Inre skönhet

Kanske var det min envishet och fasta förvissning om att det förr eller senare händer. Kanske var det något i mig som släppte taget om annat. Kanske var det helt enkelt färdigbearbetat, vad det än har handlat om. Men igår kväll i min yoga så gör det fortfarande ont, inget stort händer på ytan. Men inombords. En sådan enorm förvissning om att jag gör rätt saker för mig - att jag är stark, steg upp som en slags inre skönhet. En frid som var total i mig. Att jag alla trötta morgnar stått där, att jag alla trötta kvällar har suttit där. Jag gick vidare. Inte med trumpeter men med stillhet och förvissning. Vad kan man säga mer än tack? Vad kan jag göra mer än buga mig inför mina lärares kunskap och mitt eget förvaltande av den? Vad kan jag göra mer än fortsätta? Vägen framåt tar mig till ställen jag inte visste fanns, men jag vet inte hur, jag får bara lita till att det sker. Och det gör det. När jag tillåter mig det. När jag i mig själv hittar nycklar till min egen utveckling. När jag VET att det bär, det som är okänt. Det bär jag med mig inför sommarens egen practice, inför min egen kultivering av min egen inre energi, som hänger ihop med alla andras. Som gör att jag är en del av det stora gigantiska. Som gör att jag både vill gråta och skratta samtidigt men gör ingetdera utan böjer bara mitt huvud och tackar med all innerlighet jag kan uppbåda. Vårens långa strävan, uppförsbacke, isberg, vägg - allt vad jag kallat mitt kompakta motstånd gav vika och jag fick en total frid. Det finns ingen genväg. Det handlar om att göra det. Just do it. Åh vad jag önskar dig samma upplevelse.