Ibland går fel tåg till rätt station

Vi småspringer huttrande under varsitt paraply. Vattnet plaskar i rännstenen och vill in i skorna och mina tår är iskalla. Vi får en plats på ett nästan fullsatt italiensk liten krog som vi gillar. Jag äter varm vegetarisk lasagne med stark tomatsås, parmesanost och aubergineplattor istället för lasagneplattor. Den är het och god. Vi dricker kaffe och tar ett italienskt litet bakverk och så korsar vi gatan och tar oss in på biografen. Jag har biljetterna till The Grand Budapest Hotel och den skall visas i salong 9.  Vi har väntat länge på den här filmen. Vi tar oss in i salongen,  jag köper alltid sittplatser på vänster sida men det verkar som vi ska sitta på högersidan. Fel rad men rätt nummer... Hur kan det bli så? Men  filmen börjar direkt och jag tänker lite förvånat - men utspelar den sig i Indien?  Sedan kommer titeln The Lunchbox och jag tänker förstrött att det måste vara en del-titel på något vis och ändå vet jag djupt inom mig att vi sitter och tittar på fel film. I fel salong. Men vi sitter kvar. Det är inte den film som vi köpt biljetter till. Men vi dras med i det långsamma, poetiska tempot och vi är i Indien i två timmar. Den är helt enkelt underbar. Den är fel men blir helt rätt. Jag ska inte avslöja historien för dig som inte sett den men i filmen sägs -ibland går fel tåg till rätt station - och det är exakt så det blir för oss. Den förmedlar ordlöst det jag behöver precis nu och jag känner saker öppna sig inom mig. I huvudet. I hjärtat. I själen. Jag tar emot och sjunker i fåtöljen och njuter. Hela tiden.  När vi går ut visar det sig att vi suttit i salong 8 istället för 9...
   När jag kör hem måste jag ha det helt tyst i min bil. Tankarna är som stora bubblor som studsar mot biltaket, saker flyter upp och runt. Jag har en idé jag tänkt lite smått på tidigare men som känts som en omöjlighet och plötsligt inser jag att det är precis det här jag vill. Ska försöka. Åh. Den filmen. Fel film blev helt rätt för mig. För oss båda. Och min längtan efter Indien blev stillad för en stund. Viskar tyst -tack universum utan att känna mig det minsta larvig eller flummig. För ibland får man faktiskt precis det man behöver. I precis rätt stund. Det är bara det att förpackningen ser så annorlunda ut mot vad man önskar sig att man nästan inte märker gåvan. Men ikväll, ikväll märkte vi den. Fnissade lite mot varandra och när regnet fortsätter slå på taket kan jag inte annat än le.