Om att hjälpa en humla och boosta sig själv

Mer allergisk än vanligt, vilken ovanlig vår. Men min morgonyoga ger mig styrkan jag behöver. Sitter i solen och hör tvätten fladdra. Drar solstolen nära syrenbersån bara för att dra i mig väldoften. En humla rullar runt på verandagolvet och kommer inte upp. Tar lite honung på en sked och matar henne. Hon tumlar runt och så flyger hon iväg som ett jaktplan. Lite energipåfyllnad sådär i det lilla. Jag vet att jag nästintill dränerat mig själv den här våren med trevligheter. Och det låter ju lite crazy. Men balansen har inte riktigt funnits mellan vila och att göra. Jag och min dotter reser imorgon till Björkö och till fina Karin Björkegren Jones för en boostande helg. Det blir dans och avslappning. Lite yoga av en sort jag inte testa tidigare, yinyoga, och vegatarisk mat. Jag längtar så. Av flera anledningar; få bli ledd av en annan människa, få umgås med min dotter, få vara i en fin miljö i skärgården, äta lagad vegetarisk mat och boosta mig med dans. Lite yoga på det. Kan det bli bättre?

Vågar du vara anständig?

Jag kan inte hoppa över det. Jag kan inte låta bli att skriva om det. Mörkret som lagt en våt äcklig filt över Europa. De högerextrema krafterna som är igång. Krafter för ett mörkblått/brunt tankesätt där vi alla värderas olika. Jag fick en chock, som resten av världen, när EU-parlamentsvalet blev klart. Och än mer blir det tydligt att det där med att bara sköta sig själv inte är en hållbar väg. Ja jag vill självklart må bra och trivas med mig själv, men min egen utveckling kan ju inte bara spana in min egen navel och sedan räcker det med det. Medan människor far illa och diskrimineras och förföljs och värre än så. Det går inte. Att leva yogiskt är för mig att jag försöker vara en god medmänniska, att jag också vågar yttra mig när någon säger något nedsättande om andra. Att jag faktiskt står upp för ett människovärde i det lilla formatet också. Att jag faktiskt tagit jobbiga diskussioner med släktingar om invandrare. Att jag frågat vad människor menat när de uttryckt sig klumpigt i mina ögon. Jag tycker alla förtjänar att få en chans att verkligen säga det de  menar för ibland kanske man drar för många slutsatser.
    För många år sedan var jag på en kräftskiva där en man högt och ljudligt sa -men svarta människor är ju latare än vita, det säger de ju själva till och med. Jag kände pulsen slå i halsen och föll nästan baklänges. Men de flesta fortsatte äta och hörde kanske inte ens vad han sa. Jag sträckte på mig och ropade ganska högt till honom tvärs över bordet - ursäkta, jag hörde inte vad du sa, kan du säga om det? Och människan säger det en gång till. En gång till! Trodde att världen på något vis stannade vid hans infantila yttrande. Men nej. Och där och då tog jag fajten. Och fick höra sedan att jag förstört en kräftskiva för att det blev så dålig stämning. Men det bjuder jag på.
   Kanske måste vi våga det lite mer, framför allt de som aldrig säger något men som tycker något. Hur ska vi få ett anständigt samhälle om vi inte tar ställning? För. Och emot. Jag gör det. Jag hoppas att du också står för dina åsikter när det kommer till vardagen. Att vi alla känner att vi kan se oss i spegeln och gilla det vi ser. Inte bara utifrån hur kroppen är formad eller hur mycket vi mediterar. Att det inte räcker med att syssla med sig själv. Vi är ju här tillsammans. Vågar du  vara anständig?

Inre skönhet

Kanske var det min envishet och fasta förvissning om att det förr eller senare händer. Kanske var det något i mig som släppte taget om annat. Kanske var det helt enkelt färdigbearbetat, vad det än har handlat om. Men igår kväll i min yoga så gör det fortfarande ont, inget stort händer på ytan. Men inombords. En sådan enorm förvissning om att jag gör rätt saker för mig - att jag är stark, steg upp som en slags inre skönhet. En frid som var total i mig. Att jag alla trötta morgnar stått där, att jag alla trötta kvällar har suttit där. Jag gick vidare. Inte med trumpeter men med stillhet och förvissning. Vad kan man säga mer än tack? Vad kan jag göra mer än buga mig inför mina lärares kunskap och mitt eget förvaltande av den? Vad kan jag göra mer än fortsätta? Vägen framåt tar mig till ställen jag inte visste fanns, men jag vet inte hur, jag får bara lita till att det sker. Och det gör det. När jag tillåter mig det. När jag i mig själv hittar nycklar till min egen utveckling. När jag VET att det bär, det som är okänt. Det bär jag med mig inför sommarens egen practice, inför min egen kultivering av min egen inre energi, som hänger ihop med alla andras. Som gör att jag är en del av det stora gigantiska. Som gör att jag både vill gråta och skratta samtidigt men gör ingetdera utan böjer bara mitt huvud och tackar med all innerlighet jag kan uppbåda. Vårens långa strävan, uppförsbacke, isberg, vägg - allt vad jag kallat mitt kompakta motstånd gav vika och jag fick en total frid. Det finns ingen genväg. Det handlar om att göra det. Just do it. Åh vad jag önskar dig samma upplevelse. 

