onsdag 30 september 2015

Vi behöver hjälpa

Tänker på det här med växandet. Som människa. Hur gärna man kan vilja luta sig tillbaka, känna att "nu är jag klar" eller tro att allt är för evigt. Jag gör det. Jag tror du gör det. När man känner att man försökt allt som går och ändå måste man kliva upp i den där trappen, öppna den där dörren, öppna sin mun eller vad det nu är. Det som kostar på. Och det ser ju olika ut för alla. Naturligtvis. Men vi vet också när vi är där. Vid ett slags motstånd. Vare sig det sker i yogan eller någon annanstans.  Eller med någon. Så är det dags. Kropp och själ säger - kom igen nu. Det är bara att hoppa. Våga språnget. Det som för andra kan tyckas litet kan vara gigantiskt för en människa. Men man kan också vända på perspektivet. Det som skaver och irriterar eller som gör oss livrädda. Tänk om vi för en stund kan vända på hela vinkeln. Tänk om vi kan ge oss själv den tilliten, att vi faktiskt kommer att klara av det. Om man vill vidare måste man ibland skärskåda sitt beteende, sitt sätt att närma sig det "farliga". Sticker jag huvudet i sanden? Tänker att tystnad är det bästa? Plocka bort den som var vän och så var det löst? Eller vad det nu handlar om. Själv har jag svårt att släppa taget. Om förrätter främst men även annat som jag någonstans vill ha kontroll på. När jag släpper taget är det som jag ger mig ut på nattgammal is. Kommer det att bära? Och ja. Det gör det ju alltid. Samtidigt är jag sträng med mig själv, vill inte ha dippar, hänvisar inombords till någon slags ålder som om det skulle hänga ihop med hur jag mår. När jag flyttar mitt fokus, min brännpunkt så uppenbarar sig alltid andra saker. Handlar det om människor försöker jag alltid tänka på och försöka föreställa mig hur den andra människan känner. För det vet man ju aldrig. Samtidigt är man aldrig ensam. Eller situationer, som uppstår hela tiden på mitt jobb just nu. Där jag inte är vare sig inblandad eller ansvarig. Och ändå blir jag tillfrågad och kan inte säga nej. Det är också något jag jobbar med. Säga nej, när det är befogat. Min känslighet styr ofta. Jag vill ju liksom att alla ska vara glada. Ja ni vet, den eviga medlaren på något vis. Hursomhelst. När jag lyfter mina ögon. När jag verkligen gör det och tittar mig runtomkring så är det som molnen bara skingras. Och jag slår mig ner i min soffa för att njuta av Hela Sverige skramlar. Och som vi skramlade! 40 miljoner. Jag både skrattade och grät. Och kände hur mycket välvilja det finns där ute. För de som är på flykt. Men inte bara det. Laleh, denna vidunderliga människa, pratar också om att vi växer som människor när vi hjälper. Att vi behöver hjälpa andra. Och i det ryms en ocean av vad vi behöver. Vad jag behöver. Vad jag tror du behöver.

"Kriget knackar på vår dörr, men den kommer med en gåva till oss, gåvan att få uppleva livets yttersta kant ifrån nära håll, lära oss något nytt, se livet ur nya perspektiv och ge oss nya erfarenheter. Vi måste se möjligheten att få ge människor akut hjälp som en förmån, en livets skola. Och även den minsta lilla gör skillnad och det är bara du som vet vad du kan göra. När vi hjälper så hjälper vi också oss själva, det är en naturlag som träder i kraft, att släcka en eld som brinner är en möjlighet till att bli en fullständig människa"

Nu handlar ju mitt liv om andra saker, även om jag verkligen försöker dra mitt strå till stacken och hjälpa med pengar och annat kring flyktingarnas situation. Men essensen i det hon säger. Det är ju att vi behöver lära oss att se livet ur nya perspektiv. För att bli fullständiga människor. Eller ska vi grotta ner oss och slå oss till ro och säga men jag är ju så här. Och vara nöjda. Jag strävar. Men har känt mig ganska ensam ett tag. Tills Laleh säger det hon säger. Och ja, hela livet kommer att vara fyllt av utmaningar och växanden om vi bara låter det vara så. Från det lilla till det stora och tillbaka igen. Med ett vidgat perspektiv. Nog är det lockande också?

8 kommentarer:

  1. Laleh är underbar! Och som du skriver. Jag vet inte vad jag ska skriva mer än att jag håller med i det du säger.
    //I

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja hon är magisk. Kram och tack!

      Radera
  2. Jag tänker faktiskt också som så att om man hjälper andra så hjälper man också sej själv till att öppna ögonen för andras liv. Kram
    M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så tänker jag också. Kram!

      Radera
  3. Första delen av texten känner jag igen mig i, har haft sådant motstånd på jobbet ett tag då jag ska hålla i ett event och ringa och tjata på företag att vara med.. Tänker på sutran: When the time is on, you start! and the pressure will be off.. Den hjälper mig. Ja Laleh är fantastiskt och jag såg inte hela galan men Kjell Bergqvist som faktiskt gör något i praktiken, en hjälte i mina ögon och Laleh satte fina spår. Jag hade redan skänkt pengar dagen före till Unicef men man vill ju göra något mer. Försöker att prata med de på jobbet (elever) som är från Syrien och vara ett stöd. Det här blev visst långt. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag gillar långa svar :) Ja alla kan göra något. Jag blev också glad i Kjell Bergqvists ord och handlingar. Fin sutra, tack! Kram

      Radera
  4. Jag hoppas att jag aldrig lutar mig tillbaka och tror att jag är klar...
    För då har jag drabbats av ett högmod som jag inte skulle vilja vara i.
    Hela livet är ett lärande, om vad en själv och andra går igenom och lever i tänker jag.

    Att göra det man kan för andra och kanske inspirera andra/flera att göra samma sak,
    det måste vara en av de finaste sakerna. Att kunna välja det, empati och medmänsklighet igen<3

    Fin och varm helg till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis. Det går inte att luta sig tillbaka, vi behöver alla varandra tänker jag. Tack och kram och hoppas du också haft en fin helg!

      Radera