han gjorde allt själv och till slut vann en Oscar och att det är den mest sedda dokumentären i Sverige, det säger något.
   Plockar in några långa kvistar av den vita väldoften. Tänker på alla som vågar. Vad det än gäller. För Malik, han verkar ha varit en som vågade. Som gjorde. Hela tiden mer kreativ. Så vill jag vara. Inte stanna upp utan vara på väg hela tiden. Yogan är också ett sätt att vara på väg. Hela tiden.
   Jag blåser ut ljusen på min studio och träffar en tjej jag bara pratat med tidigare. Hon är KY lärare och hon och jag kanske hittar något slags samarbete framöver. Allt är färska idéer och allt är inte uttänkt, men det finns något där som vi båda vill bygga något på. Kanske dags för mig att inte vara själv längre i min verksamhet.
   Det skymmer och vi sitter vid bordet med en spetsduk och mina fingrar följer mönstret. Hör henne beskriva en yoga som är så skild från min och som jag inte förstår. Men våra upplevelser av vad den gör med oss, yogan, är identiska. Det är förbluffande men ändå inte. Alla yogavägar bär till samma mål. Samma tanke om oss och vårt inre. Men även om vår kropp. Och i samma stund jag skriver det här skickar hon ett sms. Vi är på något underligt sätt hopkopplade. Kan man tänka så? Direkt? Låt oss leva hela vägen vill jag säga idag. Bara det.