Lördagkvällstankar

Det är kokhett, termometern visar 30 grader på verandan och jag är varm. Skurar verandorna, det är enormt mycket frömjöl och vattnet blir knallgult. Hänger tvätt och den torkar nästan direkt. Tänker att jag ska rensa lite ogräs för att jag helt enkelt har lust men det är lite för varmt och gassigt. Åker till en vän och pratar. Tänk vad allt lättar när man luftar sina tankar. Med någon som känner mig. Med någon som vill mig väl. Och perspektivet återfinner sig. Och insikten om hur mycket det är som hänt i mitt liv och att det tar en stund att helt enkelt smälta. Ett gigantiskt åskväder dundrar in över huset och det blir mörkt. Det dånar och regnet forsar, sådär så det inte hinner sugas upp av marken utan vill vidare direkt. Jag blir så glad av sådant regn. Det lättar inombords också. Ibland tänker jag att jag är helt synkroniserad med naturen och vädret. Vissa saker som höststormar, snöfall och sommarregn är mina favoriter. Precis som gryning och skymning är mer jag, än ljuset mitt på dagen. Jag är säker på att det hänger ihop med min dosha. Ayurvedan är helt enkelt kunskapen om livet. HELA livet. Mäktigt. Allt kan sorteras och få sin förklaring. Inte för att krångla till något, tvärtom!
   Imorgon är det Mors Dag och det är lite lessamt att inte alla barnen är hemma. Det är det enda jag önskar mig. Att dricka kaffe tillsammans. Men jag får fira min svärmor och det känns bra. Min mamma dog för så länge sen att jag inte kommer ihåg hur jag firade henne. På riktigt. Klart jag vet att jag gjorde det, för jag gillar att fira, vad det än är, men detaljerna är borta sen 27 år. Ändå kan ett stråk av längtan och svidande dra igenom mig när jag tänker på henne. Men det är inte ofta. Jag är på något vis förvissad om att där hennes själ och sinne befinner sig, där är det bra. Även om det är skilt från mig.
   Min man har jobbat hela dagen och jag längtar tills han kommer hem ikväll. Jordgubbarna är rensade och grädden kall. Hoppas du får en fin dag imorgon, oavsett om du firar eller inte!

Övergången

Jag vill vara glad och följsam i min kropp, jag vill hoppa upp och göra min yoga utan ansträngning men ändå känna ett skönt flow och energin rusa runt. Just nu är det mest uppförsbacke. Helt enkelt. Jag vill inte vara negativ och klaga. Jag vill inte följa med i känslan av otillräcklighet i mig, jag vill inte dras med i något som bara är snurr på ytan. Jag har yogan och vem är jag att inte fortsätta när vägen lutar uppåt en stund? När jag är genomsvettig och less, undrar över saker som jag inte gjort på väldigt länge efter min morgonyoga så känns det segt. Ni vet. Tillkortakommanden. Ibland kan ett citat hjälpa mig väldigt mycket, det låter banalt men om orden är just de jag behöver så hjälper de. Faktiskt. Läste på en yogaväns logg igår:

Kita bhramari Nyaya:
At some point while in the cocoon a caterpillar ceases to be a caterpillar before it becomes a butterfly, and this is what happens during sadhana. Only very rarely while individuals are being transformed will they know how the transformation is actually proceeding; they simply don't have an adequate perspective on the process to know what is going on

På kursen i somras sa min lärare att jag är i en övergångsprocess. Saker, tillstånd flyttar runt i mig och jag fick nya övningar lite då och då under de veckorna. Just för detta. Jag är i den åldern. Jag är i det stadiet i livet. Jag får ta emot och hantera. Inget mer än så.  Det jag vet är att det pågår något i mig. Som inte går att sätta ord på. Ett slags sökande inombords som jag inte riktigt styr. Och i kroppen och så byter det plats. Eller hur jag ska uttrycka mig.  Hoppas ni förstår vad jag försöker säga. Zhander sa också att det kan ta flera år, och det är bara att gilla läget. För annat har också hänt. Den envisa hostan lämnade jag i Kroatien. Den som jag nästan glömt bort nu för att annat händer. Mina squats förbättras och jag orkar mer, jag går inte av i ljumsken. Jag är starkare. Över lag. I mig och i mitt sinne. Dippen just nu, den får jag helt enkelt ta emot. Men du vet - jag väntar sååå på att bli en fjäril!

Trötta steg

Jag knäböjer för mig själv. I min stund av stillhet. Jag har avslutat min yogatermin. Vackra blommor och andra presenter. Det gör mig glad. Men mest glad blir jag av den hängivenhet och energi jag ser hos mina elever. Att alla tar sig vidare. I sig. Med sig. Och jag är stolt. Men trött. Jag vet inte om jag varit så trött vid något terminsavslut egentligen, som nu. Jag behöver min vila. Jag behöver min egen yoga. I allra högsta grad. Allt börjar och slutar med den. Utan den, ingen kompass, inget roder - eller kalla det vad du vill - själv fundamentet i min tillvaro och i mig.
   Jag tvivlar på mig själv ibland, i lärarrollen, jag vet att jag förminskar mig, men när jag öppnar dörren till kunskapen, en liten bit till så vet jag att allt finns kvar att lära sig. Och det gäller att inte gå under, jag är den jag är och jag får de elever som jag tror det är meningen att jag ska få. Men det är också självklart att jag behöver påfyllning. Att jag saknar mina lärare så gruvligt mycket men vet att jag ändå får träffa dem i slutet av sommaren. Men tröttheten och att längta till vilan är också en del av det hela. Och ändå, när jag öppnar min mailbox så ligger det nya förfrågningar från människor som vill komma och yoga för mig individuellt. Det rullar på, jag har aldrig marknadsfört mig egentligen, och ändå så hittar människor till mig. Det är stort, det är mäktigt. Så därför ska jag ladda min energi och ta mig vidare i min egen yoga. Jag ska göra den innerligt, varje morgon, det som jag mäktar med för dagen och sedan låta den grunden sätta tonen för hela mig. Inget annat vill jag. Inget annat går egentligen. Jag tar emot allt jag fått och försöker förvalta det i mig men även i de som kommer till mig. Det kräver respekt. Det kräver att jag håller mig på banan. Det går inte att fuska eller hitta på. Ni vet vad jag menar. Jag ser det som viktigt att stanna i min tradition. Att förvalta. Jag går vidare. Med lite trötta steg.

