Läser och läser om

Första boken i serien om don Juan

Kalla nätter och varma dagar, sensommaren levererar bara vackert och jag ligger inne och läser. Läser och läser. Hostar och snyter mig. Och läser. Jag har massor av nya böcker, en hel hög vid nattduksbordet och ändå läser jag om en serie böcker som jag läste för väldigt länge sedan. Antropologen Carlos Castaneda skrev från 60-talet fram till 80-talet en serie böcker om sin tid som lärling hos indianen som var shaman eller trollkarl (det ordet känns så fel men används konsekvent i böckerna) som han kallar don Juan. Jag var 20 år när jag kom i kontakt med böckerna och jag fullkomligt åt dem. Jag snurrade in i den världen och fick många aha-upplevelser av saker jag aldrig kunnat formulera i ord. Drömde och tänkte mycket på dem. Men det var väldigt mycket jag absolut inte hängde med i. I slutet på 80-talet kom det några böcker till och lyckan var stor när de kom. I småbarnsåren som följde tappade jag helt bort dem.
   Längtan till att läsa de här böckerna igen har växt inom mig under sommaren och nu när jag gör det så häpnar jag över kunskapen som delas. Så häpnadsväckande vissa delar känns. "För mig gäller att jag bara kan färdas på stigar som har hjärta, vilken stig som helst bara den har hjärta. Den följer jag och den enda värdiga utmaningen är att följa den i hela dess längd. Och där färdas jag medan jag ser och ser och mister andan." Och i sanning hur mycket jag faktiskt kan relatera till min yoga i själva varseblivningen och hur andliga böckerna egentligen är. Om att leva ett otadligt liv, aldrig hemfalla åt att inte göra allt så gott man kan. Om att söka sin kunskap och kontrollera sin vilja. Hitta in i drömmandet och seendet. Evigheten och uppsåtet. Och som han skriver om centrum på kroppen som sitter under naveln. Exakt det ställe som jag styr mitt andetag ifrån. Och hur han skriver om alla förnimmelser, nivåer och det som inte går att beskriva med ord. Men Castaneda är ju så förtjust i ord, han antecknar hela tiden, det är hans sätt att förhålla sig och att på något sätt försöka hantera det som händer. Och hur tacksam är jag inte för det? Och alla vi som slukat hans ord och gjort dem till klassiker. Han är lärling länge, han avbryter och kommer tillbaka. Hans process är lik de flesta andras som väljer en väg in i något annat. Svårare men ändå rätt. Mycket av det hans mästare lär ut kan jag känna igen hos min egen lärare. Med en annan vokabulär men ändå, det finns mycket likheter. Saker som snuddat vid mig blir tydliga och saker jag längtar till får form och uttryck.
Långt innan spanjorerna kom till Mexiko fanns bland toltekerna märkliga siare, människor kapabla till ofattbara ting. De var den sista länken i en kunskapens kedja som sträckte sig över tusentals år. Så inleder don Juan den sista boken som jag har med de fördjupade lärdomar som Castaneda får ta del av. Lärdomar som handlar om människans olika medvetanden och energifält, om varseblivning och seende, om smygandet och uppsåtet. Boken som kom 1993 Drömmandets konst är slut precis överallt, den har jag tyvärr inte läst. Här kan du läsa en del citat ur de olika böckerna som Peter Lundström sammanställt, flera av dem skulle jag själv ha valt.