torsdag 30 mars 2017

Egentligen

Dagen börjar tröttsamt. Jag vet inte men det är som jag hade legat i en svart säck. Jag kommer nästan inte upp. Allt är sirapsartat. Det är sex minusgrader ute och jag snubblar runt i köket utan någon riktning. Gör frukost som jag inte kan äta upp, det är svårt att äta och ännu svårare när jag är själv hemma. Mannen är borta på jobb och jag ska på kalas ikväll direkt efter jobbet så jag packar lite andra kläder med mig. I sista stund kommer jag ihåg att ta med mig presenten. Som jag inte slagit in, trots oceaner av tid... Kör långsamt till jobbet vilket gör att jag inte får någon parkering där jag brukar. Jag tråcklar mig vidare och tänker att jag får ta den dyra parkeringen precis vid jobbet för att jag är så sen. När jag kommer dit har de börjat något grävande och byggande. Av den stora parkeringsplatsen återstår inte ens hälften av platserna. Men jag hittar en smal ruta.
Springer upp till kontoret där alla precis är på väg att åka. Javissstja. De ska till en annan stad för öppnandet av ett annat kontor. Det visste jag ju. Egentligen. Hjälper till att bära ut en gigantisk "affisch" för att den inte ska bli vikt. Tappar känseln i armen för att jag inser att det är bara jag som håller i den när vi står vid släpkärran. Nå. Den klarar sig i alla fall. Går upp till ett tyst och tomt kontor. Känner mig plötsligt väldigt ensam. Och det är jag ju. Egentligen. Men. Öppnar filerna jag jobbade på igår. Hade inte sparat dem helt rätt... Nå. När kafferasten kommer tänker jag att jag i alla fall ska koka mig en kopp starkt kaffe. När man aldrig gör vissa saker så blir man fumlig när man väl gör dem. Eller försöker hitta rätt. Hittar till slut en kaffeburk som jag inte lyckas öppna. Tänker att jag ska slå in presenten till min vän. Tog med guldpapper. Det finns inte en tejpbit på hela kontoret! Nå. Jag hittar snören så jag får till något slags paket. Tänker med saknad på andra morgnar när allt flyter och jag är i fas. Det är jag inte nu. Och ändå. Det är så futtiga saker. Egentligen. Så jag andas ned i magen. Tänker på den vackra morgonen. Önskar mig själv lycka till med alla saker jag ska hinna under dagen. Kanske hittar jag en vän att äta lunch med. Kanske inte. Ikväll blir det kalas. Så egentligen.

Vad har jag att stressa över? Ingenting.

6 kommentarer:

  1. Sirapsmorgnar är inte mina favoriter heller, men det är som du skriver - varför stressa upp sig?!
    Kram och njut av kalaset ♥

    SvaraRadera
  2. Känner igen från imorse då allt blev knas.. men men . Trevlig helg och kram♥

    SvaraRadera