Ledig dag

Mitt citronträd har flyttat ut på gården. Sommaren överraskar mig även om göken ropat halva natten och hela morgonen. Jag är ledig, så här en dag mitt i veckan och jag bara är. Sitter på verandan och är i stunden. Lyssnar på fåglarna. Syrenerna är sprickfärdiga och kastanjen vågar äntligen gå vidare i sin prakt. Gräset behöver klippas.
   Dricker mitt kaffe så sakta att det nästan blir kallt. Äter en fröknäckemacka och känner hur mycket jag längtar till semestern. Det har varit en krävande vår. Mentalt. Min bok och allt runt den har varit så oerhört kul och stimulerande, samtidigt har det tagit mycket energi. Förstås. Min yogaundervisning som stundtals är som en fortbildning för mig själv, tar också ganska mycket. Man behöver pauser från den också.
   Åker till stan och träffar min osteopat. Han är så kunnig. Vilken respekt jag har för kunniga människor, de som vet vad de prata om, oavsett ämne. Han fortbildar sig ständigt, ska som första icke-engelsman vara i England på en klinik, en dag i veckan i höst. Jag blir så glad när jag hör sådant. Att man går vidare. Letar kunskap. Förvaltar den. Vågar. Lite grann känner jag så med yogan, jag är redo att ta nästa steg i min undervisning. Har många planer och tankar men än är det inte färdigtänkt. Vill diskutera med mina lärare. Också.
   Träffar en god vän och hennes lilla kille som är 7 veckor. I fyra timmar pratar vi, hon ammar, vi promenerar, vi fikar, hon ammar, vi promenerar. Ja så där rullar det runt och det är hur härligt som helst. Att bara vara. I det som är nu.
   Handlar jordgubbar och grädde. Byter om direkt jag kommer hem och vill inget annat än att läsa en stund i trädgården. Kan inte tänka mig ett bättre sätt att tillbringa min lediga dag på. Bloggar inte lika frekvent, även om jag gör det i mitt huvud! Vill också bara vara men samtidigt skriva. Snart kommer en app där mina tankar landar och blir till ordsvall i bloggen :) eller vad tror du?

När luften går ur kroppen och man tar nya tag

Luften gick ur oss. Vi satt där i köket på vårt sedvanliga måndagsmorgonmöte. Fnissade lite. Pratade om helgen som varit. Solen vi fått. Så säger chefen, den bästa chef jag haft, jag ska sluta här, jag har fått ett annat erbjudande. Och det är självklart att vi förstår att hon väljer utifrån sig. Men ändå. Vi har haft en del byten av ledare och inte många har levt upp till just det epitetet. Ledare.
   Att vi haft ett kanonbra år på mitt jobb hänger ihop med hennes ledarskap. Handen på hjärtat, hur många bra ledare har du haft? Som sett dig och andra? Som vågat sätta ner foten när det behövts? Som är glad och gillar att vara just ledare? Nä, hon är inte perfekt, men bra nära :)
   Jag tar ett stort glas vatten, vi har möte i min grupp och jag tänker bara på att jag nu måste fortsätta göra det som just jag vill. För om jag vänder på det hela. Om jag tänker utifrån chefen en stund. Hennes val. Då blir det solklart. Att hon väljer utifrån sig. Inte lika tydligt när jag tänker på mig själv. Men jag har drömmar. Förstås. Som alla. En del drömmar gör mig mer rädd än andra. Förstås.
  Sagt och gjort. Jag kastar ut den. Sådär utan skyddsnät. Bara rakt ut och vill nästan gömma huvudet i armhålan. Vill nästan ta tillbaka allt redan innan jag sagt det. Varför gör jag mig så liten i vissa lägen? Jag vill översätta min bok till engelska. Punkt. Eller utropstecken snarare! Jag vill det. Har fått så många frågor av människor jag känner som inte är svenska: - När kommer din bok på engelska? Och jag har känt att jag har fått en släng av hybris, storhetsvansinne. Men faktum är att Elisabeth Croneborg, min redaktör sa det direkt - du måste översätta den. Av flera anledningar. I helgen fick jag ett mail från en annan Shadow Yogi som bor i Canada. Jag känner honom inte, men han hade hittat till min blogg och sett att jag skrivit en bok. Han bönade och bad att jag skulle översätta den! Va?! Några småpuffar blir till en stor. Till slut. Jag ska ta mig an min dröm med  min största glädje och uppfinningsrikedom. Jag ska våga. Försöka i alla fall. Har ingen aning om hur jag ska gå till väga men det finns det andra som vet. Mailat en bloggvän som också har ett översättningsföretag. Alltså. På något sätt borde det gå? Är jag för stursk? Är jag för kaxig? 

Välbehag

Jag är så trött och sover så mycket. Vi känner oss som tonåringar igen. Lite fest och kalas i helgen och jag är så glad åt att jag har så trevliga arbetskamrater. Så glad åt min familj. Och så glad i själva livet. Ofattbart att jag sover till över 10 två dagar i rad! Tar emot. Tar emot mitt välbehag.
   Står barbent i köket i en urtvättad gammal sommarklänning. Känner mina fötter ta emot min egen tyngd rakt ner i mina bara fötter. Mjuka fotsulor och starka ben. Känner min kropps mjukhet och styrka i mig. Tar emot mitt eget välbehag.
   Gör en paj. En raw food paj. Jag äter sällan raw,  men fikabrödet är oslagbart, även om jag egentligen tror på att värma upp. Men jag gör lite undantag för att det smakar helt enkelt himmelskt. Gör en pajbotten på valnötter, mandlar och dadlar. Kyler den. Gör en fyllning av avocado, pressad lime, agave sirap, salt, kokosfett och vaniljpulver och den är som ett krämigt grönt fluff. Garneringen går att göra med vilka bär eller frukter som man föredrar. Gjorde en till knytkalaset i fredags med kiwi överst, men mannen fick inte smaka den, så jag gjorde en ny idag. Lätt som en plätt. I eftermiddag blir det svart kaffe och paj. Välbehag.

   Det är varmt. Jag är loj. Som en katt. Känner inte riktigt igen den sidan hos mig samtidigt är det underbart att bara vara och inte ha några planer. Att faktiskt sjunka in i det. Ta en bok, lägga mig i skuggan i en solstol. Nog får man njuta i det lilla också. Nog får man vara helt nöjd och faktiskt uttala det? Nog får man vara i avsaknad av planer just nu och bara göra det som faller oss in. Jag har fått så underbara ljuslyktor av en yogaelev, blev helt paff över att få något som jag faktiskt gått och tittat på men inte köpt. De är så vackra. Tunna, skira. Trollsländor och fjärilar. Välbehaget i mig. Sista yogalektionerna för terminen i veckan som kommer och det känns helt rätt. I år har jag valt bort att ha fortsatt sommaryoga in i juni. Jag är för trött. Jag är lite sliten och min höft behöver annat. Jag landar i välbehaget i att försöka leva som jag lär.  Hela vägen. Önskar dig samma känsla och upplevelse. Skön söndag!

