Trötta steg

Jag knäböjer för mig själv. I min stund av stillhet. Jag har avslutat min yogatermin. Vackra blommor och andra presenter. Det gör mig glad. Men mest glad blir jag av den hängivenhet och energi jag ser hos mina elever. Att alla tar sig vidare. I sig. Med sig. Och jag är stolt. Men trött. Jag vet inte om jag varit så trött vid något terminsavslut egentligen, som nu. Jag behöver min vila. Jag behöver min egen yoga. I allra högsta grad. Allt börjar och slutar med den. Utan den, ingen kompass, inget roder - eller kalla det vad du vill - själv fundamentet i min tillvaro och i mig.
   Jag tvivlar på mig själv ibland, i lärarrollen, jag vet att jag förminskar mig, men när jag öppnar dörren till kunskapen, en liten bit till så vet jag att allt finns kvar att lära sig. Och det gäller att inte gå under, jag är den jag är och jag får de elever som jag tror det är meningen att jag ska få. Men det är också självklart att jag behöver påfyllning. Att jag saknar mina lärare så gruvligt mycket men vet att jag ändå får träffa dem i slutet av sommaren. Men tröttheten och att längta till vilan är också en del av det hela. Och ändå, när jag öppnar min mailbox så ligger det nya förfrågningar från människor som vill komma och yoga för mig individuellt. Det rullar på, jag har aldrig marknadsfört mig egentligen, och ändå så hittar människor till mig. Det är stort, det är mäktigt. Så därför ska jag ladda min energi och ta mig vidare i min egen yoga. Jag ska göra den innerligt, varje morgon, det som jag mäktar med för dagen och sedan låta den grunden sätta tonen för hela mig. Inget annat vill jag. Inget annat går egentligen. Jag tar emot allt jag fått och försöker förvalta det i mig men även i de som kommer till mig. Det kräver respekt. Det kräver att jag håller mig på banan. Det går inte att fuska eller hitta på. Ni vet vad jag menar. Jag ser det som viktigt att stanna i min tradition. Att förvalta. Jag går vidare. Med lite trötta steg.