Orkar inte

Förlåt om jag gnäller. Men. Det är något med att vara så trött när man jobbar. Jag hade nog glömt det. Till viss del. Morgonyogan är ett minne blott sedan några dagar och jag får helt enkelt inte till det. Jag vet att jag är för trött. Jag vet också att om jag tvingar mig så blir det bara värre. Och i värsta fall gör jag illa mig. Igen. Så jag håller ihop mig med lugna andetag. Tänker på att snart förändras allt igen och jag kommer att styra helt över min tid.
   Att börja jobba igen har varit positivt på många sätt. Jag har väldigt trevliga arbetskamrater. Jag skrattar mycket på jobbet. Jag har lärt mig en hel del nytt och jag gör saker jag inte gjort tidigare på mitt jobb. Men. Det sliter. Jag är trött. Jag har för mycket runt mig just nu för att få ihop hela mig. När sonens och flickvännens bil går sönder och jag lånar ut min och vardagen blir lite krångligare. För ett tag. Eftersom vi bor utanför stan och min man reser mycket med sin bil i jobbet har det varit ett slags logistikpussel de luxe. När den äldsta dottern är överansträngd och har ett sjukt barn som kanske har vattkoppor (!) och vi inte vet om någon är smittad eller inte. Hur blir det då på bröllopet?? När dottern i Göteborg är trött och jobbar mycket och dessutom håller i en hel del till bröllopet. När jag känner mig ofokuserad för att jag tänker på bröllopsdekorationer, väder och mitt tal. Och ändå. Jag vet. Det mesta är ju trevliga funderingar. Men jag räcker inte riktigt till överallt just nu. Allra minst för mig själv känns det som. Behöver yogan mer än någonsin och det är då som den är allra svårast att få till. Ni vet. Jag vet. Och ändå längtar jag efter stilla morgnar när allt går i min takt. När jag kan ta min tid att sitta ned och bara göra. Tänker på alla hjältar som yogar och jobbar. Det är inte enkelt att få ihop.


Förlåter mig själv för att jag är mänsklig och trött. Samlar ihop både tankar och andetag och vet att snart är allt förändrat.