Saker jag säger

Ibland glömmer jag bort. Jag glömmer bort hur annorlunda jag ser på världen jämfört med andra i min närhet. Inget är fel. Men jag har färdats ganska långt i mig själv och släppt så mycket tung last att jag nästan inte kommer ihåg hur det var när jag hittade till yogan. Jag hade gått en del självutvecklande kurser tidigare men inget kom i närheten av yogans enorma påverkan och effekt. Men ibland får jag konstiga blickar  i tillvaron när jag säger saker som:

Du vet, din armhåla speglar ditt matsmältningssystem, där ska du inte ha aluminium som det finns i många deodoranter.

Tungan hänger ihop med dina inre organ, om du sträcker ut den när du andas ut så sänks din hjärtrytm, tungan hänger mest ihop med ditt hjärta. Vill du pierca dig i den?

Det bästa du kan göra för ditt hälsotillstånd är att djupandas. Via näsan. Det kan korrigera hur mycket som helst i dig.

Om du tejpar din mun när du sover så optimerar du ditt välbefinnande.

Var snäll mot dig själv, sätt dig i tystnad i 10 minuter och bara vara i dig och andas.

Nej du vet, när jag drar in maglåset lägger jag ut njurarna på ryggen så att säga.

Nej jag dricker inte alkohol så ofta för jag blir bakis i flera dagar av några glas vin och kan inte yoga eller fungera som jag vill.

Du måste inte vara vig. Du måste inte vara gymnastisk. Du måste ingenting för att utöva yoga.

Ju mer du tittar inåt, ju lättare kommer du att känna dig på utsidan.

Nu har jag för mycket vind i huvudet, jag behöver jorda mig.

Jag är en andlig vilde, andlig utan religion. Yogan är min andliga disciplin.

Nej jag är inte bättre än någon som inte utövar yoga. Däremot kanske jag känner mig själv lite bättre.

Ja jag trivs med mig själv.

Jag är redan i god form. (sagt till en före detta arbetskamrat som tvivlande tittade på mig när jag sa nej till att simma Vansbrosimmet).

Att stå på huvudet är inte det optimala för mig, det är att stå stadigt på fötterna.

Mina pengar går till yoga, ayurveda och böcker. Mestadels.¨

Nej jag drömmer inte om en ny bil eller andra saker. Faktum är att jag  tycker jag har för mycket saker som det är.

Nej du är inte dina känslor, de speglas bara på din yta, ditt inre är intakt.

Flexibiliteten i dina handleder, fotleder och nacke visar hur flexibel du är i resten av kroppen.

Nä. Jag går inte runt och leker vardagsfilosof :) Jag bara säger saker ibland som är totalt självklara för mig, men oftast inte för den jag pratar med. Ha en fin solig dag och min himmel är intensivt ljusblå utanför mitt fönster. Hoppas solen tittar fram där du är också. Och du, jag gillar att vara jag!
 

Våga. Leva.

Gullvivorna står som konserverade. Bladen på vår kastanj vägrar gå vidare. Men brudspirean. Brudspirean  blommar överdådigt. Som om. Som om det inte fanns någon morgondag. Hör på nyheterna att Malik Bendelljoul har hittats död och jag blir ledsen. Att hans morgondag inte är här. Att man kan känna sorg över en människa man inte känner, man aldrig träffat, det slår mig ibland. Att hans fantastiska film Searching for Sugarman var en underbar berättelse i sig, men även hela historien om filmen. Hur han gjorde allt själv och till slut vann en Oscar och att det är den mest sedda dokumentären i Sverige, det säger något.
   Plockar in några långa kvistar av den vita väldoften. Tänker på alla som vågar. Vad det än gäller. För Malik, han verkar ha varit en som vågade. Som gjorde. Hela tiden mer kreativ. Så vill jag vara. Inte stanna upp utan vara på väg hela tiden. Yogan är också ett sätt att vara på väg. Hela tiden.
   Jag blåser ut ljusen på min studio och träffar en tjej jag bara pratat med tidigare. Hon är KY lärare och hon och jag kanske hittar något slags samarbete framöver. Allt är färska idéer och allt är inte uttänkt, men det finns något där som vi båda vill bygga något på. Kanske dags för mig att inte vara själv längre i min verksamhet.
   Det skymmer och vi sitter vid bordet med en spetsduk och mina fingrar följer mönstret. Hör henne beskriva en yoga som är så skild från min och som jag inte förstår. Men våra upplevelser av vad den gör med oss, yogan, är identiska. Det är förbluffande men ändå inte. Alla yogavägar bär till samma mål. Samma tanke om oss och vårt inre. Men även om vår kropp. Och i samma stund jag skriver det här skickar hon ett sms. Vi är på något underligt sätt hopkopplade. Kan man tänka så? Direkt? Låt oss leva hela vägen vill jag säga idag. Bara det.

Vågar du fråga?

