Hundra polletter ramlar ner

Min yogalärare kan vara kontroversiell ibland. Han fnyser åt ordet personlighet. Faktiskt. Det är ganska intressant eftersom vi i vår kultur hänvisar så mycket till det. Han pratar om egot. Och det är ju lite annorlunda. Vad väljer vi på att fokusera i oss själva? Och vad är det egentligen som formar en människa? Hur mycket är arv och hur mycket är miljö? Nina skrev i kommentaren till ensamhetsinlägget att hon varit blyg redan som liten. Det fick igång mig. Igen. För det var jag också. Så blyg att jag aldrig vågade säga något. Jag funderade inte ens över att ta plats. Men i skolan hände något. Jag hade en helt fantastisk lärare som såg mig och de andra. Vi som var blygast fick spela teater först av alla. Jag ville inte i början men sedan älskade jag det. För att ta på sig någon annans roll, det är något annat än att stå där med egen blottad strupe. Kanske var det då jag lärde mig att ta lite mer plats? Kanske lärde jag mig att kliva in och ur roller, på en del platser, men aldrig hemma, Men faktum kvarstår, känsligheten finns där som ett stort rosa moln inombords. Jag är mycket känsligare än vad de flesta tror. För vi har någon slags bild av hur vi ska vara som människor. Om jag är blyg så är jag automatiskt känslig. Om jag vågar vara tydlig och social, då är jag automatiskt inte känslig. Ungefär så har jag tolkat det hela runtomkring mig. Det komiska i det hela är nog att de tystaste, blygaste där jag jobbar, de är superstarka i sin övertygelse. Jämt. De backar inte för mycket. Medan jag kan kompromissa och backa. Så. Det här med identiteter. Eller personligheter. Kanske ska vi inte snöa in så mycket på det? Kanske ska vi försöka släppa oss fria lite mer? Våga göra lite "tvärtom". Inte för någon annan än för oss själva. Kanske får vi mer luft under vingarna eller mer stabilitet under fötterna?
   Så läser jag det här. Och slås av att jag ända sedan jag var väldigt liten har "tagit hand" om min familj. Jag har liksom härbärgerat allas känslor. Och när definitionen  ser ut så här, ja då ramlar hundra polletter ner. På gott och ont.

Begreppet medberoende handlar inte om att vara beroende av samma sak som den man växt upp och/eller lever med. Att vara medberoende innebär att vara beroende av en annan persons mående – för att själv kunna må bra. En svår ekvation att få ihop – men med rätt stöd, kunskap och insikt – finns chans till ett bättre liv.

När jag arbetade på barnpsyk med familjer och utredningar för många år sedan gick det så långt att jag mådde superdåligt över alla barn som for så illa. Började ifrågasätta varför mina barn fick växa upp på ett annat sätt. I handledning lärde jag mig då att det finns något som kallas containereffekten, att någon tar hand om andras illamående och problem. Jag var på den tiden den största containern. Och det tror jag med all säkerhet handlade om mitt  medberoende liv, från tidig ålder. Nu ser jag det hela alldeles glasklart. Och hur jag alltid lagt allt på mig. På mig. För att andra ska må bra. För hur jag tog bort ett inlägg härom dagen, för någon annans skull, allt blir sjukt tydligt. Som skrivet i relief. Skönt med pusselbitar men också lite svårt. För det kräver annat av oss. Av mig. Att sluta känna att allt beror på mig huruvida människor mår bra eller inte. Och oavsett om man vill odla sin "personlighet" som det ena eller andra så kan det vara så otroligt välgörande att kliva ur sina roller. Själv övar jag på att vara tyst. Helt tyst på vissa möten på jobbet. Och gissa om det blir jobbigt för de som aldrig säger något annars? Och gissa om det blir jobbigt för mig att vara tyst?  Och självklart, man gör det man mår bra på. Återigen finns det inget rätt och fel. Men det finns svar på varför man gör det man gör. Och valet är sedan om man vill fortsätta med det. Vi har ett val. Det har yogan visat mig med all självklar tydlighet. Och då ramlar "personligheten" ner på andra platser.