Andaktsfullt

Sakta sakta kommer min yoga tillbaka till mig. Jag tränar varannan dag i snitt nu, mot tidigare varje dag. Om jag pressar mig och går upp varje morgon så mår jag inte bra. Det är så märkligt, fast ändå inte. För min behandling i Indien, den har fortsatt här hemma. Det har jag skrivit om tidigare men nästan så jag knappt tror det själv - men varje gång jag gör min yoga nu så känner jag hur mjuk jag har blivit. Hur mycket längre jag kommer i asanas jag inte funderat över alls egentligen. Bara gjort. Och så plötsligt så händer det. Och hur mycket starkare min kropp är fast jag gör mindre. Jag har landat i det. Stannat i det. Det har inte funnits något alternativ. Och nej, det har inget med vilja att göra, för i så fall skulle jag köra över mig, min vilja kan vara okuvlig. Det har hela den här tiden sedan augusti faktiskt handlat om att lyssna in och känna in. I mina mail med min lärare där jag beskrivit vad som händer i kroppen så lugnar han mig och säger att det är som det ska. Och att kroppen tar tid på sig. Det måste den få. Och det är ju det jag säger hela tiden. Låt yogan ta tid. Men också mellanrummen mellan yogan behövs. Att låta kroppen reparera sig utan att störa. Eller hur jag ska uttrycka det. Förstår ni hur jag menar? Och när jag väl står där, när min yoga blir noga utvald, då är det än mer andaktsfullt. Det är inte som jag känt tidigare något motstånd. Istället har det utvecklats en känsla i bröstet av att få ta emot. Att få yoga. Att jag orkar det jag orkar. I höstas kunde jag en period inte yoga alls, jag tog totalt slut - som om jag hade sprungit ett maratonlopp. Och kanske var det precis det jag hade gjort! Fast i en annan tappning. Nu. På mitt vita golv så sänker sig andakten när jag orkar. När jag står där. Då står jag där. Och är stark. Och mjuk. Vem hade kunnat ana detta? Noga utvalda dagar. Andaktsfullt.

Bild på L tagen av Dan Lindberg