Vågar du fråga? Om du undrar över något frågar du då? Även om du själv bedömer din fråga som kanske inte så klurig? Även om ingen annan frågar något? Även om den du frågar blir irriterad? jag är så frågvis för att jag är så nyfiken. jag vill veta. Men det har inte alltid varit så. Jag har svalt en mängd frågor, som jag själv betraktat som lite larviga, jag borde egentligen kunna det här osv.i alla möjliga sammanhang. Men för mig står frågan också för att jag törs visa mig.
   2006 var jag på en yogakurs i USA. Den kursen var på ett sätt helt annorlunda än alla andra kurser jag hade deltagit i, både före och efter. Och det handlade om deltagarna. Att de vågade fråga. Ja inte bara vågade, de skapade en slags dialog som jag ofta har känt saknas i alla möjliga sammahang, inte bara yoga. På jobbet, på stormöten, på små möten på alla möjliga sorters möten. Jag blev så paff. Men också inspirerad. Till att ta för sig, att faktiskt fråga det man undrar. Jag vet inte om det hänger ihop med den amerikanska kulturen mer än vår egen, men frimodigheten i att ta plats, den äger inte vi skandinaver, rent generellt. Det har till och med ansetts som malligt och fel. (hejdå Jante! Igen!)
   Något jag märkt när jag frågar är att människor ibland irriterade om man upprepar det de själva just sagt och sedan väver in en fråga, för de menade inte så som de sa. De menade något annat. Som de inte sa. Och det spelar ju ingen som helst roll egentligen, men jag tror i ärlighetens namn att vi tar oss själva på för stort allvar ibland. Helt enkelt. Jag. Du. Och nog kan man säga fel? Himlen faller inte ner. Jag tror också att vi kanske är dåliga på att uttrycka det vi faktiskt menar. Kanske kräver det något när man inte kan vara helt svävande på tonfallet och till och med måste trycka till med, men så tycker jag i alla fall och det är jättebra. Det är inget argument för den som frågar. Det är ingenting egentligen mer än en egen bekräftelse till sig själv. Kanske tycker du att jag snöar in nu men eftersom jag arbetar med kommunikation så är jag besatt av ord ibland. Och att man faktiskt säger precis det man menar. Inget annat. Tar bort slöjmolnen av det suddiga andra. Står för det helt enkelt.
Något annat jag funderat på när det gäller frågor är också att män oftare tar för sig och frågar, tar plats, där skulle jag önska att vi också gjorde det mer. För att visa oss. Jag vet att en del känner sig obekväma med att höja sin röst, men det kanske också är något man behöver träna sig på. Någon gång ibland i alla fall.
   Att fråga och ifrågasätta är också två begrepp som oftast blandas ihop. Att fråga är för att man vill veta. Att ifrågasätta är när man tycker att någon har fel i det den säger och därmed vill man faktiskt ifrågasätta det. Jag har en vän som ständigt blandar ihop de begreppen och det kan vara frustrerande.
   Ibland får jag frågor om det jag själv tycker är uppenbart i yogan, men eftersom frågan kommer så är det inte alls det. Och just det gör ju att jag för min egen del får en chans att förklara det i mitt tycke självklara och vi har alla lärt oss något på kuppen. Nuförtiden ber jag mina elever om frågor varje gång vi går igenom något. Eller reflektioner. Som oftast mynnar ut i en fråga. Jag tror nämligen på dialog. Även om vi gör vår yoga i vår ensamhet hemma så behöver vi också en dialog kring den. Det är också min främsta orsak till att jag bloggar. Dialogen. Att få andras synpunkter. Att våga fråga andra om deras yoga. Eller tankar. Jag gillar ju också när vi inte tycker lika. För det är ju det som ger det hela lite edge, lite power, när vi kan ha en dialog kring det vi tycker olika kring. Till exempel att jag tycker att det inte går att handla yoga. Inte köpa lektioner på nätet för att träna till. Medan någon annan tycker att det är finemang, det funkar finfint.
   Det jag däremot kan fundera över är om alla är bekväma med det. Vill vi ha en värld där vi alla tycker lika? Vill vi försvara det vi själva tycker så mycket att vi känner oss ifrågasatta när någon annan frågar något om just det vi själva sagt? Jag vet inte. Klart är att jag fungerar så här. Jag får en hel del frågor på mailen och ni kan inte ana vad jag önskar att de frågorna dök upp här i kommentarerna istället. För att vi alla ska kunna ha dialogen. Frågar du? Även om det känns obekvämt? Är du stadig i var du står?

Mitt underbara

Dualiteten i tillvaron. Allt som har två sidor. Allt som behöver två sidor. Allt i ständig rörelse. Yin och yang. Feminint och maskulint. Mörkt och ljust. Enkelt och svårt. Tungt och fjäderlätt. Hinder och lösningar. Smärta och tillit. Vackert och fult. Starkt och svagt. Det ena som förutsätter det andra. Dansen inuti. Utanpå.
   Jag spelar Anna Ternheim och hör regnet fullkomligt rasa utanför. Björkarna och vår kastanj är inte helt utslagna och löven har inte den där mörka gröna färgen utan är gulgröna, ljusa. Inte helt färdiga. De längtar eller väntar. Kanske samma sak. Jag är sötsugen, värmer frysta hallon och gör en "chokladpudding" på kakao och avocado. Tänder alla ljus i vår glasverande och vi pratar om livet.

   Jag har en törst efter kunskap, jag har en längtan efter mer. Jag läser, tänker, lyssnar inåt och yogar. Mediterar. Men. MEN. Jag vill ha mer. Jag vill ha djupet. Av annat. Av hela bilden. Jag tänker att det underbara i min yoga är faktiskt motståndet jag arbetar med. Inget lättköpt. Ingen shopping-yoga från nätet. Nej utformat för mig. För det jag behöver, på flera plan. I kroppen, men som fortplantar sig till andra delar. Nog är det underbart? Att veta att det alltid vänder. Oavsett. D.e.t. V.ä.n.de.r. Det har jag lärt mig genom åren. Och oftast på ett till synes oväntat sätt men där allt samverkat till just detta. Vändningen. Att skriva om fighten, motståndet och det som kommer sen, det är mitt sätt att kommunicera kring min yoga. Som ändå aldrig aldrig kommer i närheten av vad som sker. Det ordlösa. Det är mitt underbara.
   Jag slås ofta av det, både när jag läser bloggar och när jag undervisar, över hur otroligt rädda vi är för smärta. Hur mycket vi älskar det enkla. Det som inte gör ont. Någonstans. Som är underbart. Eller vad man vill kalla det. Hur lite vi vill ta till oss det som är ett motstånd. Oavsett på vilket plan det sker. Oavsett om hindret eller blockeringen sitter i sinnet, själen eller kroppen. Och att vi alla har saker vi ska igenom. För sedan kommer annat.
   Tänker på våra förfäder, på hur mycket de klarade, hur mycket de helt enkelt stod ut med utan att egentligen kalla det för det. Är vi inbäddade i bomull? Vad tål vi egentligen? Vet vi att vi är starka och oförstörbara inuti? Jag tvivlar på det men önskar att fler skulle möta sitt motstånd. för det är där man kan känna hur stark man är. Hur stark man blir. I att stanna. Inte fly, inte hitta på annat eller lämna. På att stanna. Styrkan som måste fram inifrån och ut. Styrkan vi alla besitter. Jag är helt säker. Släppa det som hindrar. Det är inte enkelt. Men å andra sidan, är det enkelt som fått dig dit du är nu? Är det enkelt som varit bäst?
   När styrkan blir synlig händer annat. Saker försvinner. Människor runt dig gör annorlunda. Du är annorlunda. För du vet att du är stark. Du är stark. Jag är stark. Är det just det vi är mest rädda för att upptäcka? För att styrkan kanske också ställer krav?
   Jag funderar vidare och söndagseftermiddagen ger mig luft i mitt sinne. Jag omfamnar mitt motstånd och det gör det hela på något konstigt bakvänt sätt helt underbart.

With a little help from my friends

Igår var en riktig skitdag. Det regnade. Iskallt. Jag hade ont i höften och benet. Förmådde knappt öppna ögonen. För att jag var så trött. Var som totalknockad. Klädde mig sen eftermiddag och kände mig på något konstigt sätt helt vissen och liksom usel. Kan inte härleda det till något förutom årstiden. Jag vet att det är fler som har nedstämdhet på våren än hösten men det är inte så ofta människor uttalar det. Men jag skrev en liten rad på FB igår och fick ett enormt gensvar. Jag är häpen. Fick en hel del mail i inboxen och så alla dessa sköna tips i min feed. Många på yoga förståss :) men det är ju liksom självklart redan. Kanske behöver man grotta ner sig totalt ibland och släppa taget om en glädje som inte är riktigt närvarande? Jag behöver nog det. Det är inte lika hela tiden. Ingen glättig fasad, ibland är det helt enkelt tungt. Oavsett. Men om man är nere i gropen så finns det inget som gör det lättare att klättra upp igen om man blir påhejad. Jag är en riktig sucker för uppmuntran och feedback. Må vara att det kan kännas ytligt i sociala medier, men det kan också kännas ganska skönt ibland. Boosten.
   Fortfarande lika kallt. Men lite spirande glädje inuti. Har bestämt mig för att köra strikt paleo, jag har knarkat kvarg, skulle faktiskt kunna äta hur mycket som helst av det men magen mår inte bra. Tror att kosten också är en del i denna stressiga årstid. Jag vill kunna stanna upp. Jag vill njuta. Jag vill följa med alla blommor och träd som snart blommar. Jag vill vara i det. Utan att känna pressen från något håll. Allra minst från mig själv. Jag längtar efter att gå i sandaler. Bara ben och klänning. Och inget annat.
   Yogan är där och jag tuggar i mig, jag gör, jag går vidare i det - vad är alternativet? Ska jag hoppa över motståndet som utvecklat mig mest? Nej. Men jag behöver inte stånga mitt huvud mot väggen hela tiden. Ibland. Ibland inte. Jag vet att bästa sättet att äta en elefant är en liten bit i taget. Så får det bli här också. Ett litet fall framåt. Ha en fin helg mina vänner!

Mandalan har  jag lånat på nätet

Det obestämda

Trehundra dagar. Precis så många dagar har jag gjort mina övningar sedan kursen i somras i Kroatien. Och nu känner jag mig mätt. Men det är några månader tills jag träffar mina lärare.
   För mig i min yoga är det så att jag har tränat tre olika serier med olika efterföljande asanas. Så fungerar Shadowyogan. För att sedan gå vidare inom pranayama och mudras. Med egna delar. Sedan jag började yoga för min lärare Zhander fullt ut så har han tagit bort, lagt till och givit annat till mig. Och sedan har jag tränat bara det och inget annat. Och det har handlat om vad just jag behöver. 2009 fick jag första gången en serie som jag faktiskt tränade i över 3 år, mer än 1100 dagar. Och inom ramen för den så hände allt i mig. ALLT: Jag gick från att avsky en del, bli arg och irriterad, gråta floder till att känna mig nästintill välsignad över de rörelser jag arbetat med och vad de gjort med mig. Jag bestämde mig efter ett års tränande i min ensamhet att öppna en egen studio, och den har jag snart drivit i 4 år. Bara det. Skrivit en bok. Ja, det mesta som förändrades härrör ur den egna träningen. Det vet jag.
   De rörelser jag fick på kursen i somras ska jag göra på kvällen, så vad jag gör på morgonen är upp till min dagsform och hur jag mår. Det kan handla om serierna eller att sitta och meditera och så allt däremellan. Men det jag gör på kvällen, de ska göras på kvällen. Få asanas men oerhört utmanande för mig, ni vet hur jag skrivit om svårigheter på olika plan. Z tittade noga på mig när vi sa hejdå i somras, och påminde mig innan vi reste hem -You have to stay with these. You have to struggle, there is no other way. Och jag har gjort. Och saker har förändrats. Till och med var fokus i det hela finns har skiftat. Och jag vet att de gjort mig gott. Jag märker det i andra rörelser. Jag märker det på en mängd sätt. Men nu vill jag inte. Men jag gör. Kompakt motstånd. Läser om andra yogaformer och där människor gör en serie i en månad och det låter så enkelt på något vis. Jag förstår att det inte är det, men den där tidsbestämningen måste göra något med själva utförandet också tror jag Om jag vet att jag gör det här i tre sekunder, tre minuter, tre dagar eller inte tidsbestämt alls, det måste påverka. Så tänker jag. För det obestämda tiden är för mig en svår nöt att knäcka. Kanske den svåraste. Och samtidigt finns allt att vinna. När jag traskat vidare genom att faktiskt landa i vad jag gör, inte hur många dagar. Hur tänker du? Gör du tidsbestämda kriyor eller serier? Om det är något utmanande måste det vara skönt att byta sedan. Eller? Jag undrar verkligen hur det känns för er som tränar på andra sätt.

Ibland går fel tåg till rätt station

Vi småspringer huttrande under varsitt paraply. Vattnet plaskar i rännstenen och vill in i skorna och mina tår är iskalla. Vi får en plats på ett nästan fullsatt italiensk liten krog som vi gillar. Jag äter varm vegetarisk lasagne med stark tomatsås, parmesanost och aubergineplattor istället för lasagneplattor. Den är het och god. Vi dricker kaffe och tar ett italienskt litet bakverk och så korsar vi gatan och tar oss in på biografen. Jag har biljetterna till The Grand Budapest Hotel och den skall visas i salong 9.  Vi har väntat länge på den här filmen. Vi tar oss in i salongen,  jag köper alltid sittplatser på vänster sida men det verkar som vi ska sitta på högersidan. Fel rad men rätt nummer... Hur kan det bli så? Men  filmen börjar direkt och jag tänker lite förvånat - men utspelar den sig i Indien?  Sedan kommer titeln The Lunchbox och jag tänker förstrött att det måste vara en del-titel på något vis och ändå vet jag djupt inom mig att vi sitter och tittar på fel film. I fel salong. Men vi sitter kvar. Det är inte den film som vi köpt biljetter till. Men vi dras med i det långsamma, poetiska tempot och vi är i Indien i två timmar. Den är helt enkelt underbar. Den är fel men blir helt rätt. Jag ska inte avslöja historien för dig som inte sett den men i filmen sägs -ibland går fel tåg till rätt station - och det är exakt så det blir för oss. Den förmedlar ordlöst det jag behöver precis nu och jag känner saker öppna sig inom mig. I huvudet. I hjärtat. I själen. Jag tar emot och sjunker i fåtöljen och njuter. Hela tiden.  När vi går ut visar det sig att vi suttit i salong 8 istället för 9...
   När jag kör hem måste jag ha det helt tyst i min bil. Tankarna är som stora bubblor som studsar mot biltaket, saker flyter upp och runt. Jag har en idé jag tänkt lite smått på tidigare men som känts som en omöjlighet och plötsligt inser jag att det är precis det här jag vill. Ska försöka. Åh. Den filmen. Fel film blev helt rätt för mig. För oss båda. Och min längtan efter Indien blev stillad för en stund. Viskar tyst -tack universum utan att känna mig det minsta larvig eller flummig. För ibland får man faktiskt precis det man behöver. I precis rätt stund. Det är bara det att förpackningen ser så annorlunda ut mot vad man önskar sig att man nästan inte märker gåvan. Men ikväll, ikväll märkte vi den. Fnissade lite mot varandra och när regnet fortsätter slå på taket kan jag inte annat än le.

  

Tom med längtan

Längtar härifrån. Regnet iskallt och trummande. Himlen grå men gräsmattorna mjukt gröna. Sover djupt. Vaknar långsamt. Det känns som det var i ett annat liv som jag skyndade mig. Det går inte längre. Det får ta tid. Helt enkelt. Har en slags tomhet inombords som jag inte riktigt känner igen. Vill inte klaga. Men det är mycket funderingar och tomhet som rullar runt. Har en del idéer men känner mig mest lite mätt på allt just nu. Förstår inte riktigt vad det kommer från, men hela våren har varit som en enda lång utandning. Och jag längtar efter att andas in igen. Djupt. Dra i mig nytt. Men jag är inte riktigt där ännu. Längtar till något annat. Fryser sällan, men idag fryser jag. Plockar fram min vinterjacka igen och den känns helrätt. Längtar till Indien. Till min plats där.Treatmenthouse. Åh. I sommar reser jag igen. Direkt efter monsunen landar vi. Så ofattbart. Jag och min dotter. Som en underbar present som vi vet att vi ska öppna då. Tills dess måste jag stanna i mig och har bestämt mig för att inte forcera något, det som kommer - det kommer. Och kommer inget, får jag vänta lite till. Helt enkelt. Jag - personen som älskar planer och struktur, mål och strategi, hur blev det så här? För det är inte riktigt så längre. Vad all förändring ska landa i, i slutänden, vem vet? Bara att det fria, tysta och lite tomma också måste få plats. Men jag är lite låg. Ikväll har jag ingen undervisning och vi ska gå på bio. Längtar.

 

Lite respekt

Jag har hävdat att yoga är för alla. Att det finns något för alla kroppar och åldrar, oavsett problem och hinder. Men jag är inte så säker längre. För att yogan ska göra något för dig måste du göra något för den. Du måste släppa in den i dig. I ditt system. I ditt liv. Helhjärtat. Du behöver ge den plats och inse att ibland tar saker och ting tid. Om en obalans har skapats under flera år i ditt liv, då tar det förmodligen lite tid innan den rätar ut sig. Du behöver landa i att det inte är en snabb lösning på något. Det är en dörr du kan öppna för att hitta längre in i dig, men också för att släppa delar, hinder, skuggor, lager eller vad du vill kalla det. Det kan vara en port till en mängd saker. Eller också inte. Du kan använda det som något slags stretching och gymnastik och vara nöjd så. Utan att förstå att du då har missat själva kärnan. Men du kan vara nöjd och ligga och töja och tänja var som helst, vid tv-apparaten eller i soffan, men kalla det inte för yoga. Varför gör man det?
   Yoga är när du är ett med dig själv, det är när du, oavsett tidsrymd, blir ett i dig av dina olika delar. Det är omöjligt att göra när du gör något annat. Pratar du franska så pratar du franska, du tänker inte på finska eller hur jag nu ska uttrycka mig. Men bjud in yogan i dig. Ta emot det som kommer. Det är ett äventyr du inte kan se slutet på eller ens ana vart det ska ta dig. Och jag hävdar bestämt att du måste göra något för att få något. Med hela dig. Inte med en liten del. Inte med en arm eller ett ben när du samtidigt gör något annat. Så snälla, kalla saker för dess rätta namn. Späd inte ut begreppet yoga till något oigenkännligt. Var lite varsam. Visa lite respekt. Den är värd det. Yogan. Och framför allt släpp in den.

En vanlig dag

Sover som en prinsessa. Slocknar tidigt och vaknar tidigt. Och det känns fantastiskt. 10 timmar obruten sömn. Vet knappt var jag är när jag vaknar så djupt ner har jag varit. Som jag behövde det. Det blir yoga. Som tar tvärstopp. Blir ledsen och sedan arg för att jag blir ledsen och sedan förvånad över mig själv. Herregud. Bara släppa och ta min frukost. Äter kvarg ibland. Idag med hallon och så starkt kaffe. De ekologiska äggen är slut och jag som äter mycket ägg får hitta på annat.
   Och jag tar mig an en strykhög som legat där i några månader. Och det känns bra. Tvättar undan och hänger tvätten ute och det är kallt. Så kallt att fingrarna domnar när jag hänger tvätten, men vad gör det? Det torkar rasande snabbt. Tömmer komposten. Tänker på hur lite vi kastar i vår soptunna. Det mesta sorteras eller komposteras. Det känns bra i vardagen. Det jag undrar däremot är hur mycket plast det finns. Och hur mycket det är som är förpackat i just plast. Skulle önska att man slapp plastpåsar och att man kunde ha papperspåsar mycket oftare. Som när jag handlat i USA. Något för oss alla att fundera över och hitta alternativ till.

   Min son ringer och vi pratar en jättelång stund. Han är nöjd med sitt liv. Det är som ett kvitto på något. Inte på att vi är världsbäst som föräldrar men att vi hittat vår dialog kring stort och smått i tillvaron och att han som blir 24 år i år och som lever sitt liv nere på västkusten med tjej och katter, har lust att ringa mig då och då och bara prata. Jag längtar ihjäl mig efter barnen lite då och då, men är helt nöjd med hur det ser ut.
   Läser lite och så åker jag och storhandlar. Och trängs inte med någon. Planerar min vecka och det är inte ens kväll ännu. Så skönt att hinna med sitt hushålle (som Lotta på Bråkmakargatan sa) och känna att jag är i fas. Trots allt. Trots yogans hårdnackade motstånd så har jag haft det mjukt med mig själv. Hunnit med. En vanlig dag i mitt liv.

Duktigt morgonpigg?

Morgonpigg. Visst låter det lite bättre än kvällspigg? För vi är uppfostrade i någon sann anda av att det bästa sker på morgonen. Det är likadant på mitt jobb. Vi har flextid, men de som är där tidigast vill gärna berätta det. Ofta. Och högsta chefen är av samma sort och kommenterar gärna de som är där tidigt. Huruvida de gör något eller inte spelar liksom ingen roll, de är ju där. På plats så att säga. Jag sitter nästan alltid kvar sist och jobbar i lugn och ro, det är tillfredsställande och skönt, men det är det ingen som ser. Alla har ju gått hem. Och det smäller verkligen inte lika högt. För mig som gärna tar en lugn start, yogar, sitter och tar en stilla kaffe med min man, är det guld värt att kunna flexa lite på morgonen, för att ta igen det sedan.
   Men jag har den där gnagande känslan i mig ibland att det inte är tillräckligt bra. Precis som jag är uppfostrad med att gå ut när solen skiner ska man gå upp tidigt på morgonen. Oavsett vad jag vill, hur jag mår, vad jag har tänkt - så är det liksom så att jag måste släppa allt inomhus och gå ut när solen lyser. Kanske därför jag älskar regn, det är så kravlöst. Både solen och dagens början ställer krav på mig som jag egentligen inte alls är gagnad av. Men likt sjutton finns de där.
   Inatt var en lång vaken natt, vet inte varför, bara att jag inte somnade förrän runt trebläcket. Kanske för att jag är ensam hemma några dagar, jag saknar min andra hälft när han är borta även om jag gillar att vara själv och fixa. Men generellt sover jag lite sämre då. Helt enkelt. Kanske blir så efter över 30 år ihop :) Oftast yogar jag inte på lördagar, det är min vilodag, bästa dagen att låta bli yogan om du frågar min yogalärare. Och idag fanns inte tillstymmelse till yoga, för trött, hängande ögon och en trött skalle. Det är kallt ute, hurra! jag får vara inne. Ja ni fattar. Och på något vis - i det där mellanrummet som skapas av ingenting. Av att jag inte måste någonting. Av att jag rår mig själv precis hela dagen så stiger annat upp. Inombords. Och jag har bestämt mig att inte gå igång på det som jag stör mig på. Att bara släppa det för att ge plats åt annat. Inte bry mig om det som kan skava i mitt sinne. Jag vänder blicken åt ett annat håll. Nästan med våld för mig själv för tankarna vill löpa i sin egen loop. Men det går. Kräver fokus.
   Och ändå finns tankarna på allt jag skulle kunna göra nu. Men jag låter bli. Jag vill helt enkelt se vad som kommer upp. Vad som finns där under ytan när måstena singlar bort som dunfjädrar. När jag kan låta bli att göra. Oj, herregud i dessa tider av att så, rensa, jobba, träna, springa, lyfta, hugga ved och annat så skriver jag det här. Men det är ju jag. Och det måste vara lika mycket värt att vara pigg olika årstider och olika tider på dygnet. Läser en artikel om en fantastisk forskare som kan påvisa att utbrändhet kan ge hjärnskador och att det inte handlar om depression. Kanske är det format av alla dessa krav som finns i tillvaron och där vissa är svåra att rå på? Här kan du läsa artikeln. Och jag avslutar med att citera forskaren Agneta Sandström - Och vi kanske skulle sluta att hylla de som kliver upp i svinottan och jobbar som idioter, eller att se lathet som en dödssynd,.

Mitt i regnet kommer det en skur

Igår kväll kom åskvädret. Magnifikt. Inget annat ord kan beskriva dånet, ljuset som lyser upp hela trädgården med snabba blixtar och så regnet som ett dovt sus. Vaknade till en iskall morgon med några plusgrader. Det känns plötsligt mycket lättare att andas när allt pollen sköljts bort och det är kyligare. Och regnet behövs. Vi grävde upp en del av gräsmattan när vi drog in fiber i huset i höstas och där har vi sått gräs, tackar för regnet som kom i rätt tid.
   Igår kom Yoga för dig och min bok finns med som boktips. Blir lite extra glad. Och fina Maria som jag känt i några år i bloggvärlden är med i ett reportage. Jag blir glad när jag ser henne. Faktum är att trots mitt motstånd i yogan just nu så är jag glad precis hela tiden. Och så ibland, lite mer än annars. Ungefär som när det regnar mjukt och så plötsligt kommer det en skur mitt i regnet. Glädjen gör krumsprång. Och ja, jag älskar regn. Alla sorters. Med glädjen som grundton i mig vaknar jag tidigt. Alltid extra tidigt när jag är ledig. Vet inte riktigt  vad det står för men så är det. Och vi är lite småtysta, jag gör min yoga lite senare. Vissa dagar går jag bara rakt upp och sitter, som idag och så väcker jag mig själv försiktigt. Glädjen droppar i mig. Och jag tar mig an mig själv lite senare på mattan. Först lite kaffe och småprat. En bok. En yogatidning. Allt är precis som det ska.  Glädjen bor